mirowskan

Är så trött på att må skit nu, jag orkar inte mer. Ständigt denna ångest, ständigt detta falska leende för att dölja allt från alla andra. Faen va jag är trött på det här!

Trött på mina hjärnspöken, trött på tankarna som håller mig vaken om nätterna. Trött på att vara ledsen och trött hela tiden. Bara så fruktansvärt trött på allt.

Stallet är ångest, jobbet är ångest, hemma är ångest.  Så fort jag vaknar längtar jag efter att få sova igen, men när det väl blir kväll och jag får sova, då har jag sån ångest att jag inte vill.

Får ångest varje gång Jonny går hemifrån. Men han måste ju jobba. Vill bara ta mina lugnande tabletter och flyta bort. Men det kan jag ju inte. För jag har ett barn hemma. Ett barn som behöver en mamma.

Och jag är en sån fruktansvärt dålig mamma just nu. Jag kommer inte ens ihåg när jag städade hemma sist. Eller när vi bara gick ut till parken för att leka.

För jag vågar mig inte utanför dörren om jag inte ska träffa Anna, jobba eller åka till stallet. Leo får bara följa med mig ut på mina saker. För tänk om jag gick till parken här nedanför, och det var någon där som jag var tvungen att prata med? Tänk om jag skulle behöva stå där nere och behöva hålla god min för en till person, som jag inte ens känner?

Då är det tryggare hemma i min soffa. Även om jag har sån ångest att hela jag skakar. Men här behöver jag iallafall inte dölja den för någon.

Jag orkar inte mer nu. Funderar på att bara ge upp allt. Sjukskriva mig från jobbet, sälja hästen och bara skita i allt. Trött på att ha ångest, trött på att vara trött. Trött på att vara falsk och låtsas vara glad. Faen. Trött på allt.

Kul "tyck-synd-om-mig-inlägg" det här blev då... men åh. Min blogg, jag behöver skriva av mig. Hate it!