mirowskan

Det var sommarlovet mellan sexan och sjuan i högstadiet. Jag hade platåskor med glitterhjärtan, en beige miniryggsäck med nitar, svarta savannbyxor och min Nokia 3310 bytte jag ständigt skal på. Mina underkläder hade bilder av snobben och nalle puh, och det var inte alltid jag orkade sminka mig.

Jag var medlem på en sida som hette pussokram, och det var där jag mötte honom. Han som var 3 år äldre, som visste allt och var så vuxen. Han som var så snygg att jag knappt vågade tro att han ens skulle titta åt mitt håll. Han som i mina ögon såg ut som en ung Leonardo Dicaprio.

Han bodde inte i Stockholm, utan åkte bara hit för att träffa mig, och känslan när han kom där på centralen... Jag var så himla blyg! Jag hade mina platåskor, och en vit kjol med möster och fransar längst ner. Det var varmt den dagen, så jag hade ingen jacka på mig. Men han hade en skinnjacka med sig, som han la över mina axlar när solen gick i moln, och dagen närmade sig sitt slut.

Jag var 13 år gammal, och jag hade aldrig gjort nått värre än att pussa en kille. Och här kom den här killen, som var 16 år gammal och snart skulle börja gymnasiet, och han hade definitivt inte nöjt sig med en puss. Jag var så nervös, och hjärtat slog som en hammare i bröstet. Jag gav honom allt det, som man ska vara rädd om, och han fick inte bara mitt hjärta.

Jag var hans, och han var väl min antar jag. Jag älskade honom av hela mitt hjärta, och kunde inte tänka mig att världen någonsin skulle kunna snurra utan honom i mitt liv.

Mina föräldrar hatade den här killen, som kom och förstörde deras lilla dotter. I efterhand kan jag inte tacka dom nog för vad dom gjorde för mig då, men när jag var 13, då tyckte jag att dom förstörde min värld. Bråk och skrik blev en del av vardagen, och jag kan knappt minnas en natt då jag inte grät mig till sömns.

Han styrde mitt liv med en järnhand, och jag hade inte det minsta emot det. Han hade fått mitt hjärta, helt utan förbehåll, och det var hans att styra över. I mitt liv fanns bara han, så vad skulle jag med vänner till? Jag förstod inte varför alla andra bara bråkade med mig, såg dom inte att han var mitt öde? I min värld var han min prins, som kommit för att rädda mig. Men från vad, det har jag fortfarande inte listat ut.

Jag minns att folk skrattade, och kallade mig fula saker. Och jag minns hur det kändes, hur det brände i bröstet. Men allt skulle bli bra, bara vi hade varandra. För visst skulle det vara han och jag resten av livet, något annat var ju otänkbart.

Men saker blir sällan som man tror, och jag sörjde honom och det som hade varit vårt, som bara en 13årig tjej kan sörja en kärlek.

Jag träffade honom sista gången sommaren 2005. Jag åkte moppe då, och skulle precis börja gymnasiet. Jag var inte lika naiv som när jag var 13, och jag trodde inte längre att han skulle rädda mig från världens alla hemskheter. Jag visste hur det hade slutat sist, jag kom fortfarande ihåg hur det hade känts, när han var den enda som fick min värld att snurra runt.

Ändå tog det inte många minuter innan han hade fått mitt hjärta på nytt. Och när han försvann igen, då tog han det med sig... Och jag var precis lika ledsen som förut, och lovade mig själv, att aldrig någonsin hamna i samma sits igen. Ingen skulle någonsin få mitt hjärta igen, ingen skulle någonsin få makten att förgöra mig så totalt.

Det känns så konstigt nu, att sist jag träffade honom, så var han 3 år yngre, än vad jag är nu. Ändå tyckte jag då, att han var så mycket äldre än vad jag är nu. Jag går fortfarande och väntar på den dagen vissa av hans värderingar ska försvinna ur mitt huvud, och den dagen jag ska känna mig lika vuxen som han var då.

Jag tänker på honom då och då, jag undrar vad han gör, om han någonsin blev lycklig. Om han lyckades ta körkort, vart han flyttade när han flyttade hemifrån, och vad han gör idag. Men mina tankar är inte längre upptagna av idéer om hur jag ska få tag på honom, eller hur jag ska kunna visa honom att jag lyckades.

För i många år, så lyckades aldrig någon få mitt hjärta. Jag har varit elak, manipulativ och okänslig, skrattat och hånat andras kärlek. Jag har varit otrogen och jag har sårat. Det är inget jag är stolt över, men det är den jag var, i väldigt många år.

Men jag vågade ge bort mitt hjärta på nytt, och det är jag glad för, för annars hade jag aldrig kunnat få det liv jag har idag.

Jag älskar min sambo, och min son, mer än jag älskar mitt eget liv. De har mitt hjärta, och det är deras att göra vad de vill med.

Men jag kommer ändå aldrig glömma, för tro mig, ingen kan älska, så som en 13årig tjej älskar sitt livs första kärlek.