Ibland är det trist att vara hästägare...
som idag, när solen skiner och tempraturen ligger över 20 plusgrader, och man inte kan rida, för ens stackars häst är halt.
Mår så dåligt över det här. Varför i hela fridens namn gav jag mig in på det här IGEN?! Lärde jag mig ingenting förra gången? Hur jäkla jobbigt det är när dom är sjuka, hur piss man mår själv, hur orolig man är över hur det ska sluta, vilken ångest man får, och alla tankar över om det är ens egen fel, om man kunnat gjort nått annorlunda.
Men neeeej, självklart var jag ju tvungen att köpa ny häst. Och jag ångrar mig ju inte egentligen... Det är bara så jobbigt. Och jag har ju bara haft Wanco i 7 månader nu, jag känner honom ju knappt! Jag kan inte läsa honom alls, jag tycker inte att han ser ut att må särskilt dåligt, men jag vet ju inte, han kanske är en sån där häst som mörkar allt till tusen?
Pilen kunde jag slänga en enda blick på och konstatera hur han mådde. Jag såg "hältan" som senare kom att bli hans dödsdom, lååångt innan veterinärerna såg den. Båda gångerna. Det räckte med en enda blick för att jag skulle kunna avgöra om han hade feber, hade vrickat sig i hagen, hade kolik eller bara var irriterad över flugorna. Men honom kände jag ju utan och innan....
Suck. Dessutom missade jag telefontiden med 2 (!) minuter hos kliniken eftersom dom ändrat telefontid sen sist, och jag klantigt nog inte kollade upp det innan, utan bara tog för givet att det var samma jämt (jag trodde alltså att jag ringde 2 min efter att dom kopplat in telefonen, och inte 2 min för sent)...
Vad i helvete gör jag om det slutar som sist? (ja, här målar vi faen på väggen innan vi ens pratat med veterinären). Då slutar jag, då ger jag upp, då är det inte meningen att jag ska ägna mig åt hästeriet. Då kommer jag satsa helhjärtat på mina dammråttor ist.
Men jag vill ju inte. För jag älskar ju mitt liv som hästtjej... Men ååh. Varför varför varför? Känner mig som en stor gris som "låtit" Wanco bli halt, trots att jag egentligen nånstans vet att det ju inte är mitt fel...
Du har inte varit min så länge... Men det spelar ingen roll, för i hjärtat har du en alldeles speciell plats...
