Solen skiner idag!
Bara att veta att jag inte kommer behöva sitta fast i den här lägenheten hela dagen gör detta till en bra morgon! För nu är det snart mammagrupp, och sedan är det träff med älskade annapanna som står på schemat.
Hoppas på att Jonny vill göra nått ikväll också, typ laga mysmiddag eller nått, då är nog den här dagen perfekt sedan!
Helgen har varit sisådär... Red lektion i lördags, det gick helt åt helvete, jag lyckades bara få till en enda jäkla bra galoppfattning. Visserligen stämde precis ALLT i den fattningen och det är jag sjukt nöjd med, men resten av timmen var katastrof!
Efter stallet åkte jag och Leo hem till min mamma som sedan skämde bort oss rejält med tacos, godis, läsk och filmkväll! Orkade inte åka hem efteråt, så vi sov över, och jag fick sovmorgon ända till klockan 10!
Igår var Daniela med mig ut till stallet, lyckades inte låna någon häst så jag traskade bredvid. Vi red bort mot gömmaren där Pilen lekte sjöhäst ett tag och lyckades skvätta ner Danielas råporriga gympadojjor, till min stora glädje. (själv stod jag tryggt och torrt en bit upp på stranden...)
Efter stallet hann jag träffa Anna för en snabb donk och jäkla massa skitsnack.
Nää, nu ska vi kolla lite inspelat teen mom här, äta frukost och göra oss anständiga inför mammagruppen!
Detta känns som en bra dag!
Nästa Rolf-Göran?
Tycker mig ana att Leo redan nu är en liten talang? Vem vet, en dag kanske han rider OS? Kul iallafall att han är intresserad av hästen, och vet att man måste klappa fint!
När ska man bli vuxen?
Jag undrar om man någon gång kommer känna sig lika vuxen som man tycker alla andra ser ut att vara? När jag ser mig i spegeln ser jag fortfarande samma tjej som jag gjorde genom hela högstadiet, och genom hela gymnasiet. Kollar jag bilder kan jag väl se en viss skillnad, men jag är ju fortfarande Malin, jag ser ju fortfarande att jag är jag.
Men det är 6 år sedan jag gick ur nian. 6 långa år sedan jag började på gymnasiet. Det känns som om ingenting speciellt har hänt sedan dess, och ändå har hela livet förändrats, på så himla många sätt. Och ju äldre jag blir, desto snabbare går åren. Dom rinner bara ifrån mig.
Jag gillar att vara vuxen. Jag gillar att handla på systemet, få gå på krogen och köra bil. Det känns bra att kunna skriva under sina egna kontrakt och bankpapper, och att få göra som man vill, utan att behöva be om lov. Men innerst inne sitter jag egentligen och skrattar högt, jag är ju inte vuxen än! Jag borde inte få göra alla de här sakerna!
Att klara sig själv, hur gör man det? Jag har ingen aning, ändå är det ju precis det jag gör hela dagarna.
Ibland känner jag mig fortfarande bara så liten och rädd. Ibland kan jag verkligen sakna tiden då man hade någon som skötte allt. Då man inte behövde bry sig om att laga mat, städa och tvätta. När maten bara automatiskt fanns i kylskåpet jämt, och räkningar, det var något man bara lite vagt anade vad det var för något.
Jag vet ju att jag har blivit äldre, jag vet ju att jag är vuxen nu. Jag känner mig väl kanske aningens klokare och mer självständig nu än i tonåren. Men ändå...
Jag är fortfarande jag, jag är fortfarande Malin.
"Bara viljan att finnas kvar"
Det är nu som livet är mitt Jag har fått en stund här på jorden Och min längtan har fört mig hit Det jag saknat och det jag fått Det är ändå vägen jag valt Min förtröstan långt bortom orden Som har visat en liten bit Av den himmel jag aldrig nått Jag vill känna att jag lever All den tid jag har Ska jag leva som jag vill Jag vill känna att jag lever Veta att jag räcker till Jag har aldrig glömt vem jag var Jag har bara låtit det sova Kanske hade jag inget val Bara viljan att finnas kvar Jag vill leva lycklig för att jag är jag Kunna vara stark och fri Se hur natten går mot dag Jag är här och mitt liv är bara mitt Och den himmel jag trodde fanns Ska jag hitta där nånstans Jag vill känna att jag levt mitt liv...
