Dag 3 - Mina föräldrar.
Mina föräldrar
De 2 personer jag ser upp till mest här i livet är mina föräldrar. Dom har alltid ställt upp för oss, mig och min lillebror, och gjort allt för att vi ska ha det så bra som möjligt.
Dom har alltid funnits där, bara ett telefonsamtal bort. Det har inte spelat någon roll hur mkt ovänner vi än har varit, när jag väl har behövt dom så har dom funnits där ändå. Och det är beundransvärt kan jag lova, med tanke på hur överjävlig jag var som tonåring.
Vi har aldrig blivit matriellt bortskämda, men vi har alltid fått uppmärksamhet och kärlek i mängder. Hemma hos oss har aldrig någon behövt känna sig åtsidosatt eller bortglömd.
Och även om jag nu ska föreställa vuxen (med eget barn!) så finns mina föräldrar alltid där. Oavsett om det handlar om att hämta hö, sitta barnvakt, eller bara snacka lite skit över en fika, så ställer dom upp.
Världen är orättvis, för i den bästa av världar hade alla haft lika bra föräldrar som jag har. Min förhoppning är att jag ska kunna vara lika bra förälder åt min son. Och jag har ju haft de 2 bästa lärarna som finns.
Så Mamma och Pappa - Tack för att ni finns, och för att ni är en så stor del av mitt liv. Tack för att ni alltid funnits där, tack för att ni alltid finns där, och tack för att ni alltid ställer upp. Kärlek till er i mängder!
Världens bästa mormor!
Världens bästa morfar!
Känner mig sådär ensam igen...
Egentligen vet jag ju hur jag är som person, men nånstans längst vägen har jag tappat bort mig själv. Från att ha varit glad, sprallig och full av ideér så har jag blivit nån trist hemmafru som bara rör mig mellan jobb, vardagsrum och stallet.
När jag har sånna här dagar som idag så känns det som om ingen av mina vänner umgås med mig för att dom faktiskt gillar mig, utan snarare för att jaa... det är bekvämt att jag finns tillgänglig, jag gör ju lixom aldrig nått annat. Att jag har så sjukt dåligt självförtroende bidrar helt klart till dom här tankarna. Vem skulle vilja vara kompis med mig osv osv är tankar som jag inte vill ha, men som ändå finns där.
Sånna här dagar hatar jag personerna som fick mig att börja må dåligt. Var ni tvugna att bryta ner mig så totalt? Ibland undrar jag verkligen vem jag hade varit utan han som fick mig att börja tänka såhär. Vem hade jag varit utan han som jag inte vill prata om, inte ens vill tänka på?
Och jag är så sjukt rädd för att bli lämnad, för att bli bortglömd. Jag saknar Anna så totalt, min bästa vän över allt. Ingen förstår mig som den tjejen, faen va jag älskar henne. Men åååh det är så svårt att hitta tid och ses. Allt var så mycket lättare i högstadiet.
Och tänk om Jonny försvinner? Då skulle mitt liv rasa samman.
Jag vill ju inte vara såhär tråkig och trist!
Jag vill vara jag igen. Den där glada tjejen, som klädde sig snyggt, brydde sig om hur hon såg ut och som älskade att dansa. Som inte satt hemma och grät i soffan för att hon kände sig ensam... Som alltid hade tusen bollar i luften och som älskade att hitta på saker, och som inte tyckte att ett besök på IKEA räknades som äventyr.
Jag vill vara jag igen. Och jag vill inte vara rädd för att mina kompisar egentligen snackar skit bakom min rygg, eller umgås med mig bara för att dom är tvugna. Jag vill inte vara rädd för att bli lämnad hela tiden, och jag vill inte längre vara ledsen.
Snälla gode gud, låt mig få bli mig själv igen, jag orkar inte vara ledsen mera nu...
Jag är en gleek!
Och är lite lätt avundsjuk. Jag vill också kunna dansa och sjunga och ååh. bara vara sådär cool.
Snö! Och dag 2...
Men men, here we go.
Min första kärlek... Vill jag inte gå in på. Och så var det med det.
Idag har vi iallafall varit på mammgrupp. Mycket mys. Köpte pulka till liten Leo igår, och det invigde vi idag! Gick bra ända till vi kom till centrumet då jag helt plötsligt hade både pulka, barn och väska att bära på. Inte så mys, men det gick ju. Och så insåg jag att det är skitjobbigt att dra pulka efter sig, eller så är det jag som har extremt dålig kondis...
