mirowskan

Idag var det 2 veckor sedan du försvann från mig älskling. Det har nog varit de två längsta veckorna i hela mitt liv... Jag saknar dig så hjärtat värker, och kroppen skriker efter dig. Jag drömmer att du är nära, men när jag vaknar kommer verkligheten tillbaka som ett slag i magen. Ingenting är längre sig likt, ingeting kommer någonsin att bli desamma igen.

Och det gör så ont, så ont att du är borta. Det gör så ont att veta, att det som var mest fel i hela världen för mig, var det enda rätta för dig. Min älskling, min ponny, min prins, mitt hjärta, mitt allt.

2 veckor.

Och alla frågar fortfarande hur jag mår. Och jag ler och svarar "vi pratar inte om det, jag tänker inte på det, för då bryter jag ihop". Och alla säger "ok" och pratar om något annat.

Men egentligen vill jag inget hellre än att bryta ihop. Jag vill gråta tills tårarna tar slut, tills lungorna trycks ihop och tills hjärtat börjar läka. Jag vill ha en stor fet kram, jag vill att någon ska säga att det blir bra.

Men det blir inte bra. Kanske kommer det kännas bättre. Men bra, det blir det aldrig igen. Du förändrade mig älskling. Nånstans långt in i själen hände det något, och nu när du är borta, blir det aldrig desamma igen.

Och det värsta är nog att jag hela tiden glömmer bort att du är borta, för det känns så overkligt. Du har ju alltid varit där, och nu är du bara borta. Hur kan någon, som är så älskad, bara försvinna? Det går inte ihop i huvudet.

Imorse var jag på lyckås rea med Jossan. Och jag gick runt och kollade hästsaker, tänkte på dig, tänkte på allt jag hade köpt om du funnits kvar. Massvis med fina täcken, lindor, grimmor och träns. Lite nya benskydd. Och du skulle definitivt ha fått nya borstar. Och allt rosa. Allt som var rosa, det var ju vår färg. Och nu känns det så fel. Kommer inte, vill inte, använda det på någon annan.

Verkligheten kommer hela tiden tillbaka. Du är borta. Livet är förändrat. Nu och för alltid.

Helvete, vad jag saknar dig...

Min ponnyprins... Hur ska jag klara livet utan dig?