Provridning!
Finns det seriöst någon som tycker att det är kul att provrida?
Själv tycker jag att det är ett helvete. Känner mig skitdum, vet inte riktigt vad jag ska säga eller fråga (vilket är konstigt, för jag är ju rätt bra på att prata på i vanliga fall). Dessutom är jag så nervös att jag blir klumpig.
Dessutom är det ju skitjobbigt att sitta upp på en häst, och sedan ska man, på ungefär 30 min, bestämma sig för om det är intressant eller inte. Vad hinner man lära sig på den korta tiden? Man kanske hinner hitta knapparna ett par steg, som max!
Är så rädd att jag ska missa något. Man vet ju aldrig hur det blir, det kommer ju vara en annan sak att ha hästen 7 dagar i veckan 52 veckor om året, än på provridningen. Man vill hinna känna igenom allt, testa gångarterna, start/broms, kanske ta nått lite skutt och hinna rida ut en sväng så man ser vad det är man sitter på. Men åååh. Det är såå svårt!
Att jag dessutom HATAR när folk tittar när jag rider (sjukt dåligt självförtroende) gör ju inte saken bättre. Publik vid ridning slutar nästan alltid i att jag rider som en jäkla kratta (och jag rider inte ens bra i vanliga fall, så ni kan ju tänka er hur det ser ut när det går dåligt...).
Hästen jag provred idag var iallafall jättetrevlig, det få stegen som vi faktiskt förstod varandra. Lite vinglig och lite mesig/tittig men är man bebis så är man, och då får man vara fegis ibland. Dessutom är jag rätt övertygad om att han mest testade mig... Det stooora plusset var nog mest att han var så himla trevlig att hålla på med. Stod som ett ljus, och blev lycklig av lite kli på manken. Sånt är man inte van vid. (Pil stod aldrig still, hatade att bli borstad och all mys skulle ske på hans villkor. Dvs ibland var det gos för hela slanten, ibland blev man rådissad).
Jag vill ju ha en häst som är så långt ifrån Pil man kan komma. Eller nej. Inte egentligen. Egentligen vill jag ha tillbaka min älskade Pil, och fortsätta precis så som vi gjorde för ett par månader sedan, i typ... 15 år till. Men det är omöjligt. För min Pil kommer aldrig tillbaka, och jag kommer ALDRIG hitta en sådan häst igen. Sån kontakt som vi hade, det har man tur om man hittar en gång i livet. Bästa vänner växer inte på träd...
Och det är skitsvårt att inte jämföra. Jag har ju nästan bara ridit Pilen de senaste 5 åren. Och nu helt plötsligt ska jag rida nått annat, med helt andra knappar. Och Pil litade jag ju på till 110%. Honom hade jag kunnat galoppera barbacka på ett fält, sittandes bakåfram och styra med svansen, utan att vara det minsta rädd. Hästarna man provrider vet man ju ingenting om, dom kan ju få för sig vad som helst.
Sen får jag INTE bli kär i första bästa. Men jaa... det klickade lite i hjärtat idag. Skrittade ut en liten bit ensam efter själva provridningen... och där och då några steg så kändes det som att jaaa, det här kan nog vara nått, det kanske kan bli vi... Men man ska inte köpa häst med hjärtat, utan med hjärnan. Men känner jag mig själv slutar det ändå med att hjärtat kommer få bestämma... Men denna häst är lite dyr egentligen, om jag ska vara helt ärlig...
Nä, nu ska jag sluta svamla och försöka tänka igenom det här på ett vuxet och logiskt sätt, kanske kolla lite fler annonser och ringa lite samtal. SEN ska jag bestämma mig. Återkommer med besked. Hela situationen känns fortfarande helt surrealistisk, och det är skratt och gråt om vartannat. Väldigt förvirrat just nu. Vill bara ha det gjort.
Gonatt!
Själv tycker jag att det är ett helvete. Känner mig skitdum, vet inte riktigt vad jag ska säga eller fråga (vilket är konstigt, för jag är ju rätt bra på att prata på i vanliga fall). Dessutom är jag så nervös att jag blir klumpig.
Dessutom är det ju skitjobbigt att sitta upp på en häst, och sedan ska man, på ungefär 30 min, bestämma sig för om det är intressant eller inte. Vad hinner man lära sig på den korta tiden? Man kanske hinner hitta knapparna ett par steg, som max!
Är så rädd att jag ska missa något. Man vet ju aldrig hur det blir, det kommer ju vara en annan sak att ha hästen 7 dagar i veckan 52 veckor om året, än på provridningen. Man vill hinna känna igenom allt, testa gångarterna, start/broms, kanske ta nått lite skutt och hinna rida ut en sväng så man ser vad det är man sitter på. Men åååh. Det är såå svårt!
Att jag dessutom HATAR när folk tittar när jag rider (sjukt dåligt självförtroende) gör ju inte saken bättre. Publik vid ridning slutar nästan alltid i att jag rider som en jäkla kratta (och jag rider inte ens bra i vanliga fall, så ni kan ju tänka er hur det ser ut när det går dåligt...).
Hästen jag provred idag var iallafall jättetrevlig, det få stegen som vi faktiskt förstod varandra. Lite vinglig och lite mesig/tittig men är man bebis så är man, och då får man vara fegis ibland. Dessutom är jag rätt övertygad om att han mest testade mig... Det stooora plusset var nog mest att han var så himla trevlig att hålla på med. Stod som ett ljus, och blev lycklig av lite kli på manken. Sånt är man inte van vid. (Pil stod aldrig still, hatade att bli borstad och all mys skulle ske på hans villkor. Dvs ibland var det gos för hela slanten, ibland blev man rådissad).
Jag vill ju ha en häst som är så långt ifrån Pil man kan komma. Eller nej. Inte egentligen. Egentligen vill jag ha tillbaka min älskade Pil, och fortsätta precis så som vi gjorde för ett par månader sedan, i typ... 15 år till. Men det är omöjligt. För min Pil kommer aldrig tillbaka, och jag kommer ALDRIG hitta en sådan häst igen. Sån kontakt som vi hade, det har man tur om man hittar en gång i livet. Bästa vänner växer inte på träd...
Och det är skitsvårt att inte jämföra. Jag har ju nästan bara ridit Pilen de senaste 5 åren. Och nu helt plötsligt ska jag rida nått annat, med helt andra knappar. Och Pil litade jag ju på till 110%. Honom hade jag kunnat galoppera barbacka på ett fält, sittandes bakåfram och styra med svansen, utan att vara det minsta rädd. Hästarna man provrider vet man ju ingenting om, dom kan ju få för sig vad som helst.
Sen får jag INTE bli kär i första bästa. Men jaa... det klickade lite i hjärtat idag. Skrittade ut en liten bit ensam efter själva provridningen... och där och då några steg så kändes det som att jaaa, det här kan nog vara nått, det kanske kan bli vi... Men man ska inte köpa häst med hjärtat, utan med hjärnan. Men känner jag mig själv slutar det ändå med att hjärtat kommer få bestämma... Men denna häst är lite dyr egentligen, om jag ska vara helt ärlig...
Nä, nu ska jag sluta svamla och försöka tänka igenom det här på ett vuxet och logiskt sätt, kanske kolla lite fler annonser och ringa lite samtal. SEN ska jag bestämma mig. Återkommer med besked. Hela situationen känns fortfarande helt surrealistisk, och det är skratt och gråt om vartannat. Väldigt förvirrat just nu. Vill bara ha det gjort.
Gonatt!
Allt var så mycket enklare när du fanns kvar... Snälla kom tillbaka?
Kommentarer
Trackback