På vägen hem sen så hade självklart plogbilarna varit framme och skottat vägarna, och då blev det ännu tyngre att dra pulkan. Tror jag ska hålla mig till vagnen i fortsättningen om jag faktiskt ska iväg nånstans och inte bara lalla runt...
Idag är jag glad att jag inte jobbar på ik...
Idag är jag glad att jag inte jobbar på ikea! Inget ikea i hela sverige kan tydligen ta emot kort. Bankomatkön inne hos oss är lätt 15 meter. Tycker så otroligt synd om alla som sitter i kassan på ikea idag, dom måste få så mkt skit! Hua.
Presentera mig själv.
Annars så om vi bara ska ta det snabbt.
Jag är Malin, bor i aspudden med sambo och sonen som är 15 månder. Har ett kassajobb som jag har lite hatkärlek till (tråkigt men bra betalt) och har nyligen köpt en ny liten häst som heter Wanco. Tog bort mitt livs kärlek den 10 sept 2010, min underbara korsningsponny Pilgrim.
Mitt liv är för närvarande sjukt trist enligt mig själv... Jag pendlar mest mellan jobb, stall och mitt vardagsrum. Men egentligen så är jag en tjej med mkt energi som älskar att höras och synas, och som alltid vill vara först på allt, och som inte gillar att ta det lugnt. Men men - antar att jag får mitt liv tillbaka om några år, när sonen sover hela nätter (och mornar kanske tillome, lycka isf!).
Och nu ska jag sova! Gonatt!
Leker fjortis.
♥ Dag 1 – Presentera mig själv.
♥ Dag 2 – Min första kärlek.
♥ Dag 3 – Mina föräldrar.
♥ Dag 4 – Det här åt jag idag.
♥ Dag 5 – Vad är kärlek.
♥ Dag 6 – Min dag.
♥ Dag 7 – Min bästa vän.
♥ Dag 8 – Ett ögonblick.
♥ Dag 9 – Min tro.
♥ Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
♥ Dag 11 – Mina syskon.
♥ Dag 12 – I min handväska.
♥ Dag 13 – Den här veckan.
♥ Dag 14 – Vad hade jag på mig idag.
♥ Dag 15 – Mina drömmar.
♥ Dag 16 – Min första kyss.
♥ Dag 17 – Mitt favoritminne.
♥ Dag 18 – Min favoritfödelsedag.
♥ Dag 19 – Detta ångrar jag.
♥ Dag 20 – Den här månaden.
♥ Dag 21 – Ett annat ögonblick.
♥ Dag 22 – Det här upprör mig.
♥ Dag 23 – Det här får mig att må bättre.
♥ Dag 24 – Det här får mig att gråta.
♥ Dag 25 – En första.
♥ Dag 26 – Mina rädslor.
♥ Dag 27 – Min favoritplats.
♥ Dag 28 – Det här saknar jag.
♥ Dag 29 – Mina ambitioner.
♥ Dag 30 – Ett sista ögonblick.
Globen Horse Show!
Igår var jag, Jossan och en av hennes kompisar på Globen. Var taggad som ett barn på julafton inför detta! En gång hästtönt - alltid hästtönt, oavsett ålder tydligen...
Hann inte går sådär jättemkt i annexet innan eftersom vi alla jobbade... Men vi siktade iallafall in oss på Börjes monter, där både min stallägare samt tjejen som morgonfodrar, jobbade. Kul att träffa lite folk man känner. Men herregud vilket KAOS det var i den montern. Det var säkert kö i 30 min för att komma ut ur montern (vet ni hur liten en mässmonter är? Ungefär som mitt vardagsrum X2 kan jag upplysa er om). Trångt, klaustrofobiskt och alla människor som bara pressade på bakifrån. Paniken var inte långt bort där ett tag, men jag överlevde och hann dessutom fynda en del.
I pausen sen sprang vi ut till annexet igen, och då var det betydligt lugnare så tog en sväng in på börjes igen, och en sväng in på sjöhagen. Kollade även på massa annat men vissa hästsaker är ju så sjukt dyra så det är helt sanslöst. Nä, hellre då shoppa mycket saker billigt, än en dyr sak. Jag rider ju ändå inte direkt på den nivån att nån bryr sig om vad jag klär mig och hästen i...
Såååå. Bildbevis!
Från börjes: 2 luvor, 2 schabrak, nosludd i äkta fårskinn, pälsglans, 2 borstar, snoddar och en nummerlapp, samt ett Knallrosadressyrspö från nån snobbig dressyrbutik som jag inte minns namnet på...
.
Extremt opraktiskt men sjuuuukt snyggt fleecetäcke från sjöhagen...
