mirowskan

...men aldrig någonsin glömd.

Idag är det ett helt år sedan vi fick en akuttid på kliniken. Ett helt år sedan jag hörde veterinären säga orden ingen hästägare vill höra. "Det är dags att ge upp den här ponnyn nu Malin... Ibland gör man allt rätt, men så blir det fel ändå... tyvärr." Jag behöver bara blunda så hör jag dom orden igen, ekandes i huvudet.

Jag minns hur du gick rakt in i transporten. För trött och full av smärta för att bry dig om att ens protestera minsta lilla. Och hur jag då började gråta igen, för jag visste att det var dags att släppa taget, att det veterinären sa stämde...

Jag minns hur jag körde hem, med jonny på passagerarsätet och mamma i bilen bakom. Det var andra gången någonsin som jag körde transport helt själv.

Jag minns inte bilresan. Minns bara att vi plötsligt var hemma på stallplan igen. Minns hur jag lastade ur, du gick med snälla steg bredvid, precis som vanligt. Minns att tårarna då hade slutat rinna, men att vi bara hann in på stallplan innan vi träffade på en stallkompis som glatt frågade "hur gick det?".

Minns hur jag bröt ihop igen. Grät som en tok. Fick en kram av stallkompisarna... Ställde in dig i boxen och bara grät, grät och grät.

Exakt ett år sedan, och jag minns ångesten över att tiden för oss höll på att rinna ut.

Om en vecka, den 10e september, kommer du ha varit borta ett helt år.

Tiden läker ännu inga sår, jag vaknar fortfarande av mardrömmarna, drömmer om att du är nära. Ibland glömmer jag fortfarande bort mig själv, pratar om dig som om du fanns här. Hjärtat och livet känns fortfarande konstigt tomt, som om jag saknar en del av mig själv.

Ångest över att jag inte kunde rädda dig, att kärleken inte var tillräckligt stark för att hålla dig kvar i livet.

Jag vet att jag gjorde rätt, så varför, varför, varför känns det som om jag gjorde fel?!

Mattes fina bebis... Jag hoppas du har det bra i din himmel älskling...