Mammas stora kille!
Dagen har firats med sång, parkbesök, presenter och pizza hut besök med mormor, morfar och morbror.
Det bästa som någonsin har hänt oss, vi älskar dig mest av allt på hela jorden lillkillen!
Och saknaden gör så ont...
Jag borde vara glad. Jag har 2 hästar som jag står och väljer emellan, imorgon är det finaste Leos födelsedag, jag har pengar kvar på kontot trots besök på IKEA idag, jag har världens bästa familj som alltid ställer upp, ett jobb som ändå är helt ok och vänner som jag älskar.
Ändå sitter jag i köket och deppar. För det gör ju så jävla ont. Det svider i hjärtat och hugger i magen. Vill inte tänka på dig, men vill ändå inte sluta tänka på dig. Vill inte glömma, vill inte komma ihåg.
Jag älskade ju dig gränslöst. För det är ju så jag älskar. Jag älskar, av hela mitt hjärta, med hela min själ.
Och jag minns hur glad jag var när jag fick dig. Att nattpassen på donken var helt ok, för de gav ju lönen som gjorde att jag kunde ha dig kvar. Att jag aldrig var avundsjuk när kompisar stack utomlands för att plugga eller bara festa loss. För jag hade dig. Jag var nöjd med det.
Och så gick åren. Och du fanns alltid kvar. Ibland fick du lite mindre tid, som när jag var gravid och hade foglossningen från helvetet. Ibland fick du all min tid, som när du blev sjuk, och jag satt i din box 8 timmar om dagen och läste, bara för att hålla dig sällskap. Men oavsett vad, så fanns du alltid där. Aldrig mer än någon timme bort.
Men nu finns du inte längre. Och det gör så inihelvetesjävlajätteont i hjärtat. Så ont att jag inte ens vågar lägga mig och sova själv, för jag är rädd. Vill bara ha dig tillbaka, vill ha allt ogjort, vill att allt ska bli bra igen.
Men du är borta nu. Och kvar står jag. Med all jävla kärlek, med all jävla smärta i bröstet. Och det gör så ont att veta att du är borta. Min älskling, min ängel, min ponny, min prins, mitt livs största kärlek. Mitt allt. Bara borta. Bara kvar i mitt hjärta, i mina tankar, i mina minnen.
Vi kommer aldrig mer knasgaloppera i skogen. Aldrig mer busa runt på ridbanan. Aldrig mer bråka om att du inte ska skrapa med hoven i stallgången. Aldrig mer kramas. Aldrig mer bara vara. Aldrig någonsin mer.
Världens finaste häst. Jag kommer aldrig någonsin sluta sakna dig...
Beslutsångest!
Har 2 hästar som både är skitroliga att rida, trevliga att hålla på med och ligger i samma prisklass och storlek.
Den ena är 5 år gammal, har i princip inte gjort nått alls, rids i dagsläget ca 2 ggr/vecka. Bra stam, trevlig gång, snäll i all hantering och väluppfostrad. Jättefin häst som kommer bli sjukt snygg om ett par 3 år. Riktig gullehäst som bara vill gosa och är helt överlycklig över uppmärksamhet.
Den andra är 13 år gammal, står på min gamla ridskola. Jättekul att rida, fin i munnen. Ej musklad och har tidigare varit behandlad för nått i hovleden men igång för fullt nu. Har bara tröttnat på ridskolan. Riktig rejsponny, var längesedan jag satt på en så rolig häst, provridningen var verkligen jättekul. Häst som gick rakt in i hjärtat, ser ut som en riktig nobody (och ganska ful i dagsläget, behöver klippas och rås om lite mer bara) men åh så personlig jag tror att han kommer bli om han får komma och bli någons bebis.
Så nu sitter jag ju i en skitjobbig sits. Vilken häst ska jag välja? Klarar jag av en unghäst? Vill jag ha en gammal ridskolehäst?
Det vore sjukt kul att få forma sin häst lite själv, å andra sidan så känner jag ju ägarna till häst nr 2, och dom är helt ärliga med allt, och jag skulle förmodligen få hjälp om det dök upp nått i framtiden.
Grejjen är att jag tycker det är lite överpris på båda hästarna. Så min "plan" än så länge är väl att ringa och kolla om någon av dom kan tänka sig att gå ner i pris... Frågan är bara - vilken häst börjar man med att ringa? För man kan ju inte börja pruta och sedan bara "nää vänta jag ska nog tänka på saken 2 dagar till". För helt ärligt - de priset hästarna ligger på idag, det kommer jag inte att ge, för det är helt enkelt för mycket pengar. Då väntar jag hellre ett tag och ser om det dyker upp något annat, jag har ju inte bråttom någonstans...
För det klickade ju lite i hjärtat på båda! Dom är ju så lika, men ändå så olika... åh. Älskade Pilen, kan du inte bara komma tillbaka? Livet blev så jävla svårt och jobbigt och bara SKIT när du försvann. Tänk om, tänk om, tänk om. Du kommer aldrig tillbaka, och jag vill ju ha en ny häst. Men det kommer aldrig kännas likadant igen, din plats i mitt hjärta kommer aldrig någon kunna ta.
Men ändå - det ska ju kännas rätt. Suck, kan ingen annan bara komma hit och tala om för mig vad jag ska välja? Snälla?
När får man börja älska igen?
När är det okej att börja tycka om en häst igen?
Jag var ju på blåkulla och provred en ponny idag. Ska jag vara helt ärlig tyckte jag att han var råful vid första anblicken... Ni vet sådär, lite ridskoletrött i ögonen, smustig och matt i pälsen, hovskägget inte klippt osv. Men efter idag ser jag bara möjligheter. Herrejävlar vilken rolig häst att rida! Visst, massa missförstånd blev det, var ju ändå första gången jag satt på honom, men det var KUL igen.
Och genast fick jag dåligt samvete, tryckte tillbaka känslorna och var tillbaka i smärtan. Stinget i hjärtat varje gång någon nämner dig, eller det pulserande svidandet som är där så fort jag inte är sysselsatt med något annat. På ett sätt vill jag inte må bättre, för mår jag skit, då vet jag åtminstonde att du har funnits. Då har jag iallafall tecken på att du en gång var min nr 1. För jag har så svårt att minnas, verkligen minnas det du och jag har gjort. Alla säger att det kommer...
Men just nu ser jag bara hur du faller. Och det svider i hjärtat. Kan inte sluta minnas den där hemska, sista dagen. Kan inte, vill inte.
Jag älskade ju dig, älskar dig fortfarande. Så mycket att det faktiskt är svårt att andas för att det gör så ont just nu. Saknaden som hela tiden trycker i bröstet. Det är kärlek, det är saknad. Och det är det enda jag har kvar från dig.
Men när är det okej att börja tycka om någon annan? Finns det några etikettregler?
Är så spänd på hur det kommer att kännas att få hem en ny häst. Hur kommer det bli, kommer stallet någonsin vara samma glädje, samma totala glädje igen?
Jag kommer aldrig få dig tillbaka, hur mycket jag än önskar det, hur många gånger jag än ber till gud om att han ska skicka tillbaka dig. Du är borta, och du är borta för alltid, min älskade vän.
