Och saknaden gör så ont...
Sitter i köket och kan knapp hålla ögonen öppna.
Jag borde vara glad. Jag har 2 hästar som jag står och väljer emellan, imorgon är det finaste Leos födelsedag, jag har pengar kvar på kontot trots besök på IKEA idag, jag har världens bästa familj som alltid ställer upp, ett jobb som ändå är helt ok och vänner som jag älskar.
Ändå sitter jag i köket och deppar. För det gör ju så jävla ont. Det svider i hjärtat och hugger i magen. Vill inte tänka på dig, men vill ändå inte sluta tänka på dig. Vill inte glömma, vill inte komma ihåg.
Jag älskade ju dig gränslöst. För det är ju så jag älskar. Jag älskar, av hela mitt hjärta, med hela min själ.
Och jag minns hur glad jag var när jag fick dig. Att nattpassen på donken var helt ok, för de gav ju lönen som gjorde att jag kunde ha dig kvar. Att jag aldrig var avundsjuk när kompisar stack utomlands för att plugga eller bara festa loss. För jag hade dig. Jag var nöjd med det.
Och så gick åren. Och du fanns alltid kvar. Ibland fick du lite mindre tid, som när jag var gravid och hade foglossningen från helvetet. Ibland fick du all min tid, som när du blev sjuk, och jag satt i din box 8 timmar om dagen och läste, bara för att hålla dig sällskap. Men oavsett vad, så fanns du alltid där. Aldrig mer än någon timme bort.
Men nu finns du inte längre. Och det gör så inihelvetesjävlajätteont i hjärtat. Så ont att jag inte ens vågar lägga mig och sova själv, för jag är rädd. Vill bara ha dig tillbaka, vill ha allt ogjort, vill att allt ska bli bra igen.
Men du är borta nu. Och kvar står jag. Med all jävla kärlek, med all jävla smärta i bröstet. Och det gör så ont att veta att du är borta. Min älskling, min ängel, min ponny, min prins, mitt livs största kärlek. Mitt allt. Bara borta. Bara kvar i mitt hjärta, i mina tankar, i mina minnen.
Vi kommer aldrig mer knasgaloppera i skogen. Aldrig mer busa runt på ridbanan. Aldrig mer bråka om att du inte ska skrapa med hoven i stallgången. Aldrig mer kramas. Aldrig mer bara vara. Aldrig någonsin mer.
Världens finaste häst. Jag kommer aldrig någonsin sluta sakna dig...
Jag borde vara glad. Jag har 2 hästar som jag står och väljer emellan, imorgon är det finaste Leos födelsedag, jag har pengar kvar på kontot trots besök på IKEA idag, jag har världens bästa familj som alltid ställer upp, ett jobb som ändå är helt ok och vänner som jag älskar.
Ändå sitter jag i köket och deppar. För det gör ju så jävla ont. Det svider i hjärtat och hugger i magen. Vill inte tänka på dig, men vill ändå inte sluta tänka på dig. Vill inte glömma, vill inte komma ihåg.
Jag älskade ju dig gränslöst. För det är ju så jag älskar. Jag älskar, av hela mitt hjärta, med hela min själ.
Och jag minns hur glad jag var när jag fick dig. Att nattpassen på donken var helt ok, för de gav ju lönen som gjorde att jag kunde ha dig kvar. Att jag aldrig var avundsjuk när kompisar stack utomlands för att plugga eller bara festa loss. För jag hade dig. Jag var nöjd med det.
Och så gick åren. Och du fanns alltid kvar. Ibland fick du lite mindre tid, som när jag var gravid och hade foglossningen från helvetet. Ibland fick du all min tid, som när du blev sjuk, och jag satt i din box 8 timmar om dagen och läste, bara för att hålla dig sällskap. Men oavsett vad, så fanns du alltid där. Aldrig mer än någon timme bort.
Men nu finns du inte längre. Och det gör så inihelvetesjävlajätteont i hjärtat. Så ont att jag inte ens vågar lägga mig och sova själv, för jag är rädd. Vill bara ha dig tillbaka, vill ha allt ogjort, vill att allt ska bli bra igen.
Men du är borta nu. Och kvar står jag. Med all jävla kärlek, med all jävla smärta i bröstet. Och det gör så ont att veta att du är borta. Min älskling, min ängel, min ponny, min prins, mitt livs största kärlek. Mitt allt. Bara borta. Bara kvar i mitt hjärta, i mina tankar, i mina minnen.
Vi kommer aldrig mer knasgaloppera i skogen. Aldrig mer busa runt på ridbanan. Aldrig mer bråka om att du inte ska skrapa med hoven i stallgången. Aldrig mer kramas. Aldrig mer bara vara. Aldrig någonsin mer.
Världens finaste häst. Jag kommer aldrig någonsin sluta sakna dig...
Kommentarer
Trackback
