det var inte igår direkt....

Utan snarare hundra år sedan sist. Men nu är jag kanske tillbaka. Om någon mot förmodan läser detta och vill följa mig, kul, annars ska jag mest ha kvar den här sidan för att kunna skriva av mig... och framförallt - för att minnas.

2,5 år senare...

Nu är det 2,5 år sedan min bästa vän försvann från min sida. Jag mår fortfarande skit. Fast det vet inte så många om. Jag har börjat gå på KBT, och tydligen är en av mina "uppgifter" att stänga ner alla murar och kasta den glada masken åt helvete... Så... Jag väljer att skriva detta som en skoluppsats, bara för att få ut skiten ur huvudet. Läs om ni orkar, men det är inte för nån annans skull jag skriver...
 
Mitt namn är Malin. Jag är i dagsläget 25 år gammal. Så länge jag kan minnas har jag känt mig annorlunda. Kanske inte på något dåligt sätt, utan mera som om jag föddes utan handbok till livet. Ända sen jag gick i lågstadiet har jag minnen av att jag kollade på alla andra och undrade hur alla orkade vara så normala hela tiden. Hur kan dom?
 
Alla andra verkade, och verkar fortfarande, ha så fruktansvärt lätt för att bara vara... Göra vardagliga saker, umgås och bara... tja, vara normala.
 
Jag har alltid känt att jag måste anstränga mig hårdare än alla andra, bara för att vara. Jag vet inte varför jag känner såhär, för min barndom var lycklig... Mitt liv är LYCKLIGT, med underbara vänner, familj som älskar mig, inga större ekonomiska bekymmer. Jag har inga dödliga sjukdomar, har alltid haft hyffsade betyg och lätt för mig i skolan. Jag har inte varit mobbad, inte varit utan kompisar och alltid haft lätt att få killar.
 
Så varför mår jag då så himla skit?! Inga traumatiska barndomsminnen, inga stökiga familjeförhållanden, INGENTING. Så vad i helvete är det för fel på mig?
 
Första gången jag kände mig sedd, var när jag var 13. Då klev Han in i mitt liv. Allt föll på plats. Jag var någon, jag var älskad, jag var sedd. Lyckan var total.
 
Men det varade inte mer än någon månad. Kärlek från hans sida betydde kontroll. Snart fanns knappt några vänner kvar, och hemma var det bara bråk. Mina underbara föräldrar, som gjort världens bästa jobb, och alltid, alltid, alltid funnits där, var helt plötsligt fienden.
 
Jag var inte snäll nånstans när jag var nära mina föräldrar. Jag svek dem nått otroligt, och än idag skämms jag nått fruktansvärt när jag tänker på vad jag utsatt dom för.
 
För att göra en lång, tråkig historia ganska kort - Han fick mig att känna mig älskad, och att jag var värd nått, men bara så länge jag följde hans regler.
 
Han övertygade mig om att han var den enda i världen som någonsin skulle kunna älska mig. Till hans försvar ska jag väl nämna att det inte var så svårt att övertyga mig... Jag var ung, osäker på livet och hade alltid känt mig annorlunda, och här kom Han. Han räddade mig, han såg mig, han var likadan.
 
Men Han var även manupulativ, kontrollerande och svartsjuk. Vi skulle prata i telefon jämt, även på nätterna, och han blev arg om jag somnade. Detta ledde till sömnbrist, vilket gjorde mig ännu lättare att kontrollera.
 
Men jag var lycklig. För jag var Hans. Och han var Min.
 
Och han kunde behandla mig hur som helst. vara otrogen, elak, säga dumma saker. Skitsamma, jag förlät jämt.
 
Men när Han försvann, då stod jag kvar.
 
Ensam, med trasigt självförtroende,och så hade jag en liten äcklig bitch i klassen som alltid visste vad hon skulle säga för att få en att må dåligt...
 
Nånstans i 8e klass började panikattackerna.
 
Luften bara försvann. Panik, svettningar. Än idag är en av mina allra största fobier att inte kunna andas, det räcker med att lägga ett täcke över huvudet för att jag ska få panik.
 
Sista gången jag träffade Honom, var jag 16 år gammal. Det är helt sjukt att tänka på idag, att en person som jag inte hört av på 9 år, som jag inte ens vet vart han bor, vad han gör eller hur han mår, fortfarande kan spöka runt i mitt huvud.
 
Men sen började gymnasiet. Jag bestämde mig för att INGEN skulle få veta vem jag var. Ingen skulle veta att jag var en liten trasig jävla tjej.
 
Så jag satte på mig leendet, la till en tuff attityd och vet ni vad? Det funkade.
 
Jag hade kul, fick vänner, festade, gjorde allt som man SKA göra när man är 16,17 år... Relationen med mina föräldrar blev bra, jag levde livet och tryckte undan allt hemskt.
 
Visst fanns det nergångar, men inget jag inte kunde hantera.
 
