mirowskan

Trots det extremhemska vädret igår så bestämde jag mig för att våga mig utanför dörren med Wanco. Verkade inte uppskattas om jag ska vara helt ärlig, men så fort vi kommit ett par meter från stallet gick det bra.

Började med en promenad i skogen och klättrade lite, jag gick alltså bredvid hästen och höll på att dö... Herregud, min kondis är verkligen under all kritik! Efter det rörde vi oss tillbaka till vår ridbana och jag hade planerat ett litet tömkörningspass.

Men - min "ponny" ville annorlunda. Tjaffsade som faen i 5 minuter, medan Wanco hoppade jämfota, försökte rycka tömmarna ur händerna på mig, försökte sticka och tillome "stegra" (han hoppade upp med frambenen en dm eller två...) Jag var allt annat än glad på han kan jag lova, och vägrade ge mig. Tänkte att antingen går han framåt eller så blir han korv!

Och sen lika fort som tjaffset hade börjat så bara släppte allt och Wanco blev skitmjuk och fin, jag kunde reglera tempo och form utan några problem alls och han gick bara sååå himla fint.

På ett sätt tycker jag att det är skönt att han börjar tjaffsa emot lite nu. Jag menar, han är 5, han ska försöka busa och komma undan lite, det är ett friskhetstecken... Fast på ett annat sätt så tycker jag att han är pissjobbig, för det slutar ju ändå med att han gör som jag vill!

Suck. Ibland har jag världens snällaste unghäst, och ibland världens tjaffsigaste. Blir nog jäkligt bra om några år, men ååh. Jag som har noll tålamod!