Är det då så fel av mig att vilja ha en ny häst? Vilja ha nått nytt att sysselsätta tankarna med, att bry mig om, att ha kul med.
Är så förvirrad just nu att jag varken vet ut eller in. Kan jag inte bara få ett tecken, ett tecken på att det kommer bli bra igen? Snälla?
Kärleken ska ju övervinna allt? Livet är inte rättvist...
Provridning nu!
Sjukt nervös, lite pirrigt och lite förväntansfull, samtidigt som det är skitjobbigt. Är iallafall bara borta på min gamla ridskola i västerhaninge, så nära och bra. Och dessutom med folk jag känner... Så kul ändå att ridskolan ser precis likadan ut som när jag slutade för 5 år sedan... Den platsen var mitt andra hem i många år, så ligger mig varmt om hjärtat...
Nä nu ska jag sluta svamla och istället klä på bebis! Önska mig lycka till!
Lång och händelserik helg!
Herregud vilken lång helg detta har varit! Det har verkligen varit fullt ös från morgon till kväll hela helgen, och nu är jag helt slut... Just nu är klockan några minuter över midnatt, och jag står i köket och broderar som en tok (har ju sålt mängder av saker på tradera, perfekt med lite extrapengar såhär i hästletandet!)
I lördags hade vi kalas för min lilla älsklingsLeo... 25 pers ihopklämda i mammas och pappas radhus. Fullt ös men jättemysigt. Och kanonkul att så många kunde komma! Liten Leo fick en bilbarnstol eftersom han växt ur den gamla, och massa kläder + presentkort och lite sånt.
Bilder från lördagen kommer att komma senare, men glömde kameran hemma hos mamma igår så ah, blir svårt att ladda in några bilder...
Sedan sov jag och Leo över hos mamma. Pappa jobbade och Jonny ville gå ut så... Sover ju fortfarande inte alls bra, och vill verkligen inte vara själv, för då tänker jag alldeles för mycket, och så slutar det bara med att jag gråter sönder mig istället.
Natten gick iallafall bra, sov mycket bättre där än jag gör hemma, antagligen för att jag var heeeelt slut efter kalaset... Mamma tog Leo hela natten + morgonen, så jag fick sova ända till 09.20. Helt underbart skönt!
Efter min lilla sovmorgon och mysfrukost så åkte jag upp för att lämna Leo till en bakfull Jonny, och sedan raka vägen till jobbet.
Egentligen skulle jag ju ha varit ledig, men när dom ringer och frågar om man kan jobba en söndag, då tackar man inte nej, hur less man än är på jobbet. Sjukt bra betalt, och bara 6 timmars jobb, så det var ju rätt slappt ändå.
Efter jobbet (ja, det var sjukt trist att jobba idag med, snacka om att jag går på autopilot där!) så handlade jag. Skittrist att handla själv, men var ju redan där, så passade på. Hade massvis med rabattkuponger, kände mig som en pensionär, men fick över 200 kr rabatt så ja, då känner jag mig gärna som en tant. Alla pengar man kan spara är bra pengar!
Efter handlingen blev det hem till mamma där jag fick middag (tack mamma!) och sedan fortsatte jag jobba vidare där med städningen. (städar hos mina föräldrar varje söndag som extraknäck...)
Och seeen (jag är snart klar, lovar) så åkte jag för att fika med underbara, bästa Anna. Har ju knappt hunnit träffa henne senaste veckan, för vi jobbar om varandra hela tiden, och även om hon var på Leos kalas så var det ju inte direkt som om vi hann träffas och snacka massa skit då. Så vi tog som vanligt en donkenkaffe och satt där och snackade skit i massa timmar. Hann även med ett snabbt besök på City Gross för att inhandla microfiberdukar till mina traderaannonser, och stötte där på en sjukt otrevlig kassörska.
Så sjukt irriterande när människor som är sjukt dryga, och inte de minsta serviceminded ska sitta i en kassa och ha ett serviceyrke! Sätt dig på ett kontor istället eller nått istället för att bara sitta och kaxa med kunderna!
Jag håller ju också på att kräkas på mitt jobb, men jag kopplar ju bort och sitter och är snuskigt trevlig ändå. För jobbet betalar räkningarna så då är man tacksam även om det är skittrist, och så ler man och är glad mot sina kunder. För det är ju faktiskt kunderna som indirekt betalar min lön.
Ajja. Efter att ha släppt av Anna var det raka vägen hem, där jag fortsatte att städa, packa upp mina varor och sedan satte mig för att brodera. Spännande värre va?
Imorgon väntar provridning och jobb... suck.
Ursäkta för skittråkigt inlägg, orkar helt enkelt inte, hjärnan är mos.
Handduk med broderad häst, fin va?
Nosludd innan "frisering" för att framhäva texten...
Babyfilt, tror den köptes som doppresent.
2 långa veckor....
Och det gör så ont, så ont att du är borta. Det gör så ont att veta, att det som var mest fel i hela världen för mig, var det enda rätta för dig. Min älskling, min ponny, min prins, mitt hjärta, mitt allt.
2 veckor.
Och alla frågar fortfarande hur jag mår. Och jag ler och svarar "vi pratar inte om det, jag tänker inte på det, för då bryter jag ihop". Och alla säger "ok" och pratar om något annat.
Men egentligen vill jag inget hellre än att bryta ihop. Jag vill gråta tills tårarna tar slut, tills lungorna trycks ihop och tills hjärtat börjar läka. Jag vill ha en stor fet kram, jag vill att någon ska säga att det blir bra.
Men det blir inte bra. Kanske kommer det kännas bättre. Men bra, det blir det aldrig igen. Du förändrade mig älskling. Nånstans långt in i själen hände det något, och nu när du är borta, blir det aldrig desamma igen.
Och det värsta är nog att jag hela tiden glömmer bort att du är borta, för det känns så overkligt. Du har ju alltid varit där, och nu är du bara borta. Hur kan någon, som är så älskad, bara försvinna? Det går inte ihop i huvudet.
Imorse var jag på lyckås rea med Jossan. Och jag gick runt och kollade hästsaker, tänkte på dig, tänkte på allt jag hade köpt om du funnits kvar. Massvis med fina täcken, lindor, grimmor och träns. Lite nya benskydd. Och du skulle definitivt ha fått nya borstar. Och allt rosa. Allt som var rosa, det var ju vår färg. Och nu känns det så fel. Kommer inte, vill inte, använda det på någon annan.
Verkligheten kommer hela tiden tillbaka. Du är borta. Livet är förändrat. Nu och för alltid.
Helvete, vad jag saknar dig...
Min ponnyprins... Hur ska jag klara livet utan dig?
Ibland behövs inga egna ord...
För ibland har någon annan beskrivit känslor så himla bra.
Denna dikt har jag gillat sen första gången jag läste det, och det var himla många år sedan, men det är först nu som jag på riktigt förstår. För visst är det precis så som det står. Om det bara hade handlat om kärlek, då hade du aldrig dött. För tro mig, ingen älskade dig så mycket som jag. Jag hade gladeligen gått igenom både eld och vatten för din skull, min vackar ponnyprins. Men från den hemska fången kunde varken jag eller veterinärerna rädda dig...
