mirowskan

Är så trött på att må skit nu, jag orkar inte mer. Ständigt denna ångest, ständigt detta falska leende för att dölja allt från alla andra. Faen va jag är trött på det här!

Trött på mina hjärnspöken, trött på tankarna som håller mig vaken om nätterna. Trött på att vara ledsen och trött hela tiden. Bara så fruktansvärt trött på allt.

Stallet är ångest, jobbet är ångest, hemma är ångest.  Så fort jag vaknar längtar jag efter att få sova igen, men när det väl blir kväll och jag får sova, då har jag sån ångest att jag inte vill.

Får ångest varje gång Jonny går hemifrån. Men han måste ju jobba. Vill bara ta mina lugnande tabletter och flyta bort. Men det kan jag ju inte. För jag har ett barn hemma. Ett barn som behöver en mamma.

Och jag är en sån fruktansvärt dålig mamma just nu. Jag kommer inte ens ihåg när jag städade hemma sist. Eller när vi bara gick ut till parken för att leka.

För jag vågar mig inte utanför dörren om jag inte ska träffa Anna, jobba eller åka till stallet. Leo får bara följa med mig ut på mina saker. För tänk om jag gick till parken här nedanför, och det var någon där som jag var tvungen att prata med? Tänk om jag skulle behöva stå där nere och behöva hålla god min för en till person, som jag inte ens känner?

Då är det tryggare hemma i min soffa. Även om jag har sån ångest att hela jag skakar. Men här behöver jag iallafall inte dölja den för någon.

Jag orkar inte mer nu. Funderar på att bara ge upp allt. Sjukskriva mig från jobbet, sälja hästen och bara skita i allt. Trött på att ha ångest, trött på att vara trött. Trött på att vara falsk och låtsas vara glad. Faen. Trött på allt.

Kul "tyck-synd-om-mig-inlägg" det här blev då... men åh. Min blogg, jag behöver skriva av mig. Hate it!

Följer ju min medis blogg, och hon lägger alltid upp så himla fina bilder. Känner mig sååå hemsk men tusan vad avis jag blir jämt.

Jag vill också ha en bästis i stallet, som vill träna och ta kort, busa runt och filmas. Men så fort jag vill att någon ska med och fota så får jag bara höra suck och stön.

Faen. Ibland vill jag bara vara liten igen. Eller inte liten. Men typ, gymnasiet. När Anna hade Perla och jag hade Pil. När vi knasgalopperade på ängarna, red barbacka och med bara grimma i spöregnet. När jag hade det där som är roligast här i livet med en kompis. När livet var lite lättare.

När livet inte bestod av sorg och smärta. När livet var mer än räkningar att betala och tid som aldrig någonsin räcker till. När man fortfarande hade sommarlov, sportlov, höstlov och var ledig på helgerna.

Åh. Jag ska väl inte klaga egentligen... Men jag vill också hinna rida medan det är ljust, jag vill också hinna träna, utvecklas och komma nånvart. Jag vill också ha fina ridbilder, och filmer där jag rider så jag kan se vad jag gör fel. Jag vill också ha en hästbästis.

Faen Sofia, förlåt att jag är avis. Men vill du byta liv med mig ett tag? Bara en liiiiten liten stund? Eller lite enklare, är det inte någon som kan börja följa med mig till stallet, bara nångång ibland, och fota och skratta en stund?

Back in the Days, Våren 2006... Helvete vad jag saknar tiden!

Jobbar xtra idag, börjar klockan 12, och sen ska jag jobba xtra imorgon också. Skönt med extrapengar nu när både Vabb och fp pengarna dröjer så jäkla länge... Har fortfarande inte fått vabb pengarna från när vi låg inne på sjukhuset med liten Leo i mitten på december... Hata försäkringskassan.

Men men. Har haft en mys vecka iaf, umgåtts massa med älskade Anna, varit och storhandlat och lagat massa mat, vi har verkligen varit superduktiga!

Leo och mamma var med mig i stallet imorse innan jag åkte till jobbet. Mycket mys med sällskap, och Wanco är supersnäll med Leo.

Vilken skillnad det är på den hästen, efter bara 4 månader... Står stilla i gången, helt lugnt och lös. Följer efter en när man går, går inte in i boxen innan han fått höra "varsågod!" och sköter sig i hagen. Visst, Wanco är fortfarande lite fjollig ibland, men han har blivit superduktig!

Så Leo fick testa att rida lite med mig. Tidigare har Leo bara fått sitta på lite snabbt när jag leder runt Wanco på stallplan, men båda har skött sig så bra så vågade testa nu när mamma var med.

Och allt gick superbra, Wanco är så himla fin med barn, han gick jättelångsamt och försiktigt, och Leo skrattade så han skakade, han tyckte verkligen att det var superkul!

Är sjuuukt dålig på att skriva här varje dag, fattar inte hur folk hinner med sånna där snygga inlägg med nyfotade bilder och grejjer. Vet inte, jag kanske helt enkelt är för gammal och oteknisk för sånt här?

