gamla minnen...

Det här skrev jag precis när jag skapat min blogg.... Det var den 14e mars 2010 och jag trodde fortfarande att vi skulle ha all tid i världen på oss....  Hade någon sagt då att vi bara skulle ha ett knappt halvår tillsammans innan allt skulle vara slut, för alltid, så skulle jag nog ha prioriterat annorlunda....

Ponnyn i mitt liv!

Känner att jag behöver presentera en av mina största kärlekar här i livet, ponnyn Pilgrim.

Jag hämtade Pilgrim den 25 oktober 2005. Det var mörkt och det spöregnade, men jag var lyckligare än på länge. Jag var 17 år gammal, hade precis fått ett fast jobb på Mcdonalds och gick andra året i gymnasiet.

Ofta har folk svårt att förstå min kärlek till den här hästen, och jag har mer än en gång fått höra att "men det är ju bara en häst?!", och visst, det kanske stämmer. Pilen är bara en häst, men han är även en vän.

En vän som varit med mig genom en stor del av mitt liv. Han var med när jag tog studenten, när jag var gravid, när jag fick min son, när jag träffade min sambo, när jag flyttade hemifrån... Listan kan göras lång.

Han har funnits där för mig genom svåra val, genom panikångesten, brustna hjärtan, svikna relationer och han har alltid lyssnat. Han har lyssnat i timmar på mina klagomål, mina funderingar och mina åsikter. Han har sett mig gråta tills jag trott hjärtat skulle gå sönder, men han har även sett mig skratta tills tårarna rann och jag fick kramp i magen.

Hur många har fått privilegiet att ha en sådan vän? En vän som alltid lyssnat, aldrig sagt emot och aldrig skrattat åt dina dåliga hårdagar? En vän som aldrig någonsin har sagt "tyvärr, jag har inte tid idag"? Hur många har haft en vän, som man kan berätta precis allt för, och veta, att hemligheten aldrig kommer vandra vidare?

Just nu är det jag som säger "jag har inte tid". Det är jag som avstår för min vän, till förmån för familjen. Just nu finns inte tiden att vara i stallet 3-4 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Men någon dag kommer jag att ha tid igen, och då vet jag, att det inte kommer vara några sura miner för att jag varit frånvarande.

Det är mycket som har ändrats på sista tiden, och att få barn kan vända hela ens liv uppochner. Men ändå... När jag sitter på Pilgrims rygg, och galopperar runt på snötäckta ängar - då är jag 17 år igen. 17 år gammal, utan problem. Och överlycklig över att ha fått en egen ponny.

 



Idag, imorgon, för alltid. Jag älskar dig.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0