Tankar i natten...
Denna vännen hade hjälp mig genom 5 år. Det kan låta som en kort tid, men med tanke på min ålder, så var det nästan en fjärdedel av mitt liv.
Denna vän hjälpte mig genom sjukt jobbiga tonår, och var vid min sida under studenten, jobbsök, 4 olika jobb, en hel del förhållanden, han stöttade mig under en tuff graviditet, han fanns med under sonens första levnadsår och han fanns där när allt bara kändes skit.
Denna underbara vän, den finaste av alla, var ljuset i mitt liv. Han fick mig att glömma en hel massa skit som hände i mina yngre tonår, och han gjorde så jag fick tillbaka mitt självförtroende. Kort sagt så hjälpte han en väldigt trasig tonåring till att bli en självständig och glad vuxen.
Att denna bästa vän var en häst - det spelade aldrig någon roll. För det var en vän han var, och det var så jag såg honom. Han var min vän, så mycket mer än ett husdjur.
Och nu är han borta och livet är åt helvete. Dagarna spenderas i soffan, gråtandes. Jag orkar ingenting längre. Saker som att borsta tänderna eller tvätta håret känns övermäktiga.
Utåt går jag runt och ler, och flertalet av mina vänner har kommenterat att "nu känns det väl ändå bättre" och "du har väl börjat gå vidare"?
Det låter så löjligt, men det känns verkligen som om smärtan aldrig kommer försvinna. Och medan dagarna går så blir det bara värre och värre.
Hur kommer man över förlusten av ens bästa vän? Hur går man vidare i livet? Går det ens att komma ut på andra sidan sorgen och smärtan - och om det går, vem är man då?
Jag vill bara spola tillbaka tiden och få tillbaka min ponny! Jag saknar honom så mycket....
Snälla kom tillbaka, bara en sista gång, så jag får krama dig igen...
Hej Malin!
Det är intenting "man kommer over" utan något man får lära sig att leva med. Det är något jaglärt mig då jag själv mist nära, alldeles for tidigt. Oavsett om det är ett djur eller en människa.
Kram på dig, vi får ta och ses, kanske i mellandagarna?
Kramar
Hej Gumman!
Jag känner verkligen med dig. Vet du jag var på begravning här för cirka en vecka sedan(en av mina elever) och då sa någon ett par kloka ord och jag tänker på dem nu när jag läser din blogg.
När man mist någon(djur som människa) som står en nära måste man få sörja. Människor pratar om att man ska ta sig igenom sorgen för att sen gå vidare med sitt liv. Men man går inte vidare utan man måste börja på nytt. För livet ser annorlunda ut efteråt när inte personen/vännen finns där längre.
Tillåt dig sörja Malin samtidigt som du får låta ditt nya liv ta form.
Jag är kanske inte den mest närvarande fastern i världen men du ska veta att mina tankar finns med dig.
Jag hoppas verkligen att du snart mår bättre och kan njuta av allt det fina du har i ditt liv.
Massor av kramar Susanna