Också från Börjes, träns och gummityglar
schabraken - två från börjes, ett från sjöhagen.
Är faktiskt jättenöjd, särskilt eftersom jag bara betalade 1000 kr för alltihopa... Trist är dock att jag inte hittade det jag verkligen behövde (bett) men det kan jag ju faktiskt köpa vilken dag som på typ hööks. Trist också att både Horze och Lyckås hade i princip exakt samma priser på mässan som dom vanligtvis har i butik... Man vill ju "tjäna" på att handla på mässan!
Jag och Wanco ska precis ut på en liten tu...
Jag och Wanco ska precis ut på en liten tur. Den som aldrig galopperat i nysnö har verkligen missat något!
Jag grät inte ens!
Jag tänkte på hur härligt det var att rejsa på ängen förra vintern, när det var 4 dm snö överallt, och trots att det var snorkallt ute så var jag lycklig.
Jag tänkte på hur det kändes när jag hoppade dig första gången, på den där extremt dåliga volten ute vid stallet i haninge. Hur jag tyckte att 50 cm kändes högt, och hur häftig jag kände mig som vågade hoppa i snön.
Jag tänkte på alla gånger vi ridit förbi barn. Barn med stora, tindrande ögon, som kollat upp på dig och med längtan i rösten frågat om dom fått klappa. Barn som blivit överlyckliga när dom fått mata dig, klappa dig på halsen eller bara för att vi har stannat och pratat när dom sett oss.
Jag tänkte på gången vi 4, Du, jag, Anna och Perla, red på långritt i Haninge. Skog hade vi nästan ingen, men trottoarer fanns det gott om. Och hur vi avslutade turen med en sväng på mcdonalds - självklart i drive throu. Hur tjejen som satt i luckan den dagen minns det besöket, det undrar jag än idag.
Jag tänkte på när vi badade tillsammans, det där snuskigt varma sommaren 2006, och hur vi skrattade åt dig för att du inte vågade simma, utan bara glatt gick ut tills du inte bottnade mer, och sedan stod och vägde på hovspetsarna, med halsen rakt upp som en giraff och fnös.
Jag tänkte på hur stolt jag var över att vara den enda felfria i klassen när vi tävlade på gömmargården. Att det bara var en clear round på 50 cm med 4 andra startande, det sket jag i, mammahjärtat bultade hårt den dagen ändå.
Jag tänkte på hur mycket jag alltid litade på dig. Att det aldrig var några problem att slänga upp vänner, familj, släktingar och bekantas bekanta. För du stannade ju ändå alltid när jag sa stanna. Och galopperade lugnt och försiktigt med nybörjarna när jag sa galopp.
Jag tänkte på att jag alltid brukade ha dig lös, som en stor hund, upp från sommarhagen. Jag visste ju att du inte gick nånstans, utan höll dig bredvid.
Jag låg i sängen och tänkte på dig, på många av stunderna då det varit ren lycka med dig. Och jag LOG. Kom på mig själv med att vara glad, över att kunna plocka fram minnen som inte gjorde ont, som bara framkallade andra, mysiga, varma, härliga minnen. Och sen somnade jag, och sov gott och utan mardrömmar. Det var första gången jag verkligen medvetet har kunnat tänka på dig utan att börja gråta.
Men idag när jag tänker på dig, idag när jag skriver det här, så rinner tårarna. Idag minns jag återigen din blick på kliniken. Hur veterinären sa att det var dags att ge upp nu. Hur du gick rätt in i transporten utan att konstra på vägen hem, och hur du inte lät avlivningskillen klappa dig i ansiktet.
Idag gråter jag, idag känns det som om hjärtat ska spricka och minnena av allt det fina, bara försvinna.
Men igår mindes jag dig, precis som du var. Igår var jag lycklig igen. Jag minns dig nu älskling. Precis som du var. Jag älskar dig för alltid.
Saknaden är stor.
Är inte död.
Magsjuk är man i nån dag eller två. Vi har nu varit sjuka i först en vecka, sen friska 6 dagar och nu sjuka i 3 dagar till. Det MÅSTE fanimig vara nått annat. Plus att jag har svimmat 2 ggr (och ena gången slog jag huvudet i handfatskanten, ajaj).
Dessutom är jag jätteyr hela tiden, och Leo, som gått sedan han var 8 månader och som i vanliga fall är stadig, vinklar runt som ett polskt fyllo. Så jag misstänker starkt att han också är yr...