Och sen en Novemberkväll 2005 hämtade jag hem min ponny. En liten skitgris till häst, som inte hade haft det så himla lätt. Det var kärlek vid första ögonkastet.
 
Med Pilen vid min sida vågade jag allt, och framförallt, livet flöt på.
 
Jag jobbade som en gris för att kunna betala hästen själv, jag gick i skolan, jag umgicks med vänner och allt var bara bra.... Och de dagar som inte var så bra, de dagar grät jag ut i hans mjuka man....
 
För Pilen berättade jag allt det jag inte vågat berätta för nån annan. Hur jag mådde, hur jag kände, vad som hänt.
 
Om mardrömmarna som höll mig vaken på nätterna, om tankarna och rösterna som ständigt fanns i bakhuvudet. Om vad jag såg, när jag såg på mig själv.
 
Pilen var världens bästa lyssnare. Och hans kärlek var villkorslös. Jag hade honom, och han hade mig.
 
Ingen ponny har någonsin varit mer älskad, och mer bortskämd. Och jag var som en stolt mamma. Pilen upptog ständigt mina tankar, och fanns alltid vid min sida.
 
Han fanns genom ett par dåliga förhållanden (där jag betedde mig riktigt svinigt...), han fanns där genom gymnasietiden, genom flera olika jobb, genom studenten.... Han fanns alltid där. I alla förhållanden, alla relationer jag hade med folk runtomkring mig. Alla visste att Pilen kom först.
 
Pil var min bebis, men han var så mycket mer. Han räddade mitt liv. Fick mig att känna mig värdig att leva, värdig att älskas. Han fick mig att skratta, att le, att våga.
 
När jag blev gravid, och när min son föddes, så fanns han alltid där. Alltid så fruktansvärt snäll, alltid i närheten. Alltid förstående och stöttande.
 
Större delen av min föräldraledighet tillbringade jag i stallet. Att bli mamma vid 21 hade inte varit min plan alls, men jag älskade min bebis från sekunden jag förstod att jag var gravid.
 
Men att få barn ung (eller gammal för den delen) är inte alltid en dans på rosor.
 
Stallet blev min frizon. Även om Pilen fick mindre tid nu, så fanns han ändå ständigt där. Jag trodde att vi skulle få hela livet tillsammans, men hade jag vetat hur det skulle sluta så hade jag lagt ner så mycket mer tid på honom... Jag tänkte ju att ju äldre sonen blev, desto mer fritid skulle jag få, desto mer tid med min älskade häst.
 
Jag såg framför mig hur sonen lärde sig rida på Pil. Hur sonen tog med sig kompisar ut till stallet en solig sommardag för att lära sina vänner rida barbacka över sommarängarna.
 
Men så blev det inte.
 
För Pil blev sjuk. Han fick fång. Han hade haft det året innan, men inte så allvarligt, men jag vidtog ändå alla försiktighetsåtgärder jag kunde.
 
Jag bytte hö, bytte foder, betalade massa pengar för precist uträknade foderstater och specialfoder.
 
Men han blev sjuk ändå. Och visst var jag orolig. Men inte så farlig. Ingenting skulle ju få skilja oss åt. Och det såg bättre ut.
 
Tills en dag. Vi var och storhandlade när medryttaren ringde. Pilen ville inte gå.
 
Jag kom ut till stallet. Och i min vackra ponnys ögon såg jag smärtan. Hans hovar var kokheta och jag fattade ingenting. 1 vecka tidigare hade vi varit hos veterinären, som sa att han snart skulle kunna sättas igång igen, och nu detta?
 
2 dagar senare stod jag på kliniken i stav. Röntgen, sprutor och veterinärspråk jag inte förstod.
 
Jag stod med Pilens huvud i famnen, i tredje boxen från vänster, när veterinären kom fram.
 
"Det är dags att ge upp den här ponnyn nu. Ibland gör man allt rätt, och det hjälper inte iallafall. Jag är ledsen".
 
Tårar. Kramar från mamma. Väntan på att få lasta. Hur jag tog mig hem från kliniken minns jag knappt, allt gick på rutin.
 
1 vecka senare var vår saga över.
 
Och kvar står jag.
 
Hästen som räddade mig, som tryckte bort allt det onda, fanns inte längre kvar.
 
Och då rasade min värld på nytt.
 
Det har gått 2,5 år. Och det går inte en dag utan att jag ångrar mitt beslut att ta bort honom, även om det var rätt.
 
Och här står jag nu. Lika trasig som en 13årig tjej som försöker förstå sig på livet.
 
Jag är 25 år gammal, och undrar fortfarande hur alla andra gör för att bara leva livet.
 
Jag minns inte längre senaste gången jag var lycklig, på riktigt.
 
Men jag gör som jag alltid gjort. Jag tar på mig mitt leende, och min kaxiga attityd.
 
Och inuti finns bara hårda ord. Jag vet att jag är värdelös, tjock, ful, inte värd att älskas.
 