Jag önskar så, av hela mitt hjärta, att jag kunde få dig tillbaka. Men det kan jag inte, för du är borta för alltid... Och kvar finns bara jag. Med all sorg, med all smärta, och med minnen som inte får blekna, som aldrig får glömmas bort. I hjärtat finns du alltid kvar min finaste...
Och jag börjar så sakta förstå... Det här var inte rätt för mig, men det var rätt för dig. Ibland räcker inte kärlek till, även om den är gränslös. Livet är inte rättvist nånstans. Men jag fick ändå 5 underbara år. Snart kanske jag kan sluta vara bitter över att det inte blev fler, och istället börja glädjas åt att du var i mitt liv så länge...
Snart min älskling, men inte än, kanske jag kan tänka på dig utan att börja gråta. Kanske.
They say memories are golden
well maybe that is true.
I never wanted memories,
I only wanted you.
A million times I needed you,
a million times I cried.
If love alone could have saved you
you never would have died.
In life I loved you dearly,
In death I love you still.
In my heart you hold a place
no one could ever fill.
If tears could build a stairway
and heartache make a lane,
I'd walk the path to heaven
and bring you back again...
Och saknaden blir värre, för varje dag som går...
Provridning!
Själv tycker jag att det är ett helvete. Känner mig skitdum, vet inte riktigt vad jag ska säga eller fråga (vilket är konstigt, för jag är ju rätt bra på att prata på i vanliga fall). Dessutom är jag så nervös att jag blir klumpig.
Dessutom är det ju skitjobbigt att sitta upp på en häst, och sedan ska man, på ungefär 30 min, bestämma sig för om det är intressant eller inte. Vad hinner man lära sig på den korta tiden? Man kanske hinner hitta knapparna ett par steg, som max!
Är så rädd att jag ska missa något. Man vet ju aldrig hur det blir, det kommer ju vara en annan sak att ha hästen 7 dagar i veckan 52 veckor om året, än på provridningen. Man vill hinna känna igenom allt, testa gångarterna, start/broms, kanske ta nått lite skutt och hinna rida ut en sväng så man ser vad det är man sitter på. Men åååh. Det är såå svårt!
Att jag dessutom HATAR när folk tittar när jag rider (sjukt dåligt självförtroende) gör ju inte saken bättre. Publik vid ridning slutar nästan alltid i att jag rider som en jäkla kratta (och jag rider inte ens bra i vanliga fall, så ni kan ju tänka er hur det ser ut när det går dåligt...).
Hästen jag provred idag var iallafall jättetrevlig, det få stegen som vi faktiskt förstod varandra. Lite vinglig och lite mesig/tittig men är man bebis så är man, och då får man vara fegis ibland. Dessutom är jag rätt övertygad om att han mest testade mig... Det stooora plusset var nog mest att han var så himla trevlig att hålla på med. Stod som ett ljus, och blev lycklig av lite kli på manken. Sånt är man inte van vid. (Pil stod aldrig still, hatade att bli borstad och all mys skulle ske på hans villkor. Dvs ibland var det gos för hela slanten, ibland blev man rådissad).
Jag vill ju ha en häst som är så långt ifrån Pil man kan komma. Eller nej. Inte egentligen. Egentligen vill jag ha tillbaka min älskade Pil, och fortsätta precis så som vi gjorde för ett par månader sedan, i typ... 15 år till. Men det är omöjligt. För min Pil kommer aldrig tillbaka, och jag kommer ALDRIG hitta en sådan häst igen. Sån kontakt som vi hade, det har man tur om man hittar en gång i livet. Bästa vänner växer inte på träd...
Och det är skitsvårt att inte jämföra. Jag har ju nästan bara ridit Pilen de senaste 5 åren. Och nu helt plötsligt ska jag rida nått annat, med helt andra knappar. Och Pil litade jag ju på till 110%. Honom hade jag kunnat galoppera barbacka på ett fält, sittandes bakåfram och styra med svansen, utan att vara det minsta rädd. Hästarna man provrider vet man ju ingenting om, dom kan ju få för sig vad som helst.
Sen får jag INTE bli kär i första bästa. Men jaa... det klickade lite i hjärtat idag. Skrittade ut en liten bit ensam efter själva provridningen... och där och då några steg så kändes det som att jaaa, det här kan nog vara nått, det kanske kan bli vi... Men man ska inte köpa häst med hjärtat, utan med hjärnan. Men känner jag mig själv slutar det ändå med att hjärtat kommer få bestämma... Men denna häst är lite dyr egentligen, om jag ska vara helt ärlig...
Nä, nu ska jag sluta svamla och försöka tänka igenom det här på ett vuxet och logiskt sätt, kanske kolla lite fler annonser och ringa lite samtal. SEN ska jag bestämma mig. Återkommer med besked. Hela situationen känns fortfarande helt surrealistisk, och det är skratt och gråt om vartannat. Väldigt förvirrat just nu. Vill bara ha det gjort.
Gonatt!
Allt var så mycket enklare när du fanns kvar... Snälla kom tillbaka?
Du förgyller min dag!
Världens bästa Leo, som försöker trösta mamma så gott det går... Snart blir han stora killen, och sen är han inte längre mammas lilla bebis...
Tack för att du finns älskade Leo, mamma älskar dig mest av allt på hela jorden!
Tacos är typ, såååå himla gott mamma!
Stambyte, Ikea och Julafton!
Hoppas att dom är klara snart bara. Det är verkligen KAOS just nu. Hela trappuppgången är skitig, fylld med sladdar och stora vita tunnor med delar av golv, väggar och badkar i. Utanför porten ligger dessutom X antal slaktade badkar. Går inte längre att ha vagnen i trapphuset utan den får ligga antingen i bilen lr så får vi bära upp den till lägenheten (3 j*vla trappor upp!).
Sjukt irriterande med andra ord. Dessutom har ju min kära nyinflyttade granne redan renoverat i en hel månad på helt skumma tider (typ klockan 8 söndagsmorgon) så jag är redan less på alla borrljud.
Gick iaf på Ikea med tjejerna, käkade köttbullslunch och snackade skit. Mysmys... Och pratade om JULAFTON! Herregud vad jag längtar! Jag ääääälskar julafton.
Samtidigt som det kommer vara första julaftonen på 5 år, som jag inte spenderar i stallet med pil. Har haft som tradition att åka ut tidigt till stallet på julaftonsmorgon med mamma, och käkat lussefika där medan hästarna tuggar morgonhö. Och det är så mys. Ingenting är som stallet på julaftonsmorgon... Och även om det nu skulle stå en ny häst där till jul, så blir det ju aldrig samma sak...
Och att inse att det är så mycket som aldrig händer igen... suck. Skulle ju försöka skriva ett glatt inlägg om min dag, men istället blev det såhär iaf. Sorgen finns överallt, hela tiden. Alltid är det nått som påminner.
Och jag börjar förstå nu, mer och mer för varje dag, att det är så mycket som aldrig kommer igen... Jag kommer aldrig mer säga "vi ska ta biiiilen till piiiilen" och dansa runt med Leo i hallen tills vi båda skrattar så vi knappt får luft. Leo kommer aldrig någonsin lära sig rida på Pil. Pilen kommer aldrig mer finnas där när jag behöver honom. Det är så mycket småsaker, sånt som egentligen inte borde betyda något, men som betyder allt nu när han inte finns kvar...
