Jag var 17 år gammal...

och satt och kollade annonser. Jag och en vän hade bestämt oss för att ta en häst på foder då vi båda tröttnat på ridskolan. Det var då jag hittade dig. En kort annons, helt utan bilder, om två hästar som skulle fodras ut tillsammans. Än idag vet jag inte varför jag skickade iväg ett svar på annonsen, vad var det som gjorde att jag fastnade?

Svaret kom fort. Det var den 19e oktober 2005. Ett långt svar, visst kunde hon tänkas dela på hästarna. Det tog en minut, sedan trillade ett till mail in. I detta mail fanns två bilder.

Och jag var kär. Jag var 17 år gammal, och hade aldrig förut i hela mitt liv varit så säker på någonting. Hästen på bilderna var min.

Vi åkte och provred strax efter det där mailet. Jag var så nervös, tänk om jag inte skulle duga, inte räcka till? Jag höll mig i bakgrunden. Hästen mötte mig i hagen. Han såg på mig, med ögon som verkade alldeles för kloka för att tillhöra en häst, och sedan fnös han.

Provridningen gick sådär. Den andra tjejen red mycket bättre än mig. Jag var ung, osäker och vinglig. Så otroligt rädd för att inte bli accepterad.

3 dagar senare, i spöregn, lastade vi dig och tog hem dig. Jag hade aldrig varit lyckligare. När jag kom hem skrev den andra tjejen till mig på pa. "Hej HÄSTÄGARE!" stod det. I vanliga fall skulle jag påpekat att vi inte ägde hästen, att han faktiskt inte var vår, utan bara till låns. Men istället satt jag där, med ett stort leende på läpparna. Du var MIN!

Och månaderna gick. Jag slet som ett djur, jobbade natt på mcdonalds för att allt skulle gå ihop. Hade en timmes kommunal resväg till dig, fick aldrig skjuts. Jag gjorde allt jobb själv, betalade allt, fixade alla fodringar. I ur och skur, morgon och kväll. Och det var ren lycka. Jag var så lycklig!

Efter ett par månader valde den andra tjejen att sluta. Jag grät floder, helt säker på att nu, nu skulle din riktiga ägare ta dig tillbaka. För vem skulle nöja sig med mig? Vem kunde, på fullaste allvar, vilja ha mig?

Men jag fick behålla dig, utan minsta tvivel från ägaren, det var inte ens någon diskussion. Helt plötsligt var du min, BARA min.

Tappade räkningen på hur många gånger jag grät i din box. Jag var så liten, så osäker, så rädd. Utåt var jag liten, kaxig och van att ta för mig. Alltid den som både hördes och syntes. Inåt var det en helt annan sak. Efter år av skit, så mådde jag så dåligt. Panikångestattackerna avlöste varandra, självmordstankarna fanns alltid där.

Jag visste att jag inte var vatten värd, att jag inte var värd att älska. Jag var helt övertygad om att jag var den fulaste tjejen i Sverige, kanske i hela världen. Och ingen, absolut INGEN skulle någonsin vilja ha mig, alltså verkligen MIG, på riktigt.

Men du fanns alltid där. Du svek aldrig. Du snackade aldrig skit, klagade aldrig på mina kläder. Tvingade mig aldrig till saker jag inte ville. Jag älskade dig villkorslöst, och du älskade mig tillbaka. Du fick mig att börja leva igen, våga ta för mig.

Började inse att jag kanske ändå var ganska bra, iallafall vissa dagar. Och dom dagarna då jag fortfarande mådde skit, ja, då hade jag åtminstonde dig. Innan var jag ensam, nu var vi två. Och det gjorde sådan skillnad, kändes så bra i hjärtat. Det var en sådan egoboost, så skönt att kalla dig min. Veta att jag var viktig, för jag tog ju hand om dig.

Den 23e augusti 2007 blev du min även på pappret. Mamma och pappa satt med och förhandlade ner priset på dig. Jag vågade knappt säga någonting, hade gett miljoner för dig om det hade krävts. Kände mig så dum, ville bara ha det klart. Du var ju min, det var ju inget att ens diskutera. Att låtsas som något pris skulle vara för högt var bara löjligt.

Grät av lycka när köpet gick igenom, när jag fick hem ägarbeviset. När det stod svart på vitt, att ingen kunde ta dig ifrån mig.

Och sedan fortsatte livet. Och du fanns alltid där. Genom med- och motgångar. När allt kändes hemskt fanns du där och tröstade, och när allt kändes toppen, fanns du där och gladdes med mig.

Sedan blev det den 10e september 2010, och jag har aldrig gjort något svårare i hela mitt liv.

Kramade din hals, sa hej då, och du var borta. Och jag stod ensam kvar...


Jag är 22 år gammal, och har aldrig någonsin varit mer ensam i hela mitt liv, än jag är just nu, och för första gången på nästan 5 år, så finns du inte här. Och det skär i hjärtat så jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Vill inte att vår saga ska vara slut... Helvete vad jag saknar dig!



When you left, I lost a part of me.


Kommentarer
Postat av: fd hästägaren

... vill bara tillägga att det var du som fick mig att fodra ut hästen till er två, att det alltid var du o Pil som var svaret på min dröm när jag var tvungen att göra mig av med honom... :)

2010-10-12 @ 16:08:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0