Ibland är ju livet helt ok!
Kom precis hem från stallet, och oh my goood va bra det gick att rida idag!
Stallvistelsen började ifs inte särskilt bra alls, då jag hittade en av Pilens höpåsar (trodde jag städat undan alla...) och det sved ju rätt fint i hjärtat. Alltid är det något som ska påminna... Tur det var folk i stallet iaf, annars hade jag satt mig ner i ett hörn och brytit ihop totalt. Tänk att en höpåse kan frambringa så mycket minnen, och så mycket smärta...
Svalde som sagt ner tårarna och ångesten och fixade allt. Är superallergisk mot höet just nu, så får ha en sån där vit mask för ansiktet (som byggjobbare har...)l yckades skrämma livet ur ett par joggare samt Wanco och Kingen, fjolljoggare och fjollhästar säger jag bara...
Wanco skötte sig exemplariskt i gången idag. Vi hade ett litet bråk i söndags om att man måste lyfta på fötterna när matte säger till, och att man absolut INTE får sätta ner fötterna på mattes fötter - för det gör skitont. Hur som så verkade iallafall det lilla bråket räcka för herrn, för nu sköter han sig som en ängel och lyfter så snällt på alla fötterna.
Borstade lite längre än vad jag egentligen hade tid med såhär på kvällskvisten, men W tycker att det är så mys och står still och halvsover, så då är det svårt att låta bli, dessutom går ju tiden så himla fort i stallet!
Som vanligt tog jag på både hästen och mig så mkt reflexer att vi såg ut som vandrande julgranar, vågade dock inte introducera pannlampan riktigt än, och sedan bar det av ut i mörkret.
W var superduktig, lite tittig men det märks att han börjar lugna ner sig nu... Tog en promenad runt i området och sedan gick vi upp till Enlidens bana. Och sen gick det liksom bara så himla bra! Ni anar inte vilken ego boost det var! Travade runt och växlade mellan volt- och fyrkantsspår, och hade verkligen ingenting i händerna, behövde bara krama lite lätt på ytter och hästen svävade fram. Herregud vilken känsla! Jag hade helt glömt bort hur det kändes att rida, på riktigt! (för er som inte vet, Pil var bortlånad i somras 5 veckor till sin medis, och när han kom hem blev han sjuk rätt omgående, så jag har inte ridit ordentligt sen jaaa... innan sommaren)
Dock märks det ju ganska fort att W inte är så mycket riden, han blir trött fort, och galopperna blev lite springiga, för där orkade han verkligen inte hålla ihop sig själv, men det blev iaf rätt galopp, på rätt ställe och avbrott på rätt ställe, så jag är nöjd där med!
Nu ska jag fortsätta sväva runt på mitt lilla rosa moln, och hoppas på att få sova lite inatt.
Stallvistelsen började ifs inte särskilt bra alls, då jag hittade en av Pilens höpåsar (trodde jag städat undan alla...) och det sved ju rätt fint i hjärtat. Alltid är det något som ska påminna... Tur det var folk i stallet iaf, annars hade jag satt mig ner i ett hörn och brytit ihop totalt. Tänk att en höpåse kan frambringa så mycket minnen, och så mycket smärta...
Svalde som sagt ner tårarna och ångesten och fixade allt. Är superallergisk mot höet just nu, så får ha en sån där vit mask för ansiktet (som byggjobbare har...)l yckades skrämma livet ur ett par joggare samt Wanco och Kingen, fjolljoggare och fjollhästar säger jag bara...
Wanco skötte sig exemplariskt i gången idag. Vi hade ett litet bråk i söndags om att man måste lyfta på fötterna när matte säger till, och att man absolut INTE får sätta ner fötterna på mattes fötter - för det gör skitont. Hur som så verkade iallafall det lilla bråket räcka för herrn, för nu sköter han sig som en ängel och lyfter så snällt på alla fötterna.
Borstade lite längre än vad jag egentligen hade tid med såhär på kvällskvisten, men W tycker att det är så mys och står still och halvsover, så då är det svårt att låta bli, dessutom går ju tiden så himla fort i stallet!
Som vanligt tog jag på både hästen och mig så mkt reflexer att vi såg ut som vandrande julgranar, vågade dock inte introducera pannlampan riktigt än, och sedan bar det av ut i mörkret.
W var superduktig, lite tittig men det märks att han börjar lugna ner sig nu... Tog en promenad runt i området och sedan gick vi upp till Enlidens bana. Och sen gick det liksom bara så himla bra! Ni anar inte vilken ego boost det var! Travade runt och växlade mellan volt- och fyrkantsspår, och hade verkligen ingenting i händerna, behövde bara krama lite lätt på ytter och hästen svävade fram. Herregud vilken känsla! Jag hade helt glömt bort hur det kändes att rida, på riktigt! (för er som inte vet, Pil var bortlånad i somras 5 veckor till sin medis, och när han kom hem blev han sjuk rätt omgående, så jag har inte ridit ordentligt sen jaaa... innan sommaren)
Dock märks det ju ganska fort att W inte är så mycket riden, han blir trött fort, och galopperna blev lite springiga, för där orkade han verkligen inte hålla ihop sig själv, men det blev iaf rätt galopp, på rätt ställe och avbrott på rätt ställe, så jag är nöjd där med!
Nu ska jag fortsätta sväva runt på mitt lilla rosa moln, och hoppas på att få sova lite inatt.
Wanco Panco
Kommentarer
Postat av: kelly
åh va roligt att du har fått tillbaka ridningen! :D Såna stunder som gör det hela värt, nu kommer det bara gå framåt för er!
Trackback