Världens bästa barnponny...
och så blev det tisdag...
Nånstans vill jag bara att det ska vara vår igen. För då kanske jag kan börja minnas, och sluta gråta så fort ditt namn nämns. Jag vill minnas DIG, våra minnen, alla gånger jag varit med dig, allt. Men jag minns bara slutet. Alla andra minnen är som foton, platta och stilla. Ironiskt nog är det enda levande minnet jag har av dig just nu, är det där du dör. Det minnet är så starkt, jag minns varje steg, varje ord, varje minut.
Nätterna börjar bli bättre iaf. Jag somnar på kvällen, men när jag vaknar har jag svårt att somna om. Istället ligger jag vaken och funderar på livets alla jävla gåtor. Finns du kvar nånstans? Minns du mig? Kommer vi ses igen? Gör det ont att dö?
Jag är alltid alldeles grusig i ögonen när jag vaknar, för när jag väl somnar, då gråter jag i sömnen istället.
Allt jag vill är att ha svar... Men svaren på mina frågor dröjer förhoppningsvis många, många år, samtidigt vill jag veta NU! Och ständigt detta dåliga samvete, ständigt dessa mardrömmar.
Att jag borde ha räddat dig. Att jag borde ha gjort mer. Att jag borde kämpat.
Rent logiskt vet jag att jag gjorde rätt. Du hade ont, vi hade varit på kliniken, din mage började pajja av all stark medicin, dina ögon hade förlorat glansen...
Men ändå. Tänk om. Tänk om jag hade sagt emot veterinärerna. Tänk om jag kämpat några månader till.
Förmodligen hade det bara resulterat i att du hade fått lida. Men TÄNK OM. Tänk om du hade blivit frisk. Min älskling, min ponnyprins, min bebis. Herregud vad jag saknar dig. Tänk om jag hade fått ha kvar dig. Livet hade varit så mycket lättare då.
Har egentligen inte tid för detta. Ska till ikea och kungens K med Emmi, Adam och kanske Daniela. Ska bli skönt att få tänka på något annat i några timmar...
Orkar inte, vill inte vara ledsen mer. Livet måste fortsätta. Men faen. Det är lite jobbigt just nu bara.
Du var mitt allt, du var hela min värld...
suck på folk.
Fick en del reaktioner på mitt förra inlägg, bla av en "Jenny" som håller med mig om att jag är ego, och inte tycker jag ska skaffa ny, för vi är faktiskt 3 i familjen.
Sedan undrar hon hur jag kan skaffa ny så nära inpå.
Jag har tänkt mkt på detta. Som det är nu, har livet ingen mening. Eller jo, det är klart, jag har min underbara familj som jag älskar över allt annat, MEN, jag får lixom aldrig bara vara. Jag får aldrig vara mig själv, bara vara Malin, så som det var innan man var tvungen att växa upp. Och jag saknar det till tusen. Jag sörjer inte bara min älskade ponny, jag sörjer även min identitet.
Jag älskar hästar, och det här är ett sätt för mig att gå vidare. Ingen mår bättre av att jag sitter hemma i soffan och gråter hela dagarna. Pilen kommer aldrig någonsin att komma tillbaka, aldrig, aldrig, aldrig.
Det spelar ingen roll vad jag gör, för ingenting kan få honom att komma tillbaka. Jag önskar att det
fanns något jag hade kunnat göra för att få min prins tillbaka, men det är omöjligt.
Ingen som känner mig, kan ha missat hur mycket Pilen betydde för mig. Ingen av mina vänner kan han undgått att se hur mycket jag älskade den hästen. Han var min pil, min bästa vän, min stora bebis, min ögonsten, mattes gris. Mitt ALLT.
Jag ville vara självisk. Jag ville ha honom kvar i livet. Och hade han varit smärtfri, då hade han fått fortsatt leva. Men nu hade han så ont att han inte ens kunde gå. Och det är inget liv för en häst.
Pil är borta, han finns bara kvar i mina minnen och mitt hjärta....
Men jag är kvar, och jag måste få leva vidare. För min skull, för min familjs skull, för pilen. Jag måste finnas kvar.
Så snälla inga dumma kommentarer om det, för jag orkar inte. Varje dag är en kamp att fortsätta leva just nu, jag behöver inte fler saker att gråta över. snälla?
Så jävla egoistisk.
Har sjukt dåligt samvete just nu.
Letar ju ny häst... Och hjärtat säger en sak, men hjärnan en helt annan...
Hjärtat skriker nämligen att jag ska provrida allt med fyra ben och svans, medan hjärnan skriker att jag ska betala av min skuld till mamma och pappa med pengarna, och vänta en 10 år eller så innan jag skaffar ny.
Och allt är så jävla jobbigt. Pil fanns ju lixom där från början, där var det aldrig nått val. Aldrig att jag skulle ha sålt honom, det fanns ju aldrig på världskartan. Men nu har jag ett val. Det är inget lätt val.
För jag vill så gärna vara egoistisk. Jag vill så väldigt gärna ha en ny häst. Just nu ser jag knappt nån mening med livet utan häst. För utan häst, då lever jag inte - då existerar jag bara. Det får låta löjligt, det skiter jag faktiskt i. För det är mitt liv, min passion, och jag vet hur jag känner.
Å andra sidan vet jag ju att dom där pengarna som hästen kostar varje månad, dom kan man göra rätt mycket annat med. Renovera köket, åka till thailand, äta ute 4 gånger i veckan osv.
Men jag vill inte till thailand, köket är fullt funktionsdugligt, och jag äter gärna nudlar hemma i soffan 7 dagar i veckan. Men nu handlar det ju inte bara om mig. För vi är en familj, vi är 3 stycken som ska samsas.
Men jag vill så gärna vara egoistisk. För jag kan inte se mig själv utan mitt hästliv. Vill inte leva det livet, är inte intresserad alls.
Och jag vill så gärna höra att det är okej, att jag får vara egoistisk just nu, att jag får leva det liv jag vill leva.
All smärta, all sorg, alla problem. Just nu är världen lite för tung att bära känner jag. Och nånstans sörjer jag inte bara förlusten av min älskade ponny. Utan jag sörjer även avsaknaden av mitt hästliv. Jag vill inte förlora det också, vill inte bara existera - jag vill leva. Även om jag är egoistisk. Förlåt...
Världen var så mycket bättre, när du var nära.
Jag saknar dig mer än ord kan förklara...
Tillbaka på jobbet
Och hela morgonen, och hela förmiddagen satt jag och kollade på klockan. När jag borstade tänderna var det en timme kvar tills du skulle försvinna. När jag satte mig i bilen var det 24 min kvar. När jag stämplade in på jobbet var det 15 min kvar. Och när kassan började strula var du borta för 10 min sedan. Eller ja, det var ju en vecka sedan, men ändå, det var ju samma klockslag. Samma klockslag som för alltid, varje fredag, kommer att betyda något.
Jag undrar så, kommer det vara såhär varje fredag nu?
