Ibland...

Ibland tror jag, att du kom in i mitt liv, just när jag behövde det som mest.

När vi fann varandra, var vi båda små, taniga, rädda för allt och alla, och alldeles för osäkra på kärleken för att någonsin våga älska igen.

Men den där dagen, då vi träffades för första gången, såg jag någonting i dina ögon. Jag såg hopp.

Och så gick dagarna, veckorna, månaderna och åren.

Med tiden slutade vi vara två, och blev istället ett. Det vi gjorde, det gjorde vi för varandra. Tiden läkte sår, som vi aldrig hade trott skulle försvinna. Och medan tiden rann, så försvann rädslorna. Osäkerheten blev till ett diffust minne i din närhet, och aldrig någonsin förr hade vi kännt oss så hela.

Du var min, jag var din, vi var varandras. Folk slutade kalla mig för mig, och dig för dig. Istället blev vi oss, som två bitar i ett pussel.

Och jag älskade dig, precis som du älskade mig.

Men medan åren gick, och allt annat i livet sakta blev bra igen, så hände det som vi inte trott skulle hända.

För livet är inte rättvist nånstans. Du blev sjuk. För sjuk för att någonsin kunna bli bra igen.

Och jag höll mitt löfte till dig. Löftet om att du aldrig skulle behöva vara rädd och ensam mer. Aldrig någonsin skulle du mer behöva lida. Jag hade ju lovat dig det.

Så kom den där hemska dagen. Dagen då jag såg dig för sista gången. Dagen då jag kramade din hals en sista gång. Och precis innan skottet föll så såg jag in i dina ögon, för allra sista gången.

Och jag såg kärlek...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0