Det här med vikt...
De som känner mig vet att jag är löjligt fascinerad av tjocka människor. Jag har aldrig riktigt förstått hur man kan låta sig själv att flyga iväg i vikt och bli tjock a la brittisk dokumentärserie.
Jag menar, det måste ju ta år och dar att bli riktigt fet? Hur gör man ens för att närma sig hundra kilo? Dåliga gener, eller lever man på chips och dipp?
Jag har alltid varit smal, och som vuxen alltid vägt under 50 kg, oavsett vad jag tryckt i mig... Men sen blev jag gravid, och gick upp 23 kg. Nu, 5 månader senare, har jag 4 kg kvar till min startvikt, och vilket helvete det är att gå ner i vikt! Och vilket helvete det är att vara tyngre! Orken är minimal, kraften och kanske framförallt lusten för att göra något likaså.
Jag försöker verkligen vara duktig, har testat detox, börjat röra mig mer, äter inte onyttigt längre och ändå känns det som om dom där sista kilona bara vägrar försvinna.
Men nu var det inte mig jag skulle ventilera om, utan just fetma. Hur kommer det sig att så många är feta? Och att det är tabu att prata om det, att påpeka det? Men att däremot säga till någon att den är alldeles för smal, det är helt ok?
Jag vill inte trampa någon på tårna, jag vill bara lära mig att förstå... Hur kan man ogilla sig själv så till den grad att man vill misshandla sin kropp med övervikt? För det tar ju något otroligt på kroppen att vara fet. Och hur tänker alla föräldrar som ger sina barn godsaker i tid och otid?
Jag ser dagligen barn som helt klart borde sättas på diet. Hur tänker man som förälder då? Någon gång ibland är det helt klart att man ska få smaka nått gott, men det kan väl begränsas till födelsedagar och speciella högtider? Fredagsmys kan man ha med begränsad mängd godis, och man behöver bara ha fredagsmys på just fredagar, inte på hela veckans alla dagar.
Som vuxen kan jag ändå någonstans förstå att om jag äter en påse chips om dagen, då kommer jag förmodligen bli fet. Men som barn tänker man inte så, för man har inte den förmågan att tänka så pass logiskt i så många steg än!
Min undran är, hur kan man ha så pass lite respekt för sig själv att man tillåter sig att bli fet?
Jag menar, det måste ju ta år och dar att bli riktigt fet? Hur gör man ens för att närma sig hundra kilo? Dåliga gener, eller lever man på chips och dipp?
Jag har alltid varit smal, och som vuxen alltid vägt under 50 kg, oavsett vad jag tryckt i mig... Men sen blev jag gravid, och gick upp 23 kg. Nu, 5 månader senare, har jag 4 kg kvar till min startvikt, och vilket helvete det är att gå ner i vikt! Och vilket helvete det är att vara tyngre! Orken är minimal, kraften och kanske framförallt lusten för att göra något likaså.
Jag försöker verkligen vara duktig, har testat detox, börjat röra mig mer, äter inte onyttigt längre och ändå känns det som om dom där sista kilona bara vägrar försvinna.
Men nu var det inte mig jag skulle ventilera om, utan just fetma. Hur kommer det sig att så många är feta? Och att det är tabu att prata om det, att påpeka det? Men att däremot säga till någon att den är alldeles för smal, det är helt ok?
Jag vill inte trampa någon på tårna, jag vill bara lära mig att förstå... Hur kan man ogilla sig själv så till den grad att man vill misshandla sin kropp med övervikt? För det tar ju något otroligt på kroppen att vara fet. Och hur tänker alla föräldrar som ger sina barn godsaker i tid och otid?
Jag ser dagligen barn som helt klart borde sättas på diet. Hur tänker man som förälder då? Någon gång ibland är det helt klart att man ska få smaka nått gott, men det kan väl begränsas till födelsedagar och speciella högtider? Fredagsmys kan man ha med begränsad mängd godis, och man behöver bara ha fredagsmys på just fredagar, inte på hela veckans alla dagar.
Som vuxen kan jag ändå någonstans förstå att om jag äter en påse chips om dagen, då kommer jag förmodligen bli fet. Men som barn tänker man inte så, för man har inte den förmågan att tänka så pass logiskt i så många steg än!
Min undran är, hur kan man ha så pass lite respekt för sig själv att man tillåter sig att bli fet?
Kommentarer
Trackback
