Mamma saknar dig...
Usch, har haft en dålig dag idag. Bröt ihop totalt igår när vi skulle sova (tur att Jonny finns iaf)...
Jag saknar verkligen min Pil... Saknaden ligger hela tiden i bakgrunden, känns i kroppen på samma sätt som dagarna innan man blir sjuk. Man VET lixom om att nått är fel, men man kan inte sätta fingret på det än, trots att det ligger i bakhuvudet i allt man gör.
Och i nästa sekund kommer en låt på. Eller en reklam. Eller någon säger ett ord. Eller så råkar jag bara glömma bort att du är borta. Och då slår smärtan, saknaden, ner med full kraft. Som om någon tar all luft från mina lungor, kramar ur all energi ur kroppen och det gör så ont så jag seriöst tror att hjärtat ska gå sönder.
För du är borta nu. Och ju längre tid som går, desto värre blir det. För det är först nu jag börjar förstå. Aldrig mer.
Du kommer aldrig mer tillbaka. Du är borta nu.
Och jag ångrar mig så inihelvete att jag tog bort dig. Låg och snyftade om det för Jonny igår, att "tänk om jag bara försökt en månad till, då kanske Pil funnits här nu".
Innerst inne så VET jag ju att jag gjorde det rätta. Man får inte vara egoistisk när ens bebis lider. Men tänk OM. Tänk om jag bara hade väntat en månad till. Det hade kanske skett ett mirakel? Någon högre makt kanske hade besvarat bönerna som jag skrek ut, och räddat dig?
Tänk om jag bara väntat en månad. Hade du varit här då? Hade vi galopperat i skogen då? Hade allt varit som förut? Hade allt varit bra, och livet sådär lätt och härligt att leva igen?
Innerst inne tror jag inte det. Innerst inne så tror jag ju (vet?) att veterinären vet bäst. Innerst inne så tror jag att jag bara dragit ut på lidandet för dig, och att din mage hade pajjat av all butta, och att du hade förlorat ännu mer i vikt. Innerst inne så vet jag ju att du aldrig hade blivit bra igen...
Men ändå. Tänk om...
Jag saknar verkligen min Pil... Saknaden ligger hela tiden i bakgrunden, känns i kroppen på samma sätt som dagarna innan man blir sjuk. Man VET lixom om att nått är fel, men man kan inte sätta fingret på det än, trots att det ligger i bakhuvudet i allt man gör.
Och i nästa sekund kommer en låt på. Eller en reklam. Eller någon säger ett ord. Eller så råkar jag bara glömma bort att du är borta. Och då slår smärtan, saknaden, ner med full kraft. Som om någon tar all luft från mina lungor, kramar ur all energi ur kroppen och det gör så ont så jag seriöst tror att hjärtat ska gå sönder.
För du är borta nu. Och ju längre tid som går, desto värre blir det. För det är först nu jag börjar förstå. Aldrig mer.
Du kommer aldrig mer tillbaka. Du är borta nu.
Och jag ångrar mig så inihelvete att jag tog bort dig. Låg och snyftade om det för Jonny igår, att "tänk om jag bara försökt en månad till, då kanske Pil funnits här nu".
Innerst inne så VET jag ju att jag gjorde det rätta. Man får inte vara egoistisk när ens bebis lider. Men tänk OM. Tänk om jag bara hade väntat en månad till. Det hade kanske skett ett mirakel? Någon högre makt kanske hade besvarat bönerna som jag skrek ut, och räddat dig?
Tänk om jag bara väntat en månad. Hade du varit här då? Hade vi galopperat i skogen då? Hade allt varit som förut? Hade allt varit bra, och livet sådär lätt och härligt att leva igen?
Innerst inne tror jag inte det. Innerst inne så tror jag ju (vet?) att veterinären vet bäst. Innerst inne så tror jag att jag bara dragit ut på lidandet för dig, och att din mage hade pajjat av all butta, och att du hade förlorat ännu mer i vikt. Innerst inne så vet jag ju att du aldrig hade blivit bra igen...
Men ändå. Tänk om...
Mamma saknar dig finaste pilgris...
Kommentarer
Trackback
