mirowskan

Tömkörde min gulliga lilla unghäst idag i det mysiga vädret (snöblask, skitkul!). Gick så jäklans bra sist jag tömkörde honom, så jag var beredd på att fortsätta på samma ställe där vi slutade sist. Men neeeej, självklart inte.

Dumhästen hade andra planer. Så fort han tyckte att det blev jobbigt eller svårt så stannade han och stegrade, eller försökte sticka, med nosen rakt upp i vädret. Jag vill inte ha en hästjävel som stegrar! En gång när han stack så lyckades han tillome dra omkull mig (vägra släppa tömmarna lixom), i den geggigaste pölen på hela ridbanan. Då var jag inte glad kan jag lova!

Och medan jag låg i den där geggpölen och skrek hemskheter till min kära häst, och hotade med både korv- och limfabriken kom det förbi en stackars hundägare och frågade om jag mådde bra. Haha, lyckat Malin, lyckat.

Men iaf. Jag tvärvägrade ge mig, och efter 30 mins tjaffs så släppte allt och Wanco blev skitfin. Mjuk och lätt i handen, jobbade på kanon, tog ut steget och bara var såååå himla fin. Jäkla häst. Varför, varför, varför ska han hålla på och strula, när det ändå blir jag som vinner tillslut?

åååh. Galen blir jag på den där jäkla hästen. Ett tag var han väääldigt billig, hade nog tillome kunnat betala för att bli av med han. Men sen så blir dom sådär gulliga och sköter sig perfekt och så förlåter man dom på en gång.


Varför, varför började jag med hästar? Ibland undrar jag verkligen....

Dumma Wanco!