Och när börjar smärtan kännas bättre? För just nu, så kan jag knappt prata om det. Och alla ser på mig så förstående, och frågar hur jag mår. Och jag vill bara slänga mig ner på golvet, gråta tills det inte finns några tårar kvar, skrika tills rösten tar slut, och slita av mig håret i ett försök att lätta på smärtan.
Men istället svarar jag, oftast med ett leende, vi pratar inte om det nu, då börjar jag bara gråta. För jag är en duktig flicka. Jag ska vara vuxen nu, och vuxna människor lägger sig inte ner på golvet och gråter sönder sig. Iallafall inte när någon annan ser på.
För smärtan blir inte bättre. Varje dag blir bara värre. Nätterna igenom drömmer jag att du är tillbaka, och jag försöker rädda dig. Jag drömmer hur jag ringer runt till varenda veterinär i världen, hur jag åker land och rike runt för att hitta någon som kan rädda dig, men ändå, varje natt i mina drömmar, så faller du igen. Och jag försöker rädda dig, men jag är alltid steget bakom.
Saknaden blir bara större, ångesten bara djupare. För du kommer inte tillbaka. Vad jag än gör, hur snabbt jag än springer, hur många veterinärer jag än ringer. Och alla säger att jag gjorde rätt.
Men hur kan nått så rätt kännas så väldigt fel? Jag vill bara ha dig tillbaka. Vet inte vem jag är utan dig. Vi var ju ett team, det var ju vi två. Och nu är jag ensam kvar. Och det gör så jävla ont.
Jag visste att den här dagen skulle komma. Men jag trodde det var många, många år kvar. Och det gör mig bitter och ledsen. Världen är så orättvis.
Livet går vidare utan dig. Det blir bara lite tråkigare, lite svårare, och lite mer smärtsamt. Livet kanske går vidare.... Men det blir aldrig någonsin desamma igen... Fy i helvete vad jag saknar dig min vackra guldprins!
Trapalandas vackraste ponny.
Jag saknar dig så det gör ont!
Åkte ut till Berga nyss för att hämta hjälm och stövlar. Klarade inte av att parkera framför hagen, där du försvann. Vågade inte ens titta dit. Tänk om det skulle finnas blod kvar?
Parkerade på stallplan. Tårarna började rinna redan när jag körde upp på motorvägen. Hade det gått att vända hade jag gjort det... Vägen kändes så normal, det kändes så vanligt. Stallet såg också ut precis om vanligt.
Hur kan allt vara precis som vanligt, när hela min värld har trillat ihop? Hur kan livet bara fortsätta, som om ingenting har hänt, fast att världens vackraste inte finns kvar? Hur är det ens möjligt?
Gick in i stallet. Underbara Lill hade mockat ur boxen, det kändes bra. Grimman hängde kvar på boxdörren, precis som vanligt, som att du bara gick i hagen. Det var nära att jag gick ut och ropade på dig. Innan hjärnan hann koppla, du kommer inte svara, du kommer inte komma gåendes när jag visslar. För du finns inte mer.
Jag börjar förstå det nu, det börjar sjunka in. För alltid. Borta. Aldrig någonsin mer kommer du tillbaka. Och det gör så ont, som om hjärtat ska gå i tusen bitar.
Ändå fortsätter livet, och jag förstår inte hur. Hur kan allt fortsätta, när hela min värld försvunnit? Hur kan jag fortsätta andas, fortsätta vara hungrig, kissnödig, trött, när allt bara är borta? Hur kan jag fortsätta skratta, fortsätta le, fortsätta träffa folk och göra upp planer, när du inte finns kvar?
Och smärtan efter dig, det gör så ont. Det är djupa sår i själen älskling, och jag tror aldrig dom försvinner. För du är inte kvar, och du kommer inte tillbaka. Och det finns ingenting jag kan göra för att ändra på det.
herregud vad jag saknar dig min älskade vän....
Hur i helvete ska jag klara livet utan dig?
Blandade känslor...
Åh vilken ångest jag har just nu!
Det är inte ens en vecka sedan min älskade Pilgrim försvann. Och jag har redan en provridning ikväll. Jag tror inte ponnyn är någon för mig, då jag tror hon är lite för liten, men det var nått med bilderna i annonsen som gjorde att jag kände att ja, man kan ju åka och kolla iaf.
Men nu sitter jag här och ångrar mig. Vad tusan håller jag på med? Det kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin mer finnas en häst som Pil. Och det jag och han hade tillsammans, det kommer aldrig existera igen... Ändå vill jag ha en ny häst.
Jag känner mig så egoistisk, så känslokall, som redan nu vill ha en ny häst. Är så rädd för vad alla ska säga, vad alla ska tycka och tänka. Som om Pil inte betydde något för mig, fast att han var hela min värld!
Men folk förstår inte hur mycket tankar som snurrar runt just nu. Hur mycket jag saknar min vän... Hela tiden kommer jag på mig själv med att tänka "så fort Jonny kommer hem från jobbet, då ska jag åka till stallet så jag får andas lite!". Men vad ska jag i stallet att göra? Sätta mig och gråta i en tom box? Jag vill så gärna ha tillbaka mitt andningshål, min paus i livet. Jag vill inte ge upp hästeriet!
Saker kan aldrig bli som förut, det förstår jag också. Och med eller utan häst i stallet så kommer jag krascha vissa dagar, det vet jag med.
Jag vill inte ha häst bara för att ha häst. Jag vill ha häst för att jag behöver det. För själen och psykets skull. För att ha någon att gråta hos, skratta med, träna med, utvecklas med. Jag är hästmänniska, och jag mår skit utan hästeriet.
Jag vill inte ha en ersättare, jag vill ha en ny vän. Jag kommer sakna Pil i resten av mitt liv, till den dagen vi möts igen...
Är jag dum i huvudet? Är jag känslokall? Hur länge bör man vänta? Månader, år? Mitt mål är att ha en häst i boxen till januari. Dyker det upp något innan dess, ja då får jag ta det då...
Jag vill provrida, jag vill ha en ny häst. Men ändå inte... Är så förvirrad just nu att jag knappt vet vad jag heter.
Och det finns en STOR nackdel med att åka och provrida. Jag måste ut till Berga och hämta hjälm och stövlar... Jag har inte varit där sedan i fredags. Detta blir inte lätt...
Kanske borde jag bara skita i det?
Kan du inte bara komma tillbaka, snälla?
Snälla låt mig sova inatt!
Själv sitter jag i mörkret och försöker att verkligen inte tänka. Jag vill inte, vill inte förstå att du är borta, att du aldrig kommer tillbaka. Det är lättare att bara fortsätta leva, försöka att inte tänka, bara gå upp och klä på sig, och kunna dra en lättad suck på kvällen - ännu en dag som gått, jag har överlevt.
Fredagen börjar kännas som en dröm, som nått som aldrig hänt. Trots att jag fortfarande har ont i halsen efter att jag skrek då du föll. Trots att det enda jag kan se framför mig så fort jag sluter ögonen är dina ben som viker sig, "klicket" som gick genom hela din kropp i en halv sekund, den halva sekunden innan du var borta.
