mirowskan

Orkar inte prata med någon just nu känner jag. Orkar inte gråta mer, hatar att gråta och visa mig svag... Men jag vill ändå säga tack. Tack till alla gulliga människor som lämnar så fina avtryck, både här och på FB, eller på sms.... Det betyder massvis att veta att folk orkar bry sig, att ingen tycker "men det var ju bara en häst?" eller liknande.

För Pilen var inte bara en häst. Han var bästa vän, han var familjemedlem, han var min stora bebis.

En enda person skiter fullständigt i vilket. Och det sårar mig som tusan. Behöver inte mer skit i livet just nu känner jag, det är redan alldeles för mycket smärta, alldeles för mycket känslor. Detta var droppen, jag orkar inte mer. För det är klart att det känns, långt in i hjärtat, när en person som man trodde var ens bästa vän, visar sig vara något helt annat.

Det är inte på långa vägar lika smärtsamt som att förlora Pil, men jo, det känns. Och just nu var det mer än jag behövde.... Men men, livet går vidare även här, även om det känns sjukt skumt...

Och alla ni andra, tack för allt gulligt. Pilen gjorde avtryck i mångas hjärtan. Min underbara guldponnie kommer aldrig komma tillbaka, men vi är många som har fått så fina minnen med honom, och tillsammans kan vi minnas. Inte just nu, för just nu måste vi få sörja. Men en dag kommer vi se tillbaka på allt och le. Kanske fälla en tår eller två, men inte bryta ihop fullständigt. En dag, men inte idag...

Inte idag, inte imorgon, men en dag kommer jag att minnas dig utan smärta.
Min älskade Pilgrim...