Så imorse tjatade jag mig till ett besök på vårdcentralen, och dit ska vi nu om 1 timme. Förmodligen kommer jag som vanligt att inte bli tagen på allvar (det har sina nackdelar att se ut som om man är 16 år gammal). Men jag är 22 år gammal nu, jag tycker inte att jag ska behöva ta med min mamma till läkaren för att dom ska lyssna!
Så - även om det blir bråk ska jag fanimig stå på mig och kräva blodprov och lite sånt. Nu jävlar är jag trött på den här skiten!
Blev uppsagd idag...
Hur man kan bli så ledsen av att förlora ett jobb, fattar ingenting. Men jag har ju älskat det där jäkla jobbet, har slitit rumpan av mig där....
Har lärt mig så himla mycket, har lärt känna massa roliga tjejer och ja. Bara haft det så himla roligt helt enkelt. Det har utan tvekan varit det roligaste jobbet jag haft... Och nu är det bara slut. Inte för att jag vill, utan för att jag är överflödig.
Vet egentligen inte riktigt vad som är jobbigast, att känna sig bortvald eller att faktiskt inse att det är kört nu, att nu är jag bara fast på det där jäkla Kvantum.
Jag vill inte fastna där, vill inte sitta i kassan om 20 år och ha sett livet passera förbi. Jag vill ha ett riktigt jobb. Och under hela tiden jag varit på kvantum har jag iaf kunnat säga "ah, men jag har iaf hööks också", och så har allt känts så himla mycket bättre. Nu är jag bara en simpel kassörska på kvantum.
Livet känns lite orättvist just nu. Och framförallt, jävligt ledsamt.
Hej då Hööks, hej då älskade jobbarkompisar. Glöm inte bort mig, snälla.
Mamma saknar dig...
Jag saknar verkligen min Pil... Saknaden ligger hela tiden i bakgrunden, känns i kroppen på samma sätt som dagarna innan man blir sjuk. Man VET lixom om att nått är fel, men man kan inte sätta fingret på det än, trots att det ligger i bakhuvudet i allt man gör.
Och i nästa sekund kommer en låt på. Eller en reklam. Eller någon säger ett ord. Eller så råkar jag bara glömma bort att du är borta. Och då slår smärtan, saknaden, ner med full kraft. Som om någon tar all luft från mina lungor, kramar ur all energi ur kroppen och det gör så ont så jag seriöst tror att hjärtat ska gå sönder.
För du är borta nu. Och ju längre tid som går, desto värre blir det. För det är först nu jag börjar förstå. Aldrig mer.
Du kommer aldrig mer tillbaka. Du är borta nu.
Och jag ångrar mig så inihelvete att jag tog bort dig. Låg och snyftade om det för Jonny igår, att "tänk om jag bara försökt en månad till, då kanske Pil funnits här nu".
Innerst inne så VET jag ju att jag gjorde det rätta. Man får inte vara egoistisk när ens bebis lider. Men tänk OM. Tänk om jag bara hade väntat en månad till. Det hade kanske skett ett mirakel? Någon högre makt kanske hade besvarat bönerna som jag skrek ut, och räddat dig?
Tänk om jag bara väntat en månad. Hade du varit här då? Hade vi galopperat i skogen då? Hade allt varit som förut? Hade allt varit bra, och livet sådär lätt och härligt att leva igen?
Innerst inne tror jag inte det. Innerst inne så tror jag ju (vet?) att veterinären vet bäst. Innerst inne så tror jag att jag bara dragit ut på lidandet för dig, och att din mage hade pajjat av all butta, och att du hade förlorat ännu mer i vikt. Innerst inne så vet jag ju att du aldrig hade blivit bra igen...
Men ändå. Tänk om...
Mamma saknar dig finaste pilgris...
Standing were you left me.... Jag saknar d...
Standing were you left me.... Jag saknar dig så det gör ont!
Min ängel... För evigt.
Det är såhär jag vill minnas dig. Som världens bästa häst, som världens bästa barnponny, som stod och halvsov medan lillhusse ryckte dig i morrhåren.
Jag saknar dig min ängel....
Snart, snart, snart!
Helt sjukt vad töntig jag är egentligen, men jag har saknat han som faen under dom här 4 dagarna, och sovit skitdåligt... Ska bli så skönt att få hem mannen igen.
Och medan jag väntar, tänker jag tröstäta chips, skumtomtar och choklad.
Älskar dig massvis!
Leo somnade i vagnen på vägen hem från mam...
Leo somnade i vagnen på vägen hem från mammagruppen, så nu sitter jag i soffan, tittar på operah och äter skumtomtar! Jam!
Fars dag!
Men idag hyllar vi pappa. Och då vill jag passa på att tacka.