Det är dags att sluta minnas, och börja leva nu. Inget mer depp, ingen mer ångest.
Säger inte att det kommer bli lätt, men jag måste försöka. Jag vill inte må såhär, jag vill inte vara såhär.
Ingen kommer ändra mitt liv åt mig. Jag har insett det nu.
Det är dags att bli lycklig igen, för någonstans långt inne tror jag att jag kanske är värd det, ändå.
Fy faen va jag är bra!
Red dressyr borta på Enliden nu ikväll, och det gick sjukt bra! Visst, det var kanske inte så jättesnyggt hela tiden, men jag hade känslan! Såhär bra har det inte kännts på ett helt år, så just nu är jag helt i glädje extas!
Jobbade med tempoväxlingar, igångsättningar, volter och lite sidvärtsrörelser. I galoppen och traven gjorde jag volter i varje hörn (skitjobbigt tyckte Pil), och det gick också sjukt bra. När man lägger volter i hörnen får man ju rätt mycket gratis...
Har ju ganska länge nu kännt att ridningen går helt åt helvete... Och när det har börjat kännas dåligt så har jag helt enkelt gett upp, och gått av banan istället. Samma sak när jag har varit ute och ridit, har Pil börjat strula med tempot har jag inte orkat bråka, utan bara gett upp och antingen ridit hem eller låtit honom välja tempo själv.
Men nu är jag stärkt av vetskapen om att jag ska rida lektion, att jag ska få hjälp, att det kommer bli bättre! Vi har varit nere på botten och vänt, nu kan det bara gå bättre!
Så i söndags när vi varit ute och klättrat bestämde jag mig för att testa en galopp ute. Det brukar väldigt gärna gå lite för snabbt, och slö som jag är brukar jag alltid stå upp. Men inte den här gången! Satt ner och höll om honom, och lyckades både öka och minska tempot! Visserligen var det en mycket missnöjd ponny under hela ridturen, och det såg nog inte vackert ut, men det var iallafall jag som bestämde!
Samma sak gjorde jag ikväll, hade gett mig faen på att jag skulle vara på banan i minst 30 min, och att det skulle gå bra, om jag så bara skulle sitta och skritta i 30 min. Jag skulle bestämma, och jag skulle inte ge upp!
Ååååh jag är helt i extas! Nu längtar jag efter helgen, då är det hoppning och mer uteritt som gäller, ska bli så sjukt kul!
För första gången på länge känns det inte jobbigt att rida, utan bara kul! Jag kanske inte är så värdelös trots allt...?
åh herregud. Andas!
Kom precis hem efter en toppenmysig kväll med Anna. Klockan närmade sig 22 och jag körde glatt upp mot min parkering... Glad i hågen kör jag runt en sväng och inser att nej - tvärstopp. För parkerad över halva min parkering, och halva grannens parkering, står en svart volvo. Kan erkänna att få saker gör mig så förbannad som när någon snor min parkering!
Utanför porten står två killar och fixar med nått skit, trodde det var deras bil så frågade dom vänligt om de kunde flytta på sin jäkla volvo? Men nix, det var inte deras bil... Däremot tyckte dom att jag skulle parkera in den jäveln som snott min plats. Sagt och gjort, jag parkerar typ 10 cm från baken på volvon och går upp för att knacka på hos grannen, i tron att det är en av hennes vänner som lånat hennes plats och parkerat knasigt. Men nej, grannen har ingen vän hos sig, och har ingen aning om vems den svarta volvon är. Grannen blev dock överlycklig av beskedet att jag parkerat in bilen, och hon tycker att jag ska upp och ringa polisen...
Tycker det verkar lite drastiskt att ringa polisen, så lämnar istället en sjukt otrevlig lapp på rutan med mitt mobilnr, och kör liiiite närmre den svarta volvon, så att han verkligen inte ska kunna smita. Tar även massa bilder ifall den jäkeln skulle lyckas komma ut på nått vänster.
