Så gick ännu en dag som man aldrig kommer minnas...
Är det inte konstigt egentligen, hur många dagar som du har levt, som du helt har glömt bort?
Dagar som kanske var bra, kanske var roliga och fyllda med skratt, och ändå är dom borta. Även dagar då allt kännts skit, då man suttit i en vrå och gråtit, även sådana dagar glömmer man.
Vad är det som gör att man minns vissa dagar, medan andra glömmer man bort så fort man lagt huvudet på kudden?
Hur kan man komma ihåg vissa leenden, skratt, skämt, bråk, elakheter, medan andra fladdrar förbi utan att fastna?
Det är mycket därför jag skriver. Jag vill minnas. Särskilt nu, när dagarna bara flyger förbi, och jag knappt hinner andas innan det är dags att sova igen. Jag vill komma ihåg vartenda leende, vartenda ljud, varenda känsla.
Men jag kommer inte komma ihåg. Inte ens om jag skriver ner det kommer jag kunna minnas vissa saker.
Flera gånger varje dag tänker jag att "åh, det här måste jag skriva ner", men sen glömmer jag bort det. Eller så tänker jag att jag kan göra det sedan, men när sedan kommer, då minns jag inte hur jag hade tänkt formulera mig, och så blir det inte av.
Kanske hör det livet till. Kanske är det inte meningen att allt ska fastna, kanske finns det inte plats i huvudet för det.
Vissa saker glömmer man aldrig, och tänker man på det så känns det som igår. Jag tror att jag ska sluta vara ledsen över att inte minnas precis allt. Och istället börja vara glad att jag minns det viktiga. Och framförallt ska jag vara glad över att jag får uppleva allt, alla skratt, alla leenden, alla bråk, alla skämt, alla tillfällen, ALLT. För även om jag kanske inte minns den här dagen om 10 år, så kommer jag ändå komma ihåg den här tiden som är just nu. Jag kommer kanske inte minnas, men jag kommer veta att jag har upplevt det. Och det som inte hjärnan minns, det minns hjärtat.
Den här tiden är lycka. Jag kommer kanske inte minnas händelserna. Men jag kommer minnas tiden. För alltid.
Dagar som kanske var bra, kanske var roliga och fyllda med skratt, och ändå är dom borta. Även dagar då allt kännts skit, då man suttit i en vrå och gråtit, även sådana dagar glömmer man.
Vad är det som gör att man minns vissa dagar, medan andra glömmer man bort så fort man lagt huvudet på kudden?
Hur kan man komma ihåg vissa leenden, skratt, skämt, bråk, elakheter, medan andra fladdrar förbi utan att fastna?
Det är mycket därför jag skriver. Jag vill minnas. Särskilt nu, när dagarna bara flyger förbi, och jag knappt hinner andas innan det är dags att sova igen. Jag vill komma ihåg vartenda leende, vartenda ljud, varenda känsla.
Men jag kommer inte komma ihåg. Inte ens om jag skriver ner det kommer jag kunna minnas vissa saker.
Flera gånger varje dag tänker jag att "åh, det här måste jag skriva ner", men sen glömmer jag bort det. Eller så tänker jag att jag kan göra det sedan, men när sedan kommer, då minns jag inte hur jag hade tänkt formulera mig, och så blir det inte av.
Kanske hör det livet till. Kanske är det inte meningen att allt ska fastna, kanske finns det inte plats i huvudet för det.
Vissa saker glömmer man aldrig, och tänker man på det så känns det som igår. Jag tror att jag ska sluta vara ledsen över att inte minnas precis allt. Och istället börja vara glad att jag minns det viktiga. Och framförallt ska jag vara glad över att jag får uppleva allt, alla skratt, alla leenden, alla bråk, alla skämt, alla tillfällen, ALLT. För även om jag kanske inte minns den här dagen om 10 år, så kommer jag ändå komma ihåg den här tiden som är just nu. Jag kommer kanske inte minnas, men jag kommer veta att jag har upplevt det. Och det som inte hjärnan minns, det minns hjärtat.
Den här tiden är lycka. Jag kommer kanske inte minnas händelserna. Men jag kommer minnas tiden. För alltid.
Kommentarer
Trackback