Pappa, älskade underbara pappa. Tack för att du alltid funnits där. Tack för att du är världens bästa pappa till mig, och världens bästa morfar till Liten.
Tack för att du alltid ställer upp. Tack för att du håller koll på när det är dags att byta olja på min bil, och tack för att du alltid byter till vinterdäcken.
Även om vi har haft våra gräl genom åren, så vet jag ju att du alltid finns där. Du är aldrig mer än ett samtal bort, och hur mycket vi än har bråkat, har du ändå kramat mig och tröstat mig när jag varit ledsen.
Tack för att du lärde mig golfa när jag var liten, och för att du alltid tog med mig på bio när det kom en ny disneyfilm. Tack för att du spenderade timmar lekandes på golvet med mig (även om du alltid gjorde fel röst till Barbie, men det är förlåtet nu).
Tack för att du alltid skjutsade mig ut till stallet borta i västerhaninge, och sedan spenderade 2 timmar på en svinkall ridhusläktare medan jag red runt, trots att du aldrig förstod tjusningen med ridning, och trots att du var rädd för hästarna.
Tack älskade underbara pappa för att du finns där, för att du alltid funnits där, och för att du alltid kommer finnas där. Om rollerna någonsin blir ombytta, om du någonsin behöver mig, är jag aldrig mer än ett samtal bort.
Pappa - jag älskar dig. Tack, för allt.
Bollywood!
Mamma sover här inatt igen eftersom hon passar Leo på dagarna medan jag jobbar. Imorgon har jag blivit lovat sovmorgon till 9, fatta vilken lyx!
Natti natt!
Mammas finaste (som verkligen behöver gå till frissan igen...)
Hej då älskling!
Jonny den lyllon har åkt till Italien för att kolla fotboll med sina kompisar. Jag är inte det minsta avis, neeeej då.
Själv jobbar jag hela helgen, mamma sover här hos mig och Leo hela helgen, och så har hon Leo på dagarna.
Leo har äntligen, efter en hel vecka med bara gröt och välling, börjat äta igen. Om man inte har barn så går det inte att veta hur sjukt jobbigt det är när dom är sjuka... Har tyckt så synd om liten, och sååå jobbigt att inte få behålla nått man äter. Men nu verkar det som sagt vara över! *Peppar, peppar*
Hade egentligen kvällsfodring ikväll, och morgon+lunch imorgon men underbara Lill fixar det, så jag behöver inte stressa ut till stallet innan jobbet heller.
Blir nog en bra helg det här, förutom att jag har sjukt svårt att sova utan Jonny. Gah som jag älskar den killen!
Nu väntar sängen, imorgon är det härligt 10-timmarspass på kvantum. Tjoho!
Saknar dig redan!
Barnsäkerhet!
Lite roligt bara, för vi var 5 tjejkompisar där, i samma ålder. Och vi hade nog 10 år tillgodo till den som var näst yngst. Och det blev bara såååå högstadiefeeling av det hela.
Vi var de första som sprang till fikat i pausen, tryckte i oss bullar och saft, och sedan gick vi ut och tjuvrökte medan "gamlingarna" stod kvar, samlade i ring och ställde artiga frågor till föreläsaren. Vi fnissade när föreläsaren sa fel (och det gjorde hon ofta!), vi skrattade åt internskämt och vi ställde dråpliga frågor. Vi var nog helt klart skitjobbiga, haha.
Men för att vara lite seriös, ibland är jag sjukt glad över att jag fick barn tidigt i livet. Innan jag blev gammal, fet och ful. Självklart vet jag att det finns määäängder med "äldre" mammor som är skitsnygga och hur balla som helst, men just här i området där jag bor så känns det som att genomsnittsmamman är mellan 35-40 år, med glasögon, praktiska ecco-skor, stickad tröja, ett par gråa hårstrån som hon inte bryr sig om, ögonbryn som inte är noppade sedan i början av 90-talet och med en man i polotröja från dressman.
Och jag är så sjukt glad att jag träffade tjejerna på mammagruppen, som är i min ålder, som gärna snackar snusk, som tycker klänning och högklackat är vardagskläder, och som bara är så sjukt roliga och tuffa trots sömnbrist och allt annan skit som händer i cirkusen som kallas livet.
Pax för att aldrig bli gammal, grå och ful. Eller vad säger ni, tjejer?!
2 månader av saknad...
2 månader sedan det finaste jag hade försvann. Hur kan 2 månader, kännas så länge, men ändå så kort?