Går sedan upp till mig och påbörjar operation sökning av reg nr. Lyckligtvis visar det sig att det är en företagsbil, och att ägaren till företaget har ett ovanligt namn. Lyckas få tag på ett hemnr... Klockan är nu 22.20 men jag sätter mig och ringer, med inställningen att dom får skylla sig själva om jag väcker dom, man står INTE ostraffat på min parkeringsplats! Visar sig att det är "fel" bilägare, då dom är två om företaget. Men får ett mobilnr som jag sätter mig och hysteriringer 10 ggr på raken. Eftersom jag inte lyckas få något svar söker jag på familjemedlemmar till företagsägaren, och hittar dennes son!
Ringer upp sonen och nu är jag rejält uppeldad! Jag är INTE glad nånstans, och känner att nej, svarar ingen nu, då skiter jag i det här, och så kan dom stå där med sin jäkla bil tills imorgon när jag har lust att gå ur sängen och flytta bilen.
Och i andra änden svarar en kille - det är hans bil! WOHO! Jag förklarar som det är, han står på 2 (!!!) privatparkeringar, och dom är, hör och häpna, inte gratis! Han är i närheten (ganska självklart, bilen står ju här) och säger att han genast ska flytta på bilen. Förklarar för honom att jag har parkerat in honom, så det blir svårt att flytta på sig, men jag kommer ner...
Går ner mot parkeringarna i mörkret... Och vad möter jag? En stackars 18årig kille som tog körkort idag. Tyvärr hann jag ju ge honom ÄNNU en utskällning innan jag inser att fuck, killen är inte gammal... Till mitt försvar har jag ju faktiskt spenderat 40 min för att få tag på rätt bilägare, och det är ju han som gjort fel. Dessutom var det mörkt så jag insåg inte hur gammal han var, eller rättare sagt, hur ung han var. Stackaren verkar skämmas, hade ingen aning om att det var privatparkeringar (för nej, det sitter ju bara typ 3 skyltar uppe, och sådana parkeringsplatser brukar ju vara till allmänheten... eller inte).
Efter att ha parkerat min fina bil på min älskade parkeringsplats och kommit upp till lägenheten igen börjar jag lugna ner mig... Och nu kryper det dåliga samvetet på... Stackars stackars liten... Det kan faen inte vara lätt. Första dagen med körkort, i mammas bil... Och vad möts han av? Hysteriskt arg liten tjej och sur lapp på vindrutan. Dessutom hann jag maila hans mammas företag och hota med polisanmälan, så det lär ju komma fram att han inte skötte sig... Usch. Jag trodde ju att det var nån lönnfet, lat 40årig gris som tagit min plats, inte en liten kille!
åååh. Få saker stör mig så mycket som när någon snor min parkeringsplats, och det händer alldeles för ofta, tro mig. Men det är ju faktiskt inte den här killes fel.
Sååå. Förlåt för att jag skällde ut dig stackars nyblivna bilförare (även om du hade gjort fel som snott min plats!) och tack för att du flyttade bilen så snabbt.
Och alla andra som ens funderar på att sno min parkeringsplats. TÄNK INTE ENS TANKEN!
Våren är här - igen!
Är fortfarande lite sjuk, men fortsätter att ignorera det, och kom precis hem från stallet. Ska inte rida idag utan fixade bara allt, Limpans ägare är bortrest, så har 2 hästar nu ett tag framöver...
Ska snart slänga i mig lite lunch, och sedan hoppa in i duschen innan det blir att åka iväg och hämta älsklingsannapanna! Var alldeles för längesedan vi träffades nu...
Btw längtar jag som en galning till söndag, för då är det hoppning som gäller!
Sjuk igen...