Iallafall. Veckan har varit helt skit. Eller nej, måndagen var ok. Fick supergulligt kort av finaste, åt mysmiddag sent på kvällen (eftersom jag jobbade till 21.45) och Leo sov bra på natten.

Tisdag, onsdag och torsdag var sedan ett rent jävla helvete. Mådde skit, satt bara i soffan och antingen grät och var helt hysterisk med massa ångestattacker, eller var så skrämmande avskärmad att jag inte ens kände mig som mig själv. Mamma, pappa och Jonny försökte hjälpa men det finns ju inte så mkt att göra... Det jag verkligen skulle behöva är en dagisplats, så att Leo iaf slipper se mig såhär...

Visst, min son saknar ingenting, han har rena kläder, får ordentligt med mat och har tonvis med leksaker. Men det kan ju inte vara så kul med en mamma som gråter av tanken på att klä på sig och gå utanför dörren, och som sitter och samlar kraft i 3 timmar för att orka borsta tänderna...

Min stackars fina bebis.... Mammas finaste knorvkorv. Usch vad jag har dåligt samvete...

Fredagen var ok, tog mig till jobbet, klarade jobbdagen med ett leende på läpparna och var glad att dagen inte var så lång. Hade en otrevlig kund som fick mig att känna mig värdelös (fast egentligen så veeet jag ju att det är honom det är fel på, det är han som står och gormar på kassörskan lixom...) och efter det åkte jag till stallet där jag tillbringade över 3 timmar.

Stallet är verkligen mitt andningshål. Herregud, hur jag skulle må utan mitt stall, det vill jag inte ens veta. Och ändå, när jag mår som sämst måste jag ju ha hjälp även där... Tur man har snälla föräldrar och snäll sambo, som genom åren har lärt sig att mocka och fylla höpåsar...

Dagen idag har varit ok. Långt och trist pass på jobbet men ah, helt ok. Behöver ju pengarna. Kom ut till stallet sent och ser att Wanco hade lyckats ha sönder sitt täcke imorse, då han hade blivit rädd för en hund och stegrat (!) sig och på nått vis trasslat in sig. Pinsamt, har aldrig sett dom tendenserna hos honom när han blivit rädd... Hoppas att det inte sätter sig i huvudet på honom nu, för sånna dumheter får man INTE göra.

Klättrade upp på loftet, letade täcken och hade mig. Efter det blev det uteritt i -20 grader. Myspys men kallt.

Nu är klockan 22.20 och jag har precis kommit ur duschen. Imorgon väntar morgonfodring, jobb och städning. Får se om jag orkar vara duktig då kanske, och skriva nått litet inlägg?

Natti natt.

Precis hemkommen från stallet, eller ja, inte precis, jag har faktiskt hunnit ta mig en dusch också, haha.

Kom till stallet strax efter 17, blev sen till insläppet eftersom vägarna här hemma är ett jäkla skämt. Tycker det är rätt komiskt att vägarna ute vid stallet blev plogade och sandade samma kväll som det slutade snöa, medan här i "city" (haha) så är det decimetertjockt med snö på vägarna.

Iaf, fixade allt som vanligt, liten Wanco var på goshumör men blev livrädd när jag ställde in en spånbal i stallgången. Såg helkomiskt ut, Wanco puffade på den med hoven "skrek" på den, gnäggade åt den och "föltuggade" åt den. Han höll på säkert 15 min, men inte fick han nått svar alls, stackarn. Dock såg han helt förskräckt ut när jag drog in balen i HANS box och började prassla med den. Det är inte lätt att vara unghäst inte...

Sedan bestämde jag mig för att nej nu jääävlar är det dags att börja rida på allvar igen, och så inledde jag årets första riktiga dressyrpass. I ridbyxor och läderstövlar (minns helt ärligt inte ens sist jag red i nått annat än mjukisbyxor...) och herrejääävlar vad bra det gick idag!

Övade avsaktning - igångsättning och Wanco gick som en klocka. Visst, lite framtung och stundtals bakom lod med det får man ha överseende med tycker jag. Men han lydde minsta vink, kunde rida enbart med sätet genom volter, snett igenom och allt. Var heeeelt lyrisk och red bara 30 min för man ska sluta när det går bra...

Så ikväll väcktes nått till liv. Ett minne av att kunna rida. Att kunna sitta ordentligt, rida ordentligt. Ett minne av hur det kändes när jag inte skämdes så fort någon kollade när jag red. Nu jäääklans ska jag komma tillbaka.

Herregud, det kan nog tillome bli riktigt bra det här!

Sitter ensam hemma en lördagskväll och väntar på att melodifestivalen ska börja, och kan inte låta bli att tänka på hur livet kunde ha blivit.

Jag ångrar mig inte en sekund, jag är ju lycklig nu, och jag älskar mina fina killar över allt annat på hela jorden. Ingenting är starkare än kärleken jag känner för min son. Men ändå.