För nånstans känns det fortfarande som om du finns kvar. Hinner glömma bort att du är borta. Drömmer att du är kvar. Tänker inte - du har ju alltid funnits där, så hjärnan hinner inte koppla. Men sedan minns jag. Och det gör så ont.
Kan fortfarande inte titta igenom bilderna på dig. Kan fortfarande inte med att rensa undan dina saker. Din namnskylt ligger kvar i bilen, på golvet i baksätet. Får en klump i halsen varje gång jag ser den men vet inte vart jag ska göra av den, vill inte ens ta i den.
Kortet på oss som jag har som bakgrundsbild på datorn har blivit vardag, likaså kortet på dig som står på nattduksbordet. Det är lixom inte du, det är bara en bild, det blir så vanligt att man inte ens ser det tillslut.
Men bilderna på Dig, dom där bilderna jag tog sista tiden. Dom kan jag inte titta på. Inte ens för att minnas dig. Bilderna på dig, minnena från hur det en gång var. Kan någon förstå hur jäkla ont det gör?
Kan någon förstå hur mycket jag saknar dig?
Köpte gravljus för 2 veckor sedan. Jag har tänkt tända dom i sommarhagen, där du föll den där hemska morgonen. Men jag vågar inte.
Är rädd för att någon ska komma förbi, att någon ska se. Rädd för att gråta, rädd för att erkänna hur ont det fortfarande gör. Rädd för att inte kunna ta mig hem, om jag faktiskt sätter mig ner och minns dig.
Jag vill inte vara ledsen mer - jag vill bara ha dig tillbaka, vill bara att allt ska vara som det brukade vara.
Känner mig fortfarande så märkligt tom, som om en del av mig för alltid är borta.
Vart du än är älskling, hoppas jag att du minns mig. Att du inte är arg på mig för att jag lät dig gå. Jag hoppas att det inte gjorde ont i slutet, och att du nu mår bra. Jag hoppas att vi ses en dag igen, att du väntar på mig vid regnbågsbron.
Jag vill minnas dig med kärlek, med lycka, med glädje. Men allt jag minns är sorg och smärta.
Jag saknar dig, älskade ponnyprins....
Vila i frid, världens vackraste...
Vabbar idag!
Idag är vi hemma hela familjen. Leo börjar bli bättre, Jonny mår skit och jag mår bara halvkasst... Helt hemskt med magsjuka, man vet ju att det smittar som fasen, så just nu går jag bara och väntar på att det ska bryta ut på riktigt även för mig.
Är iaf helt sjukt nöjd med helgens ridning, lever på det just nu. I lördags var Jossan med ut och hjälpte till. Hon hade tillome mockat och fixat allt tills dess att jag kom ut från jobbet, det var väldigt uppskattat! Var ju stenhårt i marken men vi skrittade iaf runt på enlidens volt. Jossan fick rida först och ta allt strul och sen satt jag upp efter ett tag när Wanco gått bra en stund. Haha, riktig slödag för mig med andra ord.
Söndagen hade jag bestämt mig för att klättra så red barbacka. Kom typ 100 meter från stallet, sedan frös Wanco fast. Allt var superläskigt (barn med cyklar, barnvagnar och lastbilar/traktorer överallt). Så jag tvingade fram honom ett par steg, sedan stannade jag och hoppade av och sen var det miljöträning på HÖG nivå. Wanco skötte sig riktigt bra faktiskt, fjollhästen.
Gick bort till klätterbacken vid gömmaren, och så gick vi tillsammans upp och ner typ 4 ggr. Jag är ju minst lika otränad som hästen så vi var helt slut efter det... Lyckades iallafall hoppa upp efteråt och red hem, och då skötte han sig exemplariskt! Så skönt när det faktiskt går åt rätt håll.
Nä, nu ska jag slita mig från datorn och istället sätta mig och försöka samla kraft, skulle behöva gå ner och handla... hua...
Nej, jag har inte glömt...
Men idag är jag hemma med kräksjuk son... så då blire inte mkt skrivit. Nu är det bara att hålla tummarna för att jag och Jonny klarar oss från att bli dåliga, eller att vi iaf inte blir dåliga samtidigt, för vart tusan gör man då av sonen? Det är väl ingen som känner för att sitta barnvakt till bebis som nyss varit magsjuk? Så håll bara tummarna alla, helst för att vi klarar oss utan att må skit allihopa!
Vädjan från en kassörska. Del 2.
1. Personen i kassan gör sitt jobb. Han eller hon är INTE där för att jävlas med dig, och det är således inte hans eller hennes fel om ditt kort strular, nått går sönder, kassarna inte räcker till eller om barnen skriker.
