Galen travare!
Idag körde jag och Leo roadtrip ut till västerhaninge för att hälsa på Veronica och hennes galna travhäst Caracal.
Veronica hade först tänk lalla runt och dressyra, men som tur var fick jag henne att ändra sig (för det är stört mkt roligare att kolla på någon som hoppar än som fjantar runt). Så ah. Veronica red först, hon rider ju sin häst bra (inte så konstigt egentligen lixom). Men han var GALEN över hindrena. Och hans galopp. Höll på att garva ihjäl mig.
Ajja, hästen hade kul om vi säger så. Trodde ifs att dom skulle slå ihjäl sig en gång och hade i princip telefonen i handen för att ringa ambulansen (knashästen snubblade till och såg ut att gå omkull) men veeet ni. Veronica märkte det inte ens. Herregud säger jag bara.
Sen var det min tur att rida lite. Långt till marken tyckte jag. Och fruktansvärt feg häst (stora hästar är sådana, tack gode gud att man har ponny). Pinsamt nog var vi tvungna att snurra lädrena för att jag skulle kunna rida. Kände mig som 5 år igen. Red runt en stund lite, hittade takten ibland och så kändes det bra 3-4 steg och sen försvann det. Blev dessutom en hel del passgång och tralopp (min reaktion: Veronica, kan din häst TÖLTA?!). Vågade iallafall trava, mäkta stolt över mig själv (långt ner till marken som sagt).
Vågade mig tillome på att hoppa ett litet hinder, fick till det helt ok några gånger. Men nej, herregud vad jag saknar min egna knasponnie. Räknar dagarna tills han kommer hem igen (tro mig, långt kvar...) Jag har sååån ridabstinens så ni anar inte.
Men dagarna går, trots att jag inte trodde det när Pilen åkte. Jag menar, jag har haft häst i princip varje dag i 5 års tid, så jag trodde att det skulle vara värre, men det är det faktiskt inte. Men det är ju bara att inse att jag aldrig kommer ge upp hästeriet.
Efter äventyret på landet bar det av hemåt igen, fick gasa på riktigt ordentligt på motorvägen, JAG ÄLSKAR MIN BIL! Helt galet. Att det kan vara så kul att köra bil.
Sedan var det dags för jobb. Världelöst tråkigt som vanligt, men iallafall bara kort 4 timmarspass. Dessutom i kul kassa och massvis med folk så det gick snabbt.
Och nu sitter jag här och kollar SATC och äter after eight.
Imorgon blir det jobb hela dagen och sedan ECLIPSE med Anna. Jag kommer skrika mig hes. Som en liten fjortis. Och förmodligen så kommer jag gråta också. Herregud. Pinsamt är bara förnamnet. Lr OME (Oh My Edward) som vi riktiga twilight fans säger.
Så OME på er och gonatt.
Veronica hade först tänk lalla runt och dressyra, men som tur var fick jag henne att ändra sig (för det är stört mkt roligare att kolla på någon som hoppar än som fjantar runt). Så ah. Veronica red först, hon rider ju sin häst bra (inte så konstigt egentligen lixom). Men han var GALEN över hindrena. Och hans galopp. Höll på att garva ihjäl mig.
Ajja, hästen hade kul om vi säger så. Trodde ifs att dom skulle slå ihjäl sig en gång och hade i princip telefonen i handen för att ringa ambulansen (knashästen snubblade till och såg ut att gå omkull) men veeet ni. Veronica märkte det inte ens. Herregud säger jag bara.
Sen var det min tur att rida lite. Långt till marken tyckte jag. Och fruktansvärt feg häst (stora hästar är sådana, tack gode gud att man har ponny). Pinsamt nog var vi tvungna att snurra lädrena för att jag skulle kunna rida. Kände mig som 5 år igen. Red runt en stund lite, hittade takten ibland och så kändes det bra 3-4 steg och sen försvann det. Blev dessutom en hel del passgång och tralopp (min reaktion: Veronica, kan din häst TÖLTA?!). Vågade iallafall trava, mäkta stolt över mig själv (långt ner till marken som sagt).
Vågade mig tillome på att hoppa ett litet hinder, fick till det helt ok några gånger. Men nej, herregud vad jag saknar min egna knasponnie. Räknar dagarna tills han kommer hem igen (tro mig, långt kvar...) Jag har sååån ridabstinens så ni anar inte.
Men dagarna går, trots att jag inte trodde det när Pilen åkte. Jag menar, jag har haft häst i princip varje dag i 5 års tid, så jag trodde att det skulle vara värre, men det är det faktiskt inte. Men det är ju bara att inse att jag aldrig kommer ge upp hästeriet.
Efter äventyret på landet bar det av hemåt igen, fick gasa på riktigt ordentligt på motorvägen, JAG ÄLSKAR MIN BIL! Helt galet. Att det kan vara så kul att köra bil.
Sedan var det dags för jobb. Världelöst tråkigt som vanligt, men iallafall bara kort 4 timmarspass. Dessutom i kul kassa och massvis med folk så det gick snabbt.
Och nu sitter jag här och kollar SATC och äter after eight.
Imorgon blir det jobb hela dagen och sedan ECLIPSE med Anna. Jag kommer skrika mig hes. Som en liten fjortis. Och förmodligen så kommer jag gråta också. Herregud. Pinsamt är bara förnamnet. Lr OME (Oh My Edward) som vi riktiga twilight fans säger.
Så OME på er och gonatt.
Kommentarer
Postat av: angelica
Kom o rid lite med mig!=)
Trackback