Helt hemskt, hade fått till så sjukt fin kort galopp (vilket är svårt ute på lite pigg, överglad busponny) och så kommer en joggare. Då måste jag ju självklart sakta av, för jag inser ju att det kanske är lite skrämmande att möta galopperande häst på en väg som bara är 2-3 meter bred, men tror ni joggaren saktar farten, eller ens bryr sig om att slänga ur sig ett tack för att jag skrittar och släpper förbi dom? Har än så länge aldrig fått annat än utskällningar. Synd att man är så dumsnäll, har sån god lust ibland att bara galoppera förbi i hundraåttio och skrämma skiten ur joggarna så dom håller sig borta sedan. Jag inser ju att man inte kan bete sig så, och jag skulle aldrig vara så fräck att jag gjorde det i verkligheten, men ibland har jag sån lust. Blir galen varje gång jag rider där, som ni kanske märker...
Försökte sova en sväng efter stallet, men Leo har precis kommit på att det är sjukt kul att göra ljud, gärna på hög ljudnivå... Så jag gav upp efter nån timme och satte mig och renskrev protokollet från stallmötet i förra veckan...
Nu ska jag brodera lite på min älskade brodyrmaskin, och sedan blir det att åka och kvällsfodra hungriga hästarna!
Snygg sits va? ;) Längtar till sommaren!
Börjar få tillbaka känslan...
Skrev dessutom provet för grönt kort imorse. Det kändes däremot inte särskilt bra. Var helt hundra på att jag skulle misslyckas stort, men till min stora glädje hade jag bara ett halvt fel på hela provet! Jag har ju lyckats en gång förut, för 9 år sedan, så det hade ju varit ganska pinsamt om jag hade fått underkänt idag... Men herregud vad mycket som har ändrats på 9 år, proven ser ju inte ens likadana ut!
Åter till ridningen då... Vi fick öva markarbete över bommar. Dels reglera steglängd över bommar, och sedan göra en övning över en ensam bom. Sjukt bra övning som låter lätt i teorin men som var svår i praktiken. Man skulle rida snett igenom i trav - sakta av till skritt bara nått steg innan bommen, skritta över bommen och sedan - trav efter bommen - snett igenom och tillbaka till startpunkten (så man red som i ett timglas, eller en kantig 8a...) Sedan gjorde vi samma övning i galopp. Fick väl till det 1 gång i trav och en gång i galopp. Och lyckades göra ett byte som jag var rätt nöjd med.
Vissa steg kändes faktiskt så sjukt bra, typ - Fasen, jag kan ju det här, egentligen! Och fyra steg senare så satt jag bara och skämdes igen. Herregud jag har haft egen häst i över 4 år, och jag kan inte ens rida!
Men men, dåliga samvetet och kassa självförtroendet ska bort, för här ska ridas lektion!
Tiden går...
Det var en sjukt varm sommar, iallafall vad jag minns, och jag hade precis jobbat som jordgubbsförsäljare i 2 veckor. I mina ögon var jag nu sjukt rik, och dessutom jäkligt snygg i min solbränna. Dessutom hade jag varit 1 vecka i turkiet och hade nu massvis med nya snygga kläder som skulle användas inför skolstarten.
Jag var 16 år gammal och skulle snart börja gymnasiet. Jag såg fram emot det med skräckblandad förtjusning. Tänk om det skulle bli likadant som i högstadiet? Tänk om jag skulle må sådär dåligt igen? Och tänk om ingen tyckte om mig, om jag inte skulle få några nya kompisar alls?
Dessutom hade precis Han tagit kontakt med mig igen, och som vanligt ställt hela världen på ända, och det var allmänt kaos i mitt liv. Men jag försökte att inte tänka på det, nu när jag var på väg till den andra veckan på mitt sommarjobb på tidningen. Klockan var strax innan 7 på morgonen, och min mamma hade varit snäll nog att skjutsa mig bort till Globen så att jag skulle få sova en hel timme längre.
Jag öppnade dörren med hjälp av passerkort och den löjligt enkla koden som tillochmed jag, som är begåvad med ett sjukt dåligt sifferminne, kom ihåg utan fusklapp. Och där stod någon jag inte alls kände igen, böjd över en av mina tidningsvagnar. När jag kom närmare började jag undra vem fasen snyggingen framför mig var, och vad i helskotta gjorde han här så tidigt? Jag försökte komma på om jag hade sett honom förut, jag hade ändå sprungit runt på tidningen sedan barnsben med min pappa, men nej, jag kunde inte minnas hans ansikte, och med tanke på hur snygg han var, borde jag definitivt komma ihåg det.
