Stallet ikväll!
Vet ni en sak? Jag har haft en konstig känsla i kroppen i två dagar nu... Gått och funderat på vad tusan det är för känsla, och så inatt kom jag på det. Jag saknar stallet!
Det är nog första gången sedan det där hemska hände som jag verkligen ser fram emot att åka till stallet, trots att inte Pil kommer att vänta på mig där.
Jag har ju alltid känt att jag vill tillbaka till berga, oavsett vad, men det har känts så otroligt jobbigt att åka dit, och även om jag velat så har jag inte sett fram emot det med förväntan. Men nu känns det riktigt bra.
Pilen är fortfarande otroligt saknad, och kommer så vara för all framtid, men nu står det en ny liten häst där ute... En liten Wanco, som sakta men säkert börjar ta mer och mer plats i mitt liv, och som sakta får en egen liten plats i mitt hjärta.
Tänk så fantastiskt ändå, att hjärtat kan växa så, och rymma så mycket kärlek. Inget behöver försvinna, det skapas lixom bara mer plats, ju fler man älskar. Det tycker jag är en helt otrolig känsla.
Och även om det inte riktigt är kärlek än... så gillar jag ju Wanco skarpt (annars hade jag aldrig köpt honom...). Det kan nog bli bra det här. Ge mig lite tid bara.
Hej Malin,
vad fint att höra det där med plats i hjärtat. Det är som när man får fler barn - man behöver inte dela på kärleken, man får en hel dos till!
Även om det fortfarande är svårt, är vi jätteglada för att du ville satsa på en ny häst. Det betyder väldigt mycket för Sofia, och vi skulle inte kunna ha en egen. Du ger oss det bästa av två världar - tack!// Nenne