2. För att vara lite snäll mot personen i kassan. Vänd streckkoderna rätt! Tunga saker låter du vara kvar i vagnen.
3. Sagt det förut, säger det igen. Mjölken först, äggen sist...
4. Man behöver inte vara 3 personer som packar upp på bandet, betalar och sedan packar i. Det går alldeles utmärkt med att en plockar upp och betalar, och resterande två plockar i. Går mycket snabbare för alla inblandade.
5. Har du med dig dina barn? Lär ungarna hur man handlar, hur man betalar och hur man packar i. Dom kommer inte tacka dig nu (snarare tvärtom) men om 10 år, när de står där själva och har storhandlat för första gången, så kommer dom sända en varm tanke till dig.
6. Ska ni storhandla? Snälla, snälla, snälla, kom inte 10 minuter innan stängning, ni kommer inte hinna. Kassörskan vill också gå hem...
7. Innan du går hemifrån - kolla så du har plånboken med dig. Det underlättar. Öppna gärna plånboken och dubbelkolla så att du har antingen kort eller kontanter med dig. Medlemskort och rabattkuponger gör också bättre nytta i plånboken med till affären, än hemma på köksbordet.
8. Kolla ditt saldo innan du går hemifrån.
9. Självscannar du? Skäll inte ut personen i kassan om du får en avstämning. Allt sånt går automatiskt och är således inte kassörskans fel nånstans. Får du ofta avstämningar så är det för att Du har klantat dig, och ingen annan. Skrik gärna på dig själv, men lämna personalen utanför...
10. Kvittot går bra att läsa efter att man packat klart sina varor. Det kommer lixom inte ändras. Kassörskan har bara 2 band, och kunden bakom dig vill ju gärna också ha sina varor...
Tack på förhand.
/sjukt trött kassörska som bara vill göra sitt jobb, utan utskällningar.
Sol idag!
Idag skiner iaf solen!
Försöker få ett mycket litet och mycket övertrött skrikmonster att sova. Det går sådär. Själv kräks jag snart för att jag är så j*kla trött. Åh så jag längtar tills den ungen är tonåring och sover hela dagarna!
Efter den här prövningen väntar lunchdejt med Tina och Jeppe. Börjar det regna då börjar jag gråta.
Ikväll väntar sedan jobb igen. Fick lära mig självscanningen igår, var sanslöst tråkigt (nähää, otippat). Dessutom fick en av kassaledarna (som jag har extremt svårt för!) psykbryt på mig igår. Som om det är mitt fel att kassasystemet strular? Denna kassaledare är känd för att vara helt skum. Ena sekunden är man hennes bästa vän, nästa sekund så står hon och skriker på en. Rubbad brud. Men det är bara att le och se glad ut, jobbet betalar ju iaf räkningarna...
Nä nu ska jag sluta klaga, har varit väääldigt gnällig sista tiden, ber om ursäkt för det. Men ibland känns livet bara lite mer skit än vanligt.
"Jag leker trött, så förstår inte mamma mina onda planer..."
"Perfekt, ingen ser, guuud så oskyldig jag är..."
"Här gäller det att vara snabb!"
"Perfekt, pappa är upptagen med annat"
"jam jam!"
Måste det regna idag igen?
Just nu sitter jag bara och hoppas på att leo ska somna snart så jag får lite egentid... Sitter och tittar twilight (OME!) och leo springer runt och skapar kaos omkring sig, precis som vanligt.
Hua, hatar vädret, hatar hösten, hatar att må skit, hatar mitt jobb. Idag är det inte mycket som känns bra. Tur jag har min underbara familj iaf som jag kommer hinna träffa 30 min innan jobbet.
OME - Oh My Edward
Hatar regn!
Kan ifs bero på den gigantiska inombordarfinnen jag har på kinden, och som typ inflammerat hela ansiktet. Har seriöst svårt att se på höger öga för att det är så svullet. Skäms som en gris, vill inte visa mig på jobbet imorgon men behöver pengarna så... Men trodde ju att jag skulle växa ifrån finnar? Men tydligen inte. Hatar att vara pizzaface! Tips på allt som funkar mottages tacksamt.
Iaf åkte jag ut till stallet en snabbis. Hade gett mig faen på att lyckas tömköra fjollhästen (han blev helt galen sist och då gav jag upp, tyvärr). Men vaaad händer precis när jag öppnar stalldörren för att gå ut med färdigfixad häst? Jo - det börjar spöregna! Hate it!
Lyckades iaf övertala Wanco att tömkörning inte är farligt, han hoppade runt i typ 3 min men när han märkte att jag inte gav mig så gick han skitfint och tog ut steget massa. Knäppa häst, försöka går ju lixom...
