mirowskan

Fick en del reaktioner på mitt förra inlägg, bla av en "Jenny" som håller med mig om att jag är ego, och inte tycker jag ska skaffa ny, för vi är faktiskt 3 i familjen.

Sedan undrar hon hur jag kan skaffa ny så nära inpå.

Jag har tänkt mkt på detta. Som det är nu, har livet ingen mening. Eller jo, det är klart, jag har min underbara familj som jag älskar över allt annat, MEN, jag får lixom aldrig bara vara. Jag får aldrig vara mig själv, bara vara Malin, så som det var innan man var tvungen att växa upp. Och jag saknar det till tusen. Jag sörjer inte bara min älskade ponny, jag sörjer även min identitet.

Jag älskar hästar, och det här är ett sätt för mig att gå vidare. Ingen mår bättre av att jag sitter hemma i soffan och gråter hela dagarna. Pilen kommer aldrig någonsin att komma tillbaka, aldrig, aldrig, aldrig.

Det spelar ingen roll vad jag gör, för ingenting kan få honom att komma tillbaka. Jag önskar att det
fanns något jag hade kunnat göra för att få min prins tillbaka, men det är omöjligt.

Ingen som känner mig, kan ha missat hur mycket Pilen betydde för mig. Ingen av mina vänner kan han undgått att se hur mycket jag älskade den hästen. Han var min pil, min bästa vän, min stora bebis, min ögonsten, mattes gris. Mitt ALLT.

Jag ville vara självisk. Jag ville ha honom kvar i livet. Och hade han varit smärtfri, då hade han fått fortsatt leva. Men nu hade han så ont att han inte ens kunde gå. Och det är inget liv för en häst.

Pil är borta, han finns bara kvar i mina minnen och mitt hjärta....

Men jag är kvar, och jag måste få leva vidare. För min skull, för min familjs skull, för pilen. Jag måste finnas kvar.

Så snälla inga dumma kommentarer om det, för jag orkar inte. Varje dag är en kamp att fortsätta leva just nu, jag behöver inte fler saker att gråta över. snälla?