En månad utan dig.
Idag är det den tionde oktober. Det betyder att det är en hel månad sedan du försvann.
En hel månad utan mitt ljus, mitt allt, min pilgris, min stora bebis. Vet helt ärligt inte hur jag har kunnat överleva detta. Ibland känns det nästan okej, ofta känns det skit, och nästan jämt så är allt helt åt helvete.
Drömmer att du är tillbaka på nätterna, att vi är ute och galopperar på galoppstigen, eller att jag kramar dig. Drömmer att du äter banan, att du kommer när jag parkerar bilen. Drömmer om framtiden, drömmer om hur du och jag tävlar, hur Leo lär sig rida på dig. Drömmer att du blir gråhårig runt näsan och ögonen, att du får gråa strån i man och svans.
Men sen vaknar jag. Och du är inte längre här. Du hör inte längre till framtid, utan till dåtid.
Och det gör så jävla ont. Aldrig, Aldrig mer.
För du fanns ju alltid där. Och nu finns du inte längre. Och det går inte att greppa, går inte att förstå.
Har sån ångest, tänk om jag kunnat rädda dig? Sitter och surfar, googlar om fånghästar, läser andras erfarenheter på buke. Jämför röntgenbilder. Folk har rehabiliterat sina hästar. Folk har räddat sina hästar.
Men jag lyckades inte rädda dig. Jag borde ha gjort så mycket mer, borde inte ha gett upp så lätt, jag borde ha kämpat för dig, för oss, för livet. Förlåt...
En hel månad utan mitt ljus, mitt allt, min pilgris, min stora bebis. Vet helt ärligt inte hur jag har kunnat överleva detta. Ibland känns det nästan okej, ofta känns det skit, och nästan jämt så är allt helt åt helvete.
Drömmer att du är tillbaka på nätterna, att vi är ute och galopperar på galoppstigen, eller att jag kramar dig. Drömmer att du äter banan, att du kommer när jag parkerar bilen. Drömmer om framtiden, drömmer om hur du och jag tävlar, hur Leo lär sig rida på dig. Drömmer att du blir gråhårig runt näsan och ögonen, att du får gråa strån i man och svans.
Men sen vaknar jag. Och du är inte längre här. Du hör inte längre till framtid, utan till dåtid.
Och det gör så jävla ont. Aldrig, Aldrig mer.
För du fanns ju alltid där. Och nu finns du inte längre. Och det går inte att greppa, går inte att förstå.
Har sån ångest, tänk om jag kunnat rädda dig? Sitter och surfar, googlar om fånghästar, läser andras erfarenheter på buke. Jämför röntgenbilder. Folk har rehabiliterat sina hästar. Folk har räddat sina hästar.
Men jag lyckades inte rädda dig. Jag borde ha gjort så mycket mer, borde inte ha gett upp så lätt, jag borde ha kämpat för dig, för oss, för livet. Förlåt...
Och allt som finns kvar nu, är saknaden...
Kommentarer
Trackback