Vill inte tänka, vill inte känna. Och det är fortfarande massvis av praktiska grejjer som måste lösas. Snart måste jag ta tag i mina fodringar igen. Mina älskade stallkompisar har ställt upp nu, och underbara Lill skulle mocka ur boxen, för det orkade jag bara inte, men snart vill jag inte vara dom till last längre. Jag VILL ju tillbaka. Fast helst vill jag tillbaka i tiden, inte bara till stallet....
Pratade med mamma. Har bestämt mig. Klarar inte att slänga dina saker. Vi ska göra så att vi tar en sopsäck, samlar ihop allt och ställer upp på loftet. Kanske klarar jag av att slänga om några månader, kanske om några år. Men på loftet är det inte ivägen iaf... Just nu känns det för mkt... att slänga dina höpåsar, dina borstar, nosluddet som jag broderade ditt namn på, grimman du hade på dig i fredags... Det är bara saker, det är inte du, och det är inget som går att använda till nån annan... Den logiska delen av mig skriker "men släng för faen", men hjärtat snyftar vid bara tanken.
Usch. Jag vill bara sova inatt. Sova helt utan mardrömmar, helt utan smärta. Helst utan att behöva bli väckt av gnällig bebis 2 ggr i timmen. Om jag bara får sova lite så tror jag att jag kan tackla allt bättre, då kanske jag klarar av att bli en glad mamma igen, då kanske jag klarar av att ta mig utanför huset och faktiskt göra nått.
Det enda jag vill ha just nu är DU. Men det är omöjligt. Så snälla, snälla, snälla gode gud. Kan jag åtminstonde få sova lite...?
Hemsk natt!
Livet är så jäkla trist just nu... Ingenting är roligt, allt känns bara sorglig. Hinner inte ens sörja ordentligt, för livet rullar ju på i 180 precis som vanligt. Hade jag fått bestämma hade någon annan fått ta Leo hela den här veckan, så att jag kunde få lägga mig under täcket och gråta sönder mig.
Men nej, nu måste jag ta hand om bebis. Och det slutar mest med att vi båda sitter och gråter. Superledsen mamma + supergnällig bebis är ingen bra kombination...
Dessutom hade jag behövt städa, och rensa garderoben, och laga middag, och diska, och och och och. Alla måsten hela tiden. Och det känns så surrealistiskt, att alla måsten fortsätter att existera, trots att en del av mitt liv är borta för alltid.
Har kollat annonser varje dag men INGEN är ju det som jag vill ha... Och det jag vill ha egentligen är ju omöjligt, för jag vill ha dig tillbaka. Men det går ju inte, för du är borta...
Jag vet att det inte stämmer, det finns ingen logik alls i det, men nånstans känns det som om du bara hade funnits kvar, då hade livet varit perfekt.
Jag vet ju att det inte var perfekt innan, det var måsten då också. Inte direkt som att maten lagade sig själv när du stod i hagen. Men allt var ju så mkt lättare.
Kommer hela tiden på mig själv med att tänka - så fort Jonny kommer hem, då ska jag åka till stallet så jag får vara ifred, så kan jag sätta mig hos dig och gråta.
Men det går ju inte... Ska jag sätta mig i ett tomt stall och skrika sönder mig? Vad blir bättre av det?
Nä usch och fy och blä på sånna här dagar när allt känns skit.
För alltid borta, aldrig någonsin glömd...
Tack för alla fina kommentarer...
För Pilen var inte bara en häst. Han var bästa vän, han var familjemedlem, han var min stora bebis.
En enda person skiter fullständigt i vilket. Och det sårar mig som tusan. Behöver inte mer skit i livet just nu känner jag, det är redan alldeles för mycket smärta, alldeles för mycket känslor. Detta var droppen, jag orkar inte mer. För det är klart att det känns, långt in i hjärtat, när en person som man trodde var ens bästa vän, visar sig vara något helt annat.
Det är inte på långa vägar lika smärtsamt som att förlora Pil, men jo, det känns. Och just nu var det mer än jag behövde.... Men men, livet går vidare även här, även om det känns sjukt skumt...
Och alla ni andra, tack för allt gulligt. Pilen gjorde avtryck i mångas hjärtan. Min underbara guldponnie kommer aldrig komma tillbaka, men vi är många som har fått så fina minnen med honom, och tillsammans kan vi minnas. Inte just nu, för just nu måste vi få sörja. Men en dag kommer vi se tillbaka på allt och le. Kanske fälla en tår eller två, men inte bryta ihop fullständigt. En dag, men inte idag...
Inte idag, inte imorgon, men en dag kommer jag att minnas dig utan smärta.
Min älskade Pilgrim...
åååh. depp.
Då tänkte jag att ah, men då går vi väl till parken då. Badade Leo (han körde nämligen djupdykning i grushögen vid parkeringen igår), duschade mig och så woila, när vi ÄNTLIGEN var på g utanför dörren, vad hände då? jo- självklart började det spöregna.
Idag är verkligen ingen bra dag känner jag. Leo är grinig (nya tänder på g), jag är ledsen och rastlös, lägenheten ser ut som skit, plånboken är tom, bilen skulle behöva tvättas men nä. Jag orkar ingenting. Inte ens sova. Försökte det förut men jag får ändå inte sova, alla minnesbilder bara rasar över mig så fort jag sluter ögonen.
Och som om det inte räckte så kom posten precis. Ett helt nytt nr av Häst&Ryttare, lite räkningar och sedan låg det där... Ett litet vitt kuvert med folksams logga på. Ville inte öppna, ville inte veta men ändå, jag måste.
Jag ringde ju folksam i fredags och fick ok. Nu kom papper om att allt var ok. 30.000 kr är på G, så fort dom där hemska papprena från i fredags skickas in.
Ville ringa upp folksam och skrika: JAG VILL INTE HA ERA JÄVLA PENGAR; JAG VILL HA MIN HÄST! Men det går ju inte. För du är borta, nu, imorgon, i övermorgon, alltid. Inga pengar i hela världen kan ändra på det...
Jag önskar så att allt var annorlunda. Snälla kom tillbaka? Snälla trotsa alla naturlagar vi vet, stig ner från trapalanda och kom hem igen, för din matte saknar dig så... snälla snälla snälla, bara kom tillbaka...
Och nånstans måste livet gå vidare utan dig...
Det har gått 2 dagar sedan du försvann. Det känns på nått sätt som om du finns kvar, på ett annat sätt känns det som om det var hundra år sedan du fanns vid min sida.
Jag har ju ändå sörjt dig länge nu, sedan veterinären kom ut efter att ha kollat röntgenbilderna, och med låg röst sa: "det är dags att ge upp den här ponnyn nu Malin". Jag har gråtit mig till sömns varje natt efter det, jag har haft mardrömmar, sovit dålig och kudden har varit blöt av tårar när jag vaknat på morgonen. Ändå är jag inte klar, vet inte ens om jag har förstått att du är borta på riktigt.
Idag la jag in massa brodyrauktioner på tradera. Passade på att ladda över fotona på dig, som jag tog dom där sista underbara, hemska timmarna i fredags. Men jag klarade inte av att titta på dom. Bilderna på dig finns kvar, dom kan vänta tills jag är redo.
