2 månader av saknad...
Idag är det 2 månader sedan du föll.
2 månader sedan det finaste jag hade försvann. Hur kan 2 månader, kännas så länge, men ändå så kort?
För nånstans känns det fortfarande som om du finns kvar. Hinner glömma bort att du är borta. Drömmer att du är kvar. Tänker inte - du har ju alltid funnits där, så hjärnan hinner inte koppla. Men sedan minns jag. Och det gör så ont.
Kan fortfarande inte titta igenom bilderna på dig. Kan fortfarande inte med att rensa undan dina saker. Din namnskylt ligger kvar i bilen, på golvet i baksätet. Får en klump i halsen varje gång jag ser den men vet inte vart jag ska göra av den, vill inte ens ta i den.
Kortet på oss som jag har som bakgrundsbild på datorn har blivit vardag, likaså kortet på dig som står på nattduksbordet. Det är lixom inte du, det är bara en bild, det blir så vanligt att man inte ens ser det tillslut.
Men bilderna på Dig, dom där bilderna jag tog sista tiden. Dom kan jag inte titta på. Inte ens för att minnas dig. Bilderna på dig, minnena från hur det en gång var. Kan någon förstå hur jäkla ont det gör?
Kan någon förstå hur mycket jag saknar dig?
Köpte gravljus för 2 veckor sedan. Jag har tänkt tända dom i sommarhagen, där du föll den där hemska morgonen. Men jag vågar inte.
Är rädd för att någon ska komma förbi, att någon ska se. Rädd för att gråta, rädd för att erkänna hur ont det fortfarande gör. Rädd för att inte kunna ta mig hem, om jag faktiskt sätter mig ner och minns dig.
Jag vill inte vara ledsen mer - jag vill bara ha dig tillbaka, vill bara att allt ska vara som det brukade vara.
Känner mig fortfarande så märkligt tom, som om en del av mig för alltid är borta.
Vart du än är älskling, hoppas jag att du minns mig. Att du inte är arg på mig för att jag lät dig gå. Jag hoppas att det inte gjorde ont i slutet, och att du nu mår bra. Jag hoppas att vi ses en dag igen, att du väntar på mig vid regnbågsbron.
Jag vill minnas dig med kärlek, med lycka, med glädje. Men allt jag minns är sorg och smärta.
Jag saknar dig, älskade ponnyprins....
2 månader sedan det finaste jag hade försvann. Hur kan 2 månader, kännas så länge, men ändå så kort?
För nånstans känns det fortfarande som om du finns kvar. Hinner glömma bort att du är borta. Drömmer att du är kvar. Tänker inte - du har ju alltid funnits där, så hjärnan hinner inte koppla. Men sedan minns jag. Och det gör så ont.
Kan fortfarande inte titta igenom bilderna på dig. Kan fortfarande inte med att rensa undan dina saker. Din namnskylt ligger kvar i bilen, på golvet i baksätet. Får en klump i halsen varje gång jag ser den men vet inte vart jag ska göra av den, vill inte ens ta i den.
Kortet på oss som jag har som bakgrundsbild på datorn har blivit vardag, likaså kortet på dig som står på nattduksbordet. Det är lixom inte du, det är bara en bild, det blir så vanligt att man inte ens ser det tillslut.
Men bilderna på Dig, dom där bilderna jag tog sista tiden. Dom kan jag inte titta på. Inte ens för att minnas dig. Bilderna på dig, minnena från hur det en gång var. Kan någon förstå hur jäkla ont det gör?
Kan någon förstå hur mycket jag saknar dig?
Köpte gravljus för 2 veckor sedan. Jag har tänkt tända dom i sommarhagen, där du föll den där hemska morgonen. Men jag vågar inte.
Är rädd för att någon ska komma förbi, att någon ska se. Rädd för att gråta, rädd för att erkänna hur ont det fortfarande gör. Rädd för att inte kunna ta mig hem, om jag faktiskt sätter mig ner och minns dig.
Jag vill inte vara ledsen mer - jag vill bara ha dig tillbaka, vill bara att allt ska vara som det brukade vara.
Känner mig fortfarande så märkligt tom, som om en del av mig för alltid är borta.
Vart du än är älskling, hoppas jag att du minns mig. Att du inte är arg på mig för att jag lät dig gå. Jag hoppas att det inte gjorde ont i slutet, och att du nu mår bra. Jag hoppas att vi ses en dag igen, att du väntar på mig vid regnbågsbron.
Jag vill minnas dig med kärlek, med lycka, med glädje. Men allt jag minns är sorg och smärta.
Jag saknar dig, älskade ponnyprins....
Vila i frid, världens vackraste...
Kommentarer
Postat av: Sara
fina pilen<3
Postat av: Nenne
Malin,
tillåt dig vara ledsen och gråta, det gör inget om någon ser. Varför måste vi vara så starka jämt? Man får vara så ledsen som man behöver vara. Jag tror att där du släpper ut gråten, där börjar vägen till dina fina minnen med Pilen. // Kram Nenne
Trackback