Gick ut en promenad efter och kom att tänka på vilken skillnad det har hunnit bli på bara den här månaden som jag haft han... När han kom dansade han runt i sidled, vattenpölar, trottoarer, bilar och alla brunnslock var LIVSFARLIGA. Idag skrittade han efter mig med långa tyglar, glatt klaffsandes på i vattnet och gick rakt över 2 brunnar! Då blev jag lite stolt faktiskt.
Nä, nu väntar sängen. Hoppas på att morgondagen blir bättre, men då jag jobbar 15-22.15 så misstänker jag att det snarare blir värre imorgon.
Natti natt!
Vad är det för fel på människor?
Ändå så är det i princip INGEN som har reflexer på sig. Herregud människor, vill ni bli påkörda?
Nej, ni syns inte även om ni går på upplyst trottoar. Det räcker ju med att en enda gatulykta är trasig så är ni i princip osynliga.
Körde till stallet igår med andan i halsen. Cyklister, hundar, hundägare, barnvagnar och bara helt vanliga fotgängare. Ingen hade en endaste reflex!
Hur i helskotta kan man gå utanför dörren kvällstid med sitt barn utan reflexer? Är man inte medveten om att man inte syns? Eller sin hund för den delen, för den borde man ju också älska högt.
Hur svårt kan det vara att fästa lite reflexer på en barnvagn, eller köpa ett reflexöverdrag? Och hur svårt kan det vara att hänga en reflex från jackfickan om man ska ut på kvällspromenad... Det krävs så himla lite!
Ute vid stallet ska vi inte ens prata om. Träffade på en mörk häst med lika mörk ryttare på ett ställe där det inte ens finns gatbelysning. Hur i helskotta tänkte den ryttaren?
Folk får gärna skratta åt mig, men så fort jag ska utanför dörren med hästen så ser vi ut som julgranar. Har reflexer på alla 4 benen, reflextäcke, reflexer på tränset och reflexbrösta. På mig själv har jag reflexjacka, reflex på hjälmen, samt reflexer runt mina ben. Om jag trillar av i ett dike och hästen springer hem, så vill jag gärna synas, och vill ju gärna att hästen ska göra detsamma.
Alla som tror att det räcker med att vägarna är någotsådär upplysta. Sätt er i en bil en mörk kväll, gärna då det regnar, och kör en sväng. Räkna människorna du ser, försök att inte köra på någon. Kan lova att för varje människa ni faktiskt har sett, så finns det minst en som ni inte har sett.
Så snälla, snälla, snälla. Sätt på er själva, era djur och era barn reflexer. Så slipper både ni och jag få våra liv förstörda.
Reflexer på - det blir säkrast så!
Fikamys!
Insåg att jag inte skulle hinna ner till affären och handla så jag gjorde chokladbollar och muffins samtidigt som jag klädde på mig och Leo, och värmde fiskbullar till lunch (till Leo, inte till mig).
Jättemys att få prata lite snusk och ha lite vuxensamtal. Hatar att sitta ensam en hel dag utan nått att göra. Är så himla glad att jag har lärt känna lite andra unga mammor, det blir så ensamt att vara föräldraledig annars. Så tjejer - Tack för att ni finns!
Kommer sakna dig tills hjärtat slutar slå.
Gör så ont att inte längre ha dig nära. Jag saknar dig fortfarande varje sekund, varje minut som går. I hjärtat finns du alltid kvar, ingen annan kommer någonsin att kunna ta dig plats.
Önskar så att jag kunde spolat tillbaka tiden, till tiden då du var nära. Med dig vid min sida, kändes livet så mycket lättare. Utan dig älskling, är det en kamp att bara gå ur sängen på mornarna. Och alla tror att det har blivit "bra" nu. Och jag ler och ser glad ut. Men inombords är det fortfarande kaos. Verkligheten slår ner som en sten i magen flera gånger om dagen. Du är borta nu. Kommer aldrig tillbaka.
Försöker att inte tänka, försöker att bara leva, låta dagarna gå. För alla säger att tiden läker alla sår.
Frågan är ju bara, hur lång tid måste gå innan jag kan tänka på dig utan att tårarna rinner? Hur lång tid ska det ta innan mardrömmarna försvinner? Hur lång tid ska det ta för hjärtat att förstå att du är borta?
Det svider i hjärtat älskling. Snälla kom tillbaka dig. Mamma saknar dig så otroligt mycket älskade ponny...
Och i hjärtat finns du alltid kvar...
