Snälla låt mig sova inatt!

Mamma har precis åkt hem, leo sover, Jonny är hos en kompis och kollar fotboll.

Själv sitter jag i mörkret och försöker att verkligen inte tänka. Jag vill inte, vill inte förstå att du är borta, att du aldrig kommer tillbaka. Det är lättare att bara fortsätta leva, försöka att inte tänka, bara gå upp och klä på sig, och kunna dra en lättad suck på kvällen - ännu en dag som gått, jag har överlevt.

Fredagen börjar kännas som en dröm, som nått som aldrig hänt. Trots att jag fortfarande har ont i halsen efter att jag skrek då du föll. Trots att det enda jag kan se framför mig så fort jag sluter ögonen är dina ben som viker sig, "klicket" som gick genom hela din kropp i en halv sekund, den halva sekunden innan du var borta.

Vill inte tänka, vill inte känna. Och det är fortfarande massvis av praktiska grejjer som måste lösas. Snart måste jag ta tag i mina fodringar igen. Mina älskade stallkompisar har ställt upp nu, och underbara Lill skulle mocka ur boxen, för det orkade jag bara inte, men snart vill jag inte vara dom till last längre. Jag VILL ju tillbaka. Fast helst vill jag tillbaka i tiden, inte bara till stallet....

Pratade med mamma. Har bestämt mig. Klarar inte att slänga dina saker. Vi ska göra så att vi tar en sopsäck, samlar ihop allt och ställer upp på loftet. Kanske klarar jag av att slänga om några månader, kanske om några år. Men på loftet är det inte ivägen iaf... Just nu känns det för mkt... att slänga dina höpåsar, dina borstar, nosluddet som jag broderade ditt namn på, grimman du hade på dig i fredags... Det är bara saker, det är inte du, och det är inget som går att använda till nån annan... Den logiska delen av mig skriker "men släng för faen", men hjärtat snyftar vid bara tanken.

Usch. Jag vill bara sova inatt. Sova helt utan mardrömmar, helt utan smärta. Helst utan att behöva bli väckt av gnällig bebis 2 ggr i timmen. Om jag bara får sova lite så tror jag att jag kan tackla allt bättre, då kanske jag klarar av att bli en glad mamma igen, då kanske jag klarar av att ta mig utanför huset och faktiskt göra nått.

Det enda jag vill ha just nu är DU. Men det är omöjligt. Så snälla, snälla, snälla gode gud. Kan jag åtminstonde få sova lite...?

Kommentarer
Postat av: Iz@

Kramar. Jag är jätteledsen att det blev så här, det gör ont och jag blir superledsen att läsa dina inlägg. Självklart kommer ingen annan ponny att ersätta Pilen. Du kommer alltid att komma ihåg honom och med tiden blir det lättare att tänka på honom utan att det gör så himla ont. Kom bara ihåg att andas och att slappna av - då gör det inte lika ont.

2010-09-14 @ 23:20:33
URL: http://imittegetparadis.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0