Hur hade livet blivit?

I slutet på sommaren 2007 så fick jag mitt drömjobb. Jag hade provjobbat i 2 dagar på en stor hästgård i lund. Jag skulle ha ansvar för 10 hästar + min egen. Jag skulle fungera både som rent praktisk hjälp, med allt vad det innebär med att jobba i stall. Tungt jobb - utfodring, mockning, utsläpp, insläpp. Men även en hel del ridning. Lägga upp träningsscheman, hjälpa till med ridning, longering, motionering. Följa med på tävlingar, vara hästskötare på både stora och små tävlingar. Ha hand om hästar som kom för tillridning.

"Lönen" var förstås ett skämt. Gratis boende och mat för mig och häst, och 2000 kr i fickpengar i månaden. Obegränsat med träningsmöjligheter, gratis träningar för flera "stora" tränare, tävlingsavgifter betalade.

Just då var det mitt drömjobb, min chans i livet att komma dit jag ville. Om jag hade tackat ja till det jobbet, hade jag kommit nånstans då? Hade jag varit ute på tävlingsbanorna nu, precis som jag drömde om? Hade jag ridit ärevarv på nån flådig häst, med rosetten fladdrande i tränset?

Hade Pilgrim varit i livet då? Hade han varit min tävlingskompis, eller bara stallets maskot?

Hade jag fått se världen från hästryggen, precis som jag drömt om sedan barnsben?

Eller hade jag tröttnat på det tunga slitet, på vägen uppåt? Skulle jag ha gett upp efter att ha kämpat i år utan att komma någonvart? Hade skador eller nerver satt stopp för min karriär?

Hade jag ångrat mig, flyttat hem igen, uppfyllt andra drömmar? Delat lägenhet med Anna? Fest varje kväll? Hade jag fortsatt utbilda mig, eller hade jag rest runt och sett världen? Inte från hästryggen, utan med en ryggsäck på ryggen och passet i handen?

Om jag inte hade träffat Jonny samma kväll som jag kom hem från lund... Om vi inte hade tagit den där promenaden ner till vinterviken, där vi pratade i timmar, tills vi båda frös så vi skakade. Om han inte följt mig hem som en riktig gentleman, bett mig om en puss och sedan promenerat hem igen i natten.

Om jag inte hade blivit så kär att jag knappt visste vad jag själv hette. Om min drömkille inte hade dykt upp där och just då.

Jag ångrar mig inte en sekund, inte en dag. Jag vill inte spola tillbaka tiden, jag vill inte längre ut på tävlingsbanorna. Jag vill leva mitt nuvarande liv. Med min älskade familj, med min absolut bästa vän, med stallet som en hobby.

Men ändå - jag kan inte låta bli att fundera. Hur hade livet sett ut, om jag hade valt en annan väg den där sensommarkvällen 2007? 

 

ååååh vilket pissväder det är idag. Har visserligen inte varit ute några längre stunder eftersom Leo fortfarande mår lite sisådär, men fram och tillbaka till bilen var mer än tillräckligt ute i snöovädret.

Längtar tillbaka till Thailand och stranden helt sjukt mkt. Om jag bara hade pengar, och fick ta med mig både Anna och mitt älskade duntäcke, så hade jag mer än gärna åkt dit i ett par månader till, och kommit tillbaka till Sverige nångång i början på juni typ.

Helt sjukt ändå att tänka, att för bara ett par dagar sedan låg jag på stranden i solen, gick runt i shorts och linne och svettades som en gris. Och nu lallar jag runt i långkallingar, mjukisbyxor, tjocktröja, fjällrävenjacka och raggsockor så fort jag ska sticka näsan utanför dörren.

Woho! Inleder dagarna hemma i Sverige med att vabba, helt värdelöst förutom på en punkt; man hinner städa, tvätta och allt annat som man inte hinner när man har överaktiv bebis hemma.

Men stackars Leo... Han blev biten av mygg eller sandmyror/sandloppor i thailand, allstå verkligen helt sönderbiten, och när man är liten klarar inte kroppen så mkt "gift", så då fick liten en allergisk reaktion. Fick medicin och salva mot det, och jag trodde han var bättre, men nu är han prickig igen och har feber. Dessutom är han nog extremt jetlaggad, och trött som ett as hela tiden.

Så nu "roar" vi oss med att packa upp, tvätta och däremellan mysa i soffan, sjunga massa sånger och kolla kramis kanin på youtube.

Thailand med glad bebis

För alltid borta, aldrig någonsin bortglömd.

Min finaste Pilgris, min bebis, min ponny, min ängel. Nu finns du med mig för alltid. Någonstans vet jag att du har det bra, att du väntar på mig. På Trapalandas gröna ängar, vid foten av regnbågsbron. Vi ses igen. Inte idag, inte imorgon, men någongång. Saknaden är större än någon kan ana.

You're still a part of everything I do, you're on my heart just like a tattoo, Just like a tatto, I'll always have you...