mirowskan

Det var en sjukt varm sommar, iallafall vad jag minns, och jag hade precis jobbat som jordgubbsförsäljare i 2 veckor. I mina ögon var jag nu sjukt rik, och dessutom jäkligt snygg i min solbränna. Dessutom hade jag varit 1 vecka i turkiet och hade nu massvis med nya snygga kläder som skulle användas inför skolstarten.

Jag var 16 år gammal och skulle snart börja gymnasiet. Jag såg fram emot det med skräckblandad förtjusning. Tänk om det skulle bli likadant som i högstadiet? Tänk om jag skulle må sådär dåligt igen? Och tänk om ingen tyckte om mig, om jag inte skulle få några nya kompisar alls?

Dessutom hade precis Han tagit kontakt med mig igen, och som vanligt ställt hela världen på ända, och det var allmänt kaos i mitt liv. Men jag försökte att inte tänka på det, nu när jag var på väg till den andra veckan på mitt sommarjobb på tidningen. Klockan var strax innan 7 på morgonen, och min mamma hade varit snäll nog att skjutsa mig bort till Globen så att jag skulle få sova en hel timme längre.

Jag öppnade dörren med hjälp av passerkort och den löjligt enkla koden som tillochmed jag, som är begåvad med ett sjukt dåligt sifferminne, kom ihåg utan fusklapp. Och där stod någon jag inte alls kände igen, böjd över en av mina tidningsvagnar. När jag kom närmare började jag undra vem fasen snyggingen framför mig var, och vad i helskotta gjorde han här så tidigt? Jag försökte komma på om jag hade sett honom förut, jag hade ändå sprungit runt på tidningen sedan barnsben med min pappa, men nej, jag kunde inte minnas hans ansikte, och med tanke på hur snygg han var, borde jag definitivt komma ihåg det.

Snyggingen log mot mig, sträckte fram handen och presenterade sig. Jag tog hans hand och hoppades att jag inte var alltför svettig om handen - jag hade tagit trapporna upp istället för hissen, och började nu oroa mig.
Men han pratade glatt på med mig medan vi sorterade tidningarna, fixade posten, fikade och åt frukost.

Och så fortsatte resten av veckan. Han var rolig, underhållande, skitsnygg och verkade leva ett så spännande och ett så vuxet liv! Jag visste att han aldrig skulle kolla på mig på DET sättet, ändå kunde jag inte låta bli att hoppas. Han var 22 år gammal, och när man är 16, ja då är alla över 20 vuxna för längesedan. Men veckan led mot sitt slut... Sista dagen på sommarjobbet köpte chefen tårta för att säga hej då, klockan blev 15, men jag ville inte gå, för det skulle ju betyda att jag aldrig skulle se honom igen! Jag önskade så, av hela mitt 16åriga hjärta, att han skulle be mig om mitt nummer.

Men det gjorde han inte. Jag fick en kram, ett hej då och sedan var det slut.

Någon vecka senare började gymnasiet. Skolan låg mittemot mitt gamla sommarjobb, och jag spanade varje dag efter snyggingen, jag satt kvar länge vid tunnelbanan och låtsades prata i telefon, bara för att få en skymt att honom. Men jag såg honom aldrig.

Från den morgonen när jag såg honom för första gången så blev han mitt ideal. Han var allt som jag ville att en kille skulle vara, och han såg ut precis så, som jag ville att en kille skulle se ut. Men jag visste att han aldrig skulle se åt mitt håll, att åldersskillnaden oss emellan var alldeles för stor.

Men sen en dag kom ett mail. Jag kände alltför väl igen adressen, jag hade sett honom logga in på jobbets dator, och jag blev alldeles nervös. Mailet innehöll bara ett mobilnummer, ingenting annat. Jag ringde aldrig, feg som jag var. Istället började jag smsa.

Åren som följde träffades jag och snyggingen lite sporadiskt. Mest efter blöta utekvällar. Jag minns hur han, på fyllan, viskade att jag inte skulle bli kär i honom, och jag minns hur jag slöt mitt hjärta. Hur skulle jag kunna bli kär i honom? Jag hade redan varit kär, och det hade gjort alldeles för ont. Aldrig mer tänkte jag, snyggingen hade ingenting att vara rädd för... Men jag tänkte på honom ofta, och jämförde honom med de killar jag träffade.

Sista året i gymnasiet kom. Jag stod i driven på donken tillsammans med en kollega. Vi jobbade natt, och det var sjukt stressigt. Trots det hade vi tid att skämta och skoja med varandra, och hon berättade om nått dråpligt ragg hon hade rågat ut för helgen innan. Hennes fråga kom från ingenstans, och var så direkt att jag svarade ärligt utan att hinna tänka efter.

"Har du någonsin varit med en så sjukt snygg kille, som du bara vet, att honom kommer du aldrig kunna få?"

Jag minns hur jag tänkte på snyggingen. Och att jag berättade om honom för henne. Om hur rädd han verkade vara för att binda sig, och att han aldrig, under de 3 år som jag kännt honom, hade nämnt en enda tjej, ett enda förhållande. Och att jag sedan sa till henne, halvt på skämt, halvt på allvar:

"Den tjejen som lyckas få den killen, henne skulle jag vilja träffa, henne skulle jag vilja gratulera. Jag skulle inte ens bli avundsjuk, bara imponerad."

Idag dunkar jag mig själv i ryggen, idag gratulerar jag mig själv. Du fick mitt hjärta älskling, och du gav mig min dröm. Tillsammans har vi världens finaste son. Och idag firar vi 2½ år.

Jag älskar dig.