Lucia idag
Var sista gången på mammagruppen imorse. Har ändå klängt mig fast i ett extra halvår, så jag borde ju vara nöjd, och dessutom är det en tjej där som jag har lite svårt för, men ändå kändes det sorgligt.
Det har lixom varit så himla skönt att ha något fast, att vara "tvungen" att gå på något varje måndag...
Mådde piss men lyckades hålla masken riktigt bra, försökte tänka på annat och satt mest och var irriterad över en av de andra tjejerna (som sagt, har liiite svårt för henne). Försökte att inte tänka på att det nu är 3 månader och 3 dagar sedan min trygghet försvann, och att kvällen skulle bli jobbig...
Shoppade sista julklapparna i gallerian efter, och tjejen i kassan slog in helt fel så jag tjänade 30 kr, woho på det!
Sedan hem, fixade julklapparna, slog in och hade mig... Jobbig känsla i magen hela tiden. Tror inte sambon märkte att jag mådde piss, tror han bara tyckte jag verkade grinig (han var hemma sjuk idag).
Blev pizza till middag och sedan direkt ut till stallet för att möta upp medis och hovslagaren. Wanco lyckades ju klanta av sig en sko i söndags, och är ömfotad som sjutton, men underbara hovis Lotta ställde upp och kom ut vid typ 17.30 och fixade. Helt otroligt trevlig människa. Så omtänksam, snäll, lugn och saklig. Tog med en alladin ask till henne som tack för att hon kom ut med så kort varsel och dessutom på kvällen.
Sedan var det bara lite allmänt fixa i stallet och stress, stress inför Luciatåget. Klättrade upp på loftet och hämtade ner julkläderna. Glad att jag var helt själv där uppe, för var tvungen att stå och andas en stund. För julkläderna är inte längre Pilens, och på loftet hänger allt rosa som bara var Hans, och som aldrig någonsin kommer vara någon annans.
Ville egentligen bara lägga mig ner och tokböla, men hade gråtit en skvätt i bilen redan och dessutom var stallet smockfullt av folk så bet ihop och gick ner och log som vanligt. Varför känner jag hela tiden att jag MÅSTE hålla masken för? Seriöst - vad är det värsta som skulle kunna hända om jag förklarar för mina vänner/stallkompisar/familj att jag mår skit just nu och sen grät en skvätt?
Men nä. Jag ler och skämtar bort det istället, det är bara lättare så.
Red Luciatåg sen, turades om med medisen. Vi var 28 hästar i tåget och minst lika många människor som gick på marken, så det var ett lååångt tåg. Mycket mys men fullt av gamla jobbiga minnen för min del.
Wanco skötte sig iaf exemplariskt, jag var helimpad. Lite spänd i början och lite ovillig att jobba utan ville bara gå som en giraff, men han gick lugnt och prydligt och sansat. Mycket hinner hända på 2 månader... Hoppas ju att han om ett par år kommer vara lika trevlig och säker till tusen, precis som Pil var...
Nu väntar sängen - imorgon ska jag till läkaren/psykologen. Hoppas att hon inte skrattar åt mig, för då vet jag inte vad jag tar mig till...
Sussa sött!
Fina wanco busgalopperar i snön.
