mirowskan

Har inte mått tillräckligt bra i knoppen för att faktiskt sätta mig ner och skriva upp vad som hände på kliniken i tisdags och vad dom kom fram till... Kämpar för fullt med att försöka hålla huvudet över ytan och inte sjunka ner i den äckliga, klibbiga deprissionen igen, men det är faen svårt.

Så istället försöker jag att inte tänka, och att absolut inte tänka att Wanco nu står på boxvila i samma box som pil gjorde... Och att det faktiskt kan gå åt helvete. Men om det nu går åt helvete den här gången, om det som inte får hända, händer igen... Då ger jag upp. Då är det inte meningen att jag ska vara hästtjej längre...

Iaf, åkte till kliniken i tungelsta med snälla Anna som sällskap i tisdags. Lastningen gick bra, urlastningen blev lätt hysterisk då Wanco försökte kasta sig bakåt trots att han satt fast och bakbommen fortfarande var på. Lugnade dock ner sig fort efter en liten promenad på parkeringen.

Fick en jättegullig Veterinär som verkade sjukt kunnig och som dessutom var jättelugn och bra med hästarna, superskönt! Först kände hon igenom hela Wanco och konstaterade att hon inte heller kände nått konstigt. Därefter fick vi springa ett antal gånger i trav, men knappt nått syntes.

Vidare ut till ridhuset för longering, där Wanco, till veterinärens stora förvåning, var nästintill ohalt... Ut på stallplan och longerade på hårt grusunderlag och där var Wanco rejält halt...

In, bedövning, mer springning. Höll på sådär nån timme med bedövning, spring, longering. Därefter röntgen.

Hovbensfrakturen konstateras...

Wanco fick specialsko, gips, bandage och sedan hem igen. Wanco lugn i transporten nu iaf.

Återbesök om 6 veckor... Då avgörs hur framtiden blir. Tills dess är vi försiktigt optimistiska...