Snyggingen log mot mig, sträckte fram handen och presenterade sig. Jag tog hans hand och hoppades att jag inte var alltför svettig om handen - jag hade tagit trapporna upp istället för hissen, och började nu oroa mig.
Men han pratade glatt på med mig medan vi sorterade tidningarna, fixade posten, fikade och åt frukost.
Och så fortsatte resten av veckan. Han var rolig, underhållande, skitsnygg och verkade leva ett så spännande och ett så vuxet liv! Jag visste att han aldrig skulle kolla på mig på DET sättet, ändå kunde jag inte låta bli att hoppas. Han var 22 år gammal, och när man är 16, ja då är alla över 20 vuxna för längesedan. Men veckan led mot sitt slut... Sista dagen på sommarjobbet köpte chefen tårta för att säga hej då, klockan blev 15, men jag ville inte gå, för det skulle ju betyda att jag aldrig skulle se honom igen! Jag önskade så, av hela mitt 16åriga hjärta, att han skulle be mig om mitt nummer.
Men det gjorde han inte. Jag fick en kram, ett hej då och sedan var det slut.
Någon vecka senare började gymnasiet. Skolan låg mittemot mitt gamla sommarjobb, och jag spanade varje dag efter snyggingen, jag satt kvar länge vid tunnelbanan och låtsades prata i telefon, bara för att få en skymt att honom. Men jag såg honom aldrig.
Från den morgonen när jag såg honom för första gången så blev han mitt ideal. Han var allt som jag ville att en kille skulle vara, och han såg ut precis så, som jag ville att en kille skulle se ut. Men jag visste att han aldrig skulle se åt mitt håll, att åldersskillnaden oss emellan var alldeles för stor.
Men sen en dag kom ett mail. Jag kände alltför väl igen adressen, jag hade sett honom logga in på jobbets dator, och jag blev alldeles nervös. Mailet innehöll bara ett mobilnummer, ingenting annat. Jag ringde aldrig, feg som jag var. Istället började jag smsa.
Åren som följde träffades jag och snyggingen lite sporadiskt. Mest efter blöta utekvällar. Jag minns hur han, på fyllan, viskade att jag inte skulle bli kär i honom, och jag minns hur jag slöt mitt hjärta. Hur skulle jag kunna bli kär i honom? Jag hade redan varit kär, och det hade gjort alldeles för ont. Aldrig mer tänkte jag, snyggingen hade ingenting att vara rädd för... Men jag tänkte på honom ofta, och jämförde honom med de killar jag träffade.
Sista året i gymnasiet kom. Jag stod i driven på donken tillsammans med en kollega. Vi jobbade natt, och det var sjukt stressigt. Trots det hade vi tid att skämta och skoja med varandra, och hon berättade om nått dråpligt ragg hon hade rågat ut för helgen innan. Hennes fråga kom från ingenstans, och var så direkt att jag svarade ärligt utan att hinna tänka efter.
"Har du någonsin varit med en så sjukt snygg kille, som du bara vet, att honom kommer du aldrig kunna få?"
Jag minns hur jag tänkte på snyggingen. Och att jag berättade om honom för henne. Om hur rädd han verkade vara för att binda sig, och att han aldrig, under de 3 år som jag kännt honom, hade nämnt en enda tjej, ett enda förhållande. Och att jag sedan sa till henne, halvt på skämt, halvt på allvar:
"Den tjejen som lyckas få den killen, henne skulle jag vilja träffa, henne skulle jag vilja gratulera. Jag skulle inte ens bli avundsjuk, bara imponerad."
Idag dunkar jag mig själv i ryggen, idag gratulerar jag mig själv. Du fick mitt hjärta älskling, och du gav mig min dröm. Tillsammans har vi världens finaste son. Och idag firar vi 2½ år.
Jag älskar dig.
