mirowskan

Det har gått 2 dagar sedan du försvann. Det känns på nått sätt som om du finns kvar, på ett annat sätt känns det som om det var hundra år sedan du fanns vid min sida.

Jag har ju ändå sörjt dig länge nu, sedan veterinären kom ut efter att ha kollat röntgenbilderna, och med låg röst sa: "det är dags att ge upp den här ponnyn nu Malin". Jag har gråtit mig till sömns varje natt efter det, jag har haft mardrömmar, sovit dålig och kudden har varit blöt av tårar när jag vaknat på morgonen. Ändå är jag inte klar, vet inte ens om jag har förstått att du är borta på riktigt.

Idag la jag in massa brodyrauktioner på tradera. Passade på att ladda över fotona på dig, som jag tog dom där sista underbara, hemska timmarna i fredags. Men jag klarade inte av att titta på dom. Bilderna på dig finns kvar, dom kan vänta tills jag är redo.

Men du finns överallt. När jag tog ner halsduken från hatthyllan såg jag ditt pass. När jag laddade upp brodyrannonserna är det ditt namn som står på exempelbilderna. När jag öppnar datorn är en bild på oss det första jag ser.

Och jag vill att du ska vara överallt, jag vill att du ska vara kvar. Jag vill inte glömma, inte sluta tänka. Jag är så rädd att allt bara ska försvinna. Och just nu, när jag tänker på dig, är det enda jag ser hur du faller ihop. Jag vill ju minnas DIG, din underbara galopp, dina glädjeskutt i skogen, hur du gnäggade i hagen när du hörde min bil, hur du skrapade i golvet med hovarna - och hur galen det gjorde mig. Jag vill inte minnas dig som död, jag vill minnas dig som levande! Jag försöker anstränga mig, men det enda hjärnan återkommer till är dom där sista hemska minutrarna.

Men... nånstans har jag bestämt mig. Jag är inte redo att ge upp min identitet, min livsstil, min hobby. Jag vill ha en ny häst. Inte idag, inte nästa helg. Men snart. Jag vill ha något att se fram emot, någon att träna med, någon att busa med i skogen. En ny vän. Inte en ersättare, för det finns inte. Det finns INGEN som kan ta din plats. Jag är fullt medveten om att du var en sådan häst, som man har tur om man hittar en gång i livet.

Men ändå. Jag vill ha en ny häst. Och det känns jättehemskt. För hur kan man tänka så när ens bästa vän precis har försvunnit? Men livet måste ju gå vidare.

Jag hade inte velat leva utan dig egentligen. Men nu måste jag. För jag har alldeles för mkt kvar att leva för. Och om jag ändå ska vara kvar, ja - då kan jag väl ändå få vara så lycklig, så lycklig som det nu går?

Och jag är Malin, jag är hästtjej. Nånstans långt inne är jag fortfarande 10 år gammal, och leker häst på mina föräldrars tomt. Jag vill ha häst, jag vill mocka skit, jag vill rida ut i spöregn och komma hem med röda öron efter uteritter i minusgrader. Jag vill ha hela paketet, inte bara ridningen.

Det kommer ta tid att hitta en ny vän. Det gör nog det, när hjärtat är krossat och ekonomin är sisådär. Men nånstans kanske det finns någon liten häst. Inte en ersättare. Men en vän. Jag vill gärna tro det iaf.




Tack för allt, underbara pil...