Jag vet att det är nått fel på mig. Jag kan inte sätta fingret på vad. Men nått fel är det. Jag borde inte finnas, men ändå gör jag det. Jag är inte värd att få leva, ändå gör jag det.
 
Och panikattackerna avlöser varandra. Mardrömmarna kommer varje natt. Alltid i bakhuvudet finns rösterna.
 
Utåt är jag glad, trevlig, sprallig.
 
Det finns vänner, jag har jobb. Jag har en underbar familj, världens finaste son... Jag lever precis som vilken annan människa som helst.
 
Men alltid denna känsla av att inte räcka till, att inte riktigt fatta vad livet går ut på. Och allt jag undrar är: När ska det ta slut? När ska jag få bli glad igen? Inte bara på utsidan, utan även på insidan?
 
När ska jag få sluta låtsas? När ska jag våga vara mig själv utan att bli rädd för att lämnad? När ska jag våga uttrycka detta i ord, detta som jag istället för att berätta för mina närmaste, skriver på en blogg ingen kommer läsa?
 

Lokalletning!

Fortsätter leta lokal i hägersten att hyra för att kunna fortsätta med mitt älskade jobb, men tusan vad svårt det är! Allt är antingen svindyrt eller för stort... Ajja nu väntar sängen, letningen får fortsätta imorgon...


Matmässan och instagram!

Är på matmässan med finaste anna (och jonny är med, men honom har jag tappat bort nånstans på vägen...) har iaf skaffat instagram nu, som vanligt är jag hundra år efter alla andra... Malinsnaglar heter jag där iaf!


Snygga helgnaglar!


Jobb!

Äntligen fredag! Det betyder jobb jobb och mer jobb för mig!


Nu ger jag upp!

Och börjar använda mina älskade vinterjackor! Skitsamma att jag kommer se dum ut (snön har ju inte ens kommit!) jag hatar att frysa och därför blir det drastiska metoder för att slippa göra detta! Punkt slut!


Tvärbanan är ett "gratis" nöje!

Har precis roat mig med att åka tvärbana 2 stationer med liten leo, och nu leker vi båt i gröndalsparken som har blivit jättefint upprustad och inte alls ser ut som den gjorde för 18 år sedan, då jag bodde här... Tänk att det kan vara så kul att åka tvärbana och gå till en ny lekpark när man är 3 år gammal! Gratisnöjen är roliga för alla och behöver inte vara så krångliga. Museum och lekland i all ära - men det här är minst lika roligt!


Fransar!

Nu är jag fast! Fransförlängning är grymt! Tack duktiga Mirelle!


Nailsen!

Fina naglarna!


helgmys

Försökte ladda upp dessa från ajjfånen i helgen men det ville sig icke (ska inte den telefonen kunna typ allt?!)
 
Hade iaf lite helgmys hemma med mina fina killar, och avslutade mysmiddagen med chokladfondue! Tyvärr är inte Leo så förtjust i frukt, och när vi doppade de frukter han faktiskt äter (banan, äpple, päron) i chokladen så blev han misstänksam och vägrade smaka.
 
Så vad doppade lilla herrn i chokladen? Jo - Choklad!
 
Jag gjorde bitar till honom av marabou, som han sedan stack på sin pinne och glatt doppade ner i den smälta chokladen!
 
Alla sätt är bra, utom de dåliga, right?!
 
 

Höstnaglar!

Idag fick jag vara nagelmodell åt världens bästa Natta som precis utbildat sig inom Magnetic. För er som inte vet vad det är så är det ett gelemärke som mest inriktar sig på tävlingsnaglar, dvs det ska helst se helt craaazy och onaturligt ut. Dock gjorde vi inget skumt idag utan Natta ville bara testa materialet (hon är utbildad sedan tidigare inom LE och EZNails)
 
Blev riktigt nöjd, men ni som känner mig vet ju att jag HATAR vit fransk manikyr.... Det kan vara så satans snyggt på alla andra, men på mig ser det bara tråkigt ut... Så efter att Natta fotat sina bilder så dekorerade hon lila glitterblommor och la massa stenar på naglarna (bild på g). Mkt mera Malin!
 
För er som är nyfika finns en sida på FB - Nails by Nazza
 
Natta är grymt duktig på att dekorera (oh yes, jag är galet avis!) och älskar att göra nya saker.
 
Innan nagelfix hade vi mysfika och jag pussade massa på hennes bebis Oliver som bara är 6 månader. Lilla pluttis... sjukt mys och tack Natta för de fina naglarna!
 

Tror ni jag saknar detta?!


Tyst!

Har varit tyst nu igen... Hm, helt enkelt inte haft tid att skriva!

Dessutom händer det inte så mkt just nu...

Jobb, dagishämtning och kaffedrickande är ju inte direkt spännande...

Men ni glömmer väl inte att kolla in followma.blogg.se?

Puss!


Nya nails!

Fixat mina egna nails nu, tjejen på cafeet vid salongen kallade dom för klor, men själv tycker jag att spetsiga naglar är galet snyggt! Vad tycker DU?





RSS 2.0