Men du finns överallt. När jag tog ner halsduken från hatthyllan såg jag ditt pass. När jag laddade upp brodyrannonserna är det ditt namn som står på exempelbilderna. När jag öppnar datorn är en bild på oss det första jag ser.
Och jag vill att du ska vara överallt, jag vill att du ska vara kvar. Jag vill inte glömma, inte sluta tänka. Jag är så rädd att allt bara ska försvinna. Och just nu, när jag tänker på dig, är det enda jag ser hur du faller ihop. Jag vill ju minnas DIG, din underbara galopp, dina glädjeskutt i skogen, hur du gnäggade i hagen när du hörde min bil, hur du skrapade i golvet med hovarna - och hur galen det gjorde mig. Jag vill inte minnas dig som död, jag vill minnas dig som levande! Jag försöker anstränga mig, men det enda hjärnan återkommer till är dom där sista hemska minutrarna.
Men... nånstans har jag bestämt mig. Jag är inte redo att ge upp min identitet, min livsstil, min hobby. Jag vill ha en ny häst. Inte idag, inte nästa helg. Men snart. Jag vill ha något att se fram emot, någon att träna med, någon att busa med i skogen. En ny vän. Inte en ersättare, för det finns inte. Det finns INGEN som kan ta din plats. Jag är fullt medveten om att du var en sådan häst, som man har tur om man hittar en gång i livet.
Men ändå. Jag vill ha en ny häst. Och det känns jättehemskt. För hur kan man tänka så när ens bästa vän precis har försvunnit? Men livet måste ju gå vidare.
Jag hade inte velat leva utan dig egentligen. Men nu måste jag. För jag har alldeles för mkt kvar att leva för. Och om jag ändå ska vara kvar, ja - då kan jag väl ändå få vara så lycklig, så lycklig som det nu går?
Och jag är Malin, jag är hästtjej. Nånstans långt inne är jag fortfarande 10 år gammal, och leker häst på mina föräldrars tomt. Jag vill ha häst, jag vill mocka skit, jag vill rida ut i spöregn och komma hem med röda öron efter uteritter i minusgrader. Jag vill ha hela paketet, inte bara ridningen.
Det kommer ta tid att hitta en ny vän. Det gör nog det, när hjärtat är krossat och ekonomin är sisådär. Men nånstans kanske det finns någon liten häst. Inte en ersättare. Men en vän. Jag vill gärna tro det iaf.
Tack för allt, underbara pil...
Och kvar finns bara saknaden....
Jag vill inte tro det. Jag vill så gärna tro, att all den kärlek som fanns mellan oss, finns kvar nånstans. Jag vill så gärna tro, att du finns kvar, på nån annan plats. För du kan inte bara vara borta, det går bara inte, det som var DU, alltså inte din kropp utan din själ, det kan ju inte ha försvunnit?
Ibland önskar man så, att kärleken kunde övervinna allt. Men det kan den inte, hur mycket man än älskar någon. Vissa säger, att det är kärlek att lära sig att släppa taget, att förlora kontrollen.
Jag har aldrig känt mig så maktlös som igår, när jag såg dig falla. Aldrig, aldrig någonsin förut har jag varit så rädd, så naken, så fullständigt förkrossad. Men känslan som var starkast, det var ändå maktlösheten. Att inte kunna göra något mer för dig. Att veta, att det bästa jag kunde göra, det var att låta dig gå, att låta dig försvinna.
Jag tänker på dig dygnet runt, vad jag än gör så finns du i baktankarna. Men nu är du borta, även om jag har svårt att greppa det. Du har ju varit borta förut, men aldrig såhär. Aldrig borta på riktigt. Borta för att aldrig någonsin, verkligen ALDRIG komma tillbaka.
Nånstans känns det fortfarande så hopplöst, nånstans vill jag fortsätta kämpa för dig, ringa veterinären och skrika RÄDDA MIN PONNY!. Men det går ju inte. För du är borta. Det finns inget att rädda längre.
För många år sedan, när jag var en trasig, osäker och väldigt ledsen 17åring, ja, då räddade du mig. Du fanns där alltid. Du var med mig genom hopplösheten, genom kärleken. Genom jobbyten, studenten, kompisar som försvann, kärlek som försvann, kärlek som kom. Genom flytt, graviditet, leos första år. Du var ALLTID med, alltid i bakgrunden. Du var familj. Du gjorde mig till en bättre människa, du fick mig att förstå att det fanns en mening med att jobba, med att plugga, med att bli någonting bra, med att komma bort från allt som var ledsamt.
Jag förstår inte hur jag ska klara mig nu. Genom allt, genom livet. Utan dig, utan din tröst. Utan våra busrejs i skogen.
Du var och är en del av mig. Och nu när du är borta, vem är jag då? Jag har varit Malin Mirow - Hästägare så länge att jag inte minns vem jag är utan det. Vem är jag utan dig? Hjärtat skriker INGEN ALLS; DU ÄR INGEN ALLS, men hjärnan fortsätter skrika KÄMPA; DU ÄR VISST NÅGON.
Kvar i mitten står jag. Utan identitet, utan ork, utan att orka tänka, orka andas. Kvar i hjärtat finns bara saknaden. Genom allt, genom livet. Bara saknad...
I hjärtat finns du alltid kvar.
Min älskade Pilgrim...
Jag skriver för att minnas detta. En dag kommer jag minnas med glädje, nu finns bara sorg.
Mamma hämtade mig med lillbil 06.40. Jag kom till stallet, och du gnäggade inte godmorgon som du brukar. Du fick dubbel kvällsmat igår, och hade för första gången i ditt liv inte dammsugit boxen. Gav mat till de andra hästarna, och då blev det liv i luckan, HALLÅÅÅÅÅ skrek du på ditt eget vis, fnös upprört och sparkade på boxdörren, du har glöööömt någon?!.
Mamma och jag släppte ut dig på bergakullen. Du fick gå där hela dagen igår och vara häst, för första gången på över en månad. Trots att vi släppt dig, stod du kvar länge, länge och bara mös, la huvudet i min famn. Självklart rann tårarna då. Lugnt och stilla gick du sedan iväg för att äta gräs. Mamma och jag stod kvar i hagen och pratade om allt och inget. Livet kändes så surrealistiskt. Klockan var strax efter 7, det var mindre än 3 timmar kvar, men det kändes som en evighet som aldrig skulle ta slut. Jag hoppades fortfarande på ett mirakel, att någon skulle hoppa fram ur en buske och säga att du var bra igen. Senare tog vi en promenad runt sommarhagarna, första och sista gången på över en månad som du gick från stallplan. Det kändes bra, och du var glad.
Vid 8 ringde jag folksam. Deras veterinär hade godkänt avlivning. För mig var det den tredje veterinären som sa att det var dags att ge upp. Därefter ringde jag Benny på stockholms nödslakt. Det var riktigt jobbigt, men kändes fortfarande avlägset. Han skulle komma vid 10, och var snäll mot mig i telefon, trots att jag grät så jag knappt kunde prata.
Efter det tog jag in dig i boxen. Du fick äta ditt morgonhö efter att jag släppt ut de andra, ocg jag satte mig i ett hörn av din box och läste tredje twilight boken, precis som jag gjort varje morgon denna vecka. Ibland kom du fram till mig, blåste luft i mitt hår, nosade på mina händer, eller lät mig klappa din panna, men mest var vi bara stilla. Jag minns ingenting av det jag läste.
