mirowskan

Har jobbat hela helgen, därav den dåliga uppdateringen...

Imorgon ska jag iaf ut till stallet och skritta min fina lilla häst för första gången på 4 och en halv månad... Undrar hur det kommer kännas?

Efter stallet väntar mer jobb - först nagelkund (woho!), sedan kvantum (inte woho!)

natti natt

För ett år sedan åkte jag, mamma och leo ut till stallet ganska sent på kvällen. Min underbara medis hade varit ute hos pilen och sagt hej då. Mötte henne och hennes mamma på stallplan, men orkade inte prata. var rädd att uppfattas som otrevlig men var för ledsen för att orka bry mig.

Liten Pil stod i uteboxen, och gnäggade åt mig när jag kom. Pussade på han, grät floder i hans mjuka man, och tänkte febrilt på hur jag skulle kunna rädda honom. Hjärnan gjorde upp flyktplaner utan att jag ville det.

Kanske kunde jag ringa en fjärde veterinär och be om råd? Kanske skulle jag kunna rymma med Pilen? Eller kanske skulle ett mirakel ske under natten, och min vackra ponny skulle vara stark och frisk igen när jag kom nästa dag?

Men innerst inne visste jag ju. Att min lilla bebis bara var sådär pigg och glad för att han gick på maxdos med smärtstillande.... Jag visste ju att fången fram var allvarlig, att det inte gick att göra nått mer. Och jag visste ju att han, under de senaste månaderna av sjukdom, fått belastningsskador på bakbenen. Dessutom började hans stackars mage balla ur efter alla mediciner den senaste tiden...

Jag visste ju, men det gjorde så djävulusiskt ont i hjärtat.

Så jag grät. Jag satt ner i boxen och bröt ihop, och grät bara mer när en liten varm mule kom ner och puffade på mig, kollade om jag var okej.

Mamma fick kvällsfodra den kvällen. Hon grät också. Klappade liten pilen och bara grät. Ingenting behövde egentligen sägas, allt som hade behövts sägas, behövt frågas, hade vi sagt och frågat under veckan innan.

Tårarna tog inte slut, men kvällen gick till natt, och liten leo skulle inte behöva sova i bilen, så vi åkte hem. Jag stannade vid en affär på vägen, köpte äpplen och massvis med bananer, och morötter.

Gick hem och la mig, med tårarna rinnande längst kinderna, och när jag vaknade, så grät jag fortfarande.

För ett år sedan, ville jag att den här dagen aldrig skulle ta slut, för jag ville inte behöva säga hej då.

Ett helt jäkla år har gått.... Men det gör fortfarande så ont i hjärtat att jag bara vill bryta ihop, sätta mig ner i spånet, skrika ditt namn och gråta tills ögonen gör ont.

Men det är ingen idé. För det hände ju inget mirakel... Du försvann från mig, och det finns inget jag kan göra för att få dig tillbaka.

Bryter jag ihop nu, så kommer ingen liten mjuk mule komma och puffa på mig...

Så därför ler jag, fortsätter mitt liv, och låtsas att allt är bra, fast att jag innerst inne fortfarande är trasig i hjärtat.

Jag saknar dig så mycket att det är svårt att andas...

Du finns i mitt hjärta älskling, och jag kommer sakna dig tills den dag vi är tillsammans igen. Tills dess får du bo i mitt hjärta och i mina minnen. 

Jag saknar dig så det gör ont...

...men aldrig någonsin glömd.

Idag är det ett helt år sedan vi fick en akuttid på kliniken. Ett helt år sedan jag hörde veterinären säga orden ingen hästägare vill höra. "Det är dags att ge upp den här ponnyn nu Malin... Ibland gör man allt rätt, men så blir det fel ändå... tyvärr." Jag behöver bara blunda så hör jag dom orden igen, ekandes i huvudet.

Jag minns hur du gick rakt in i transporten. För trött och full av smärta för att bry dig om att ens protestera minsta lilla. Och hur jag då började gråta igen, för jag visste att det var dags att släppa taget, att det veterinären sa stämde...

Jag minns hur jag körde hem, med jonny på passagerarsätet och mamma i bilen bakom. Det var andra gången någonsin som jag körde transport helt själv.

Jag minns inte bilresan. Minns bara att vi plötsligt var hemma på stallplan igen. Minns hur jag lastade ur, du gick med snälla steg bredvid, precis som vanligt. Minns att tårarna då hade slutat rinna, men att vi bara hann in på stallplan innan vi träffade på en stallkompis som glatt frågade "hur gick det?".

Minns hur jag bröt ihop igen. Grät som en tok. Fick en kram av stallkompisarna... Ställde in dig i boxen och bara grät, grät och grät.

Exakt ett år sedan, och jag minns ångesten över att tiden för oss höll på att rinna ut.

Om en vecka, den 10e september, kommer du ha varit borta ett helt år.

Tiden läker ännu inga sår, jag vaknar fortfarande av mardrömmarna, drömmer om att du är nära. Ibland glömmer jag fortfarande bort mig själv, pratar om dig som om du fanns här. Hjärtat och livet känns fortfarande konstigt tomt, som om jag saknar en del av mig själv.

Ångest över att jag inte kunde rädda dig, att kärleken inte var tillräckligt stark för att hålla dig kvar i livet.

Jag vet att jag gjorde rätt, så varför, varför, varför känns det som om jag gjorde fel?!

Mattes fina bebis... Jag hoppas du har det bra i din himmel älskling...