När klockan närmade sig 9 tog jag ut dig i gången. Jag flätade en bit av din svans och klippte, och klippte även av en bit av manen. Sen borstade jag dig, och du blev grinig när jag råkade kittla dig. Jag kom på mig själv med att tänka: Jag kommer aldrig kunna slänga dina borstar, eller dina höpåsar. Varför ska jag behålla dom, vad ska jag med dom till? Men jag kan helt enkelt inte med att slänga dom, slänga en bit av ditt liv...
Jag sprayade hela dig full i pälsglans, och medan det sjönk in lät du mig mysa. Du brukar vara så bestämd, man får bara klappa dig i ansiktet på DINA villkor, men nu fick jag mysa hur länge som helst. På nått sätt kändes det som du sa hej då. Det var hela tiden så lugnt, men jag kunde inte sluta snegla på klockan. Jag pussade din mjuka mule, följde virveln i din panna med fingret, kliade dina spetsade öron och kramade din hals, och tänkte att jag hade ångrat mig, jag vill inte detta längre.
När klockan var bara några minuter över halv 10 hörde jag en bil. Nånstans visste jag att det var dags nu, men i mitt huvud skrek en liten ologisk röst: DET ÄR FÖR TIDIGT! JAG HAR INTE HUNNIT BORSTA SVANSEN ÄN!. Som om det skulle ha någon betydelse alls just nu...
Benny kom. Han nynnade långsam en melodi jag aldrig hört förut, han talade med lugn röst och frågade om han fick hälsa på dig. Han fick hälsa, men du lät honom inte klappa dig i pannan, du har ju faktiskt dina gränser!
Vi gick ut, jag, benny och mamma, för att skriva alla papper. Jag grät så mkt att jag knappt vet vad jag skrev under, bokstäverna såg ut som kråkfötter men jag orkade inte bry mig. Benny förklarade vad som skulle hända, att vi gjorde rätt, att det var det bästa för hästen. Jag ville skrika MEN JAG DÅ; VAD I HELVETE SKA HÄNDA MED MIG?!. Men jag satt bara stilla, med tårarna rinnandes.
Vi gick in i stallet igen. Benny sa att vi skulle gå ut när jag kände mig redo. Jag svarade att jag aldrig skulle bli redo. Förklarade för honom att du är mer än häst, du är bästa vän. Han verkade förstå.
Vi matade dig med banan och äpplen tills du inte orkade mer. Nånstans i dina ögon såg jag ett avslut. Det kändes som om du förstod, och jag kände att jo, nu är jag nog redo iallafall. När du väljer bort en banan, då är det dags att säga hej då.
Vi gick långsamt bort mot din älskade sommarhage, du gick med spetsade öron, men ändå lugnt, och det har nog aldrig hänt förut. Jag minns att jag tänkte att det var vår sista promenad, alltså verkligen SISTA, men kunde ändå inte ta det till mig. Allt kändes fortfarande så overkligt.
Benny sa till mig, att det är hästen som bestämmer hur lång tid detta tar, det kan ta 10 sekunder, och det kan ta 20 min, men så fort hästen är redo, då är det dags.
Mamma höll i en hink full med banan och äpple, och jag kramade din hals, klappade din mule och tog en steg bakåt.
2 sekunder senare sa Benny; det kommer låta lite det här... Han höll undan din pannlugg och sen föll du bara ihop. Det var det värsta jag någonsin sett, som att trycka på en lampknapp. Det såg inte normalt ut alls, sättet du föll på, men ändå hann jag se, att du var borta.
Mamma vred grimskaftet ur min hand, jag tror jag skrek. Sedan blundade jag medan hon drog mig mot stallet. Jag skrek ditt namn hela vägen, men visste samtidigt att du inte kunde höra mig längre.
Vi kom in i stallet, jag bröt ihop totalt. Mamma pratade med mig, hon var också helt förstörd. Jag kände att det gått för snabbt, jag hade inte hunnit fatta någonting. Men det kändes ändå bra, för om jag inte hann fatta, då kan du inte heller ha hunnit förstått. Och allt gick så lugnt till. När det väl blev läskigt, när jag väl skrek av sorg, då var du redan borta.
Benny kom in och lämnade grimma och grimskaft. Det var lite blodstänk på grimman, och jag kramade den hårt. Det var det sista som rörde ditt vackra ansikte...
Det kändes som en evighet när vi satt där i stallet. Benny hade sagt att en sten skulle falla från mitt hjärta när du försvann, och han hade faktiskt rätt. Förut fanns där ångest, hoppet om att du kanske kunde bli bra. Nu fanns bara sorgen kvar, och övertygelsen om att jag gjort rätt. Jag såg det i dina ögon.
När vi hörde lastbilen åka gick mamma ut med vatten för att skölja bort blodet. Jag kände mig dum som inte hjälpte till, men jag hade nog inte klarat det. Istället satt jag kvar i din box, såg på resterna av ditt morgonhö och kramade din grimma.
När jag väl tog mod till mig att gå ut, var allt som vanligt, men ändå inte. Alla de andra 4 hästarna stod längst nere vid grinden. Trots att där inte finns någon mat, och lunchen var 2½ timme bort. Det var så tyst, så stilla. Det var som om dom förstod, som dom visste att du var borta. Det tröstade mig lite. Djur tar mycket lättare på döden än vi människor.
Tårarna slutade inte rinna, men jag hade lugnat ner mig lite. Jag skrev kort ner vad som hände i din bok, slutet på vår saga måste finnas med, när hela vår historia står i den boken.
På tavlan på din box skrev jag: Vila i frid älskade Pilgrim, och ritade ett hjärta. Det kändes bra. Från ditt skåp tog jag ner kortet på oss, det där som togs vintern 06, det skulle med hem.
Att se dig dö, det var det värsta jag har sett. Och varje gång jag sluter mina ögon nu, ser jag bara hur du faller ihop, hur dina ben bara viker sig sådär onaturligt, hur du försvinner, så snabbt så man inte hinner uppfatta några detaljer. Ändå är jag glad att jag var med. Du och jag till slutet, precis som det ska vara. Och nu VET jag att du är borta, jag såg det...
En dag kommer jag kunna tänka på dig utan att börja gråta, en dag kommer jag kunna sluta mina ögon utan att se dig falla. En dag kommer jag att kunna tänka på alla vackra minnen vi har tillsammans, och sluta vara bitter över de få åren jag fick, och istället vara tacksam för den underbara tiden vi hade tillsammans.
Den dagen är inte idag, och inte imorgon. Förmodligen kommer den inte ens inom de närmaste månaderna. Men den kommer att komma, och det ger mig tröst.
Och på trapalanda betar nu världens finaste ponnyprins. Fri från smärtor. Det är hästarnas paradis, och du är där. Kanske kör du ett kort busrejs, men mest äter du nog bara gräs, min älskade lilla tjockis.
Vänta på mig vid regnbågsbron, en dag syns vi igen.
För alltid i mitt hjärta, aldrig någonsin glömd. Jag älskar dig.
Matteus "Pilgrim"
980101-100910
