mirowskan

Ikväll blir det ridning tillsammans med min supersöta medryttare, då jävlar ska vi svettas och köra helt slut på stackars liten Wanco!

Mådde kaos sen efter stallet allt bara brakade samman. Alla äckliga minnen... Varför kan jag inte bara få minnas det glada och ljusa? Varför måste det göra så jävla ont i hjärtat att jag knappt vågar känna efter?

Alla säger att tiden läker alla sår, men när ska tårarna och smärtan ta slut egentligen? Det gör fortfarande lika ont i hjärtat idag, som det gjorde när min bebis försvann...

Alla tror att jag har gått vidare, men sanningen är en annan. Jag är lika fast i sorgen idag, som jag var för 1,5 år sedan.


Snälla kom bara tillbaka istället så jag slipper denna smärta?

Herregud säger jag bara!

Igår åkte jag tunnelbana igen för första gången på jag vet inte hur länge... Ni som inte känner mig vet det kanske inte, men jag hatar kollektivtrafiken, och tar i princip bilen överallt.

Anledningarna till min motvilja inför kollektivtrafiken är många, men för att dra upp några stycken - det luktar äckligt, det är galet skräpigt och jag skulle vilja bada i en balja med alcosprit efter... Tågen och bussarna går aldrig i tid, det knuffas och buffas, man står som packade sillar och så är det galet dyrt!

Dessutom verkar jag ha någon slags dårmagnet påkopplad. Det spelar ingen roll vart jag åker eller vilken tid på dygnet jag åker det är alltid, undantagslöst, någon som ska börja prata med mig. Gärna då någon som inte duschat sen förrförra julen, som inte borstat tänderna sen tidigt 90-tal och som förmodligen lägger alla sina pengar på små trevliga piller. ALLA dessa människor känner tydligen att de måste berätta sitt livs historia för mig, av någon konstig anledning. Ser jag verkligen så sympatisk ut tro?

Men men, nu var det inte det som inlägget skulle handla om utan dagens hemska ungdomar!

Jag åkte alltså tunnelbana från t-centralen och hem igår. Mkt folk men helt ok, jag har friska ben och kan stå upp. Sen kom det på en trevlig dam i öööh... vi ska säga övre medelåldern. Damen ifråga hade käpp, hörapparat och gick sådär darrigt som gamlingar ju gör. Nu känner jag ju inte den här tanten, men hon såg snäll och trevlig ut, hel och ren med ett leende på läpparna.

Och vad händer när damen går på fullsatt tunnelbanevagn? Tror ni att NÅGON reser på sig?! Det satt määäängder av ungdomar (tänk skolklass) på tuben, men inte en jäkel lyfte rumpan, däremot var det en hel del av snorungarna som började fnissa när stackars tanten vinglade till och höll på att trilla när tunnelbanan gungade.

Jag stod precis bakom stackars tanten och hann fånga upp henne, gulliga tanten fick ur sig ett "OHJ DÅ tack så heeemskt mycket, där höll jag allt på att trilla!" och ett litet fniss.

Någonstans där försvann mitt tålamod, och jag frågade damen med ett leende om det inte vore bättre att hon satt ner istället och vilade benen? Och vet ni vad gulletanten svarade? Jo - hon svarade "det blir nog en plats ledig om några stationer när ungdomarna gått av".

Då blev Malin grön och fram klev HULKEN!

Med ett stadigt tag om damen ställde jag mig i gången mellan sätena och sa med hög röst "Någon av alla er som sitter ner kanske skulle kunna tänka sig att stå upp ett tag så att damen här kan få sitta ner ett tag?!!"

HAHA jääävlar va folk blev snabba på att lyfta på rumpan. Jag tror att det var 4 pers som slängde sig upp ur sätena och hjälpte tanten ner på stolen i vinglig tunnelbanevagn.

Innan jag gick av fick jag sen en vinkning, ett fniss och ett högt Tack så mkt snälla du från tanten. (gulletant, blev helt varm i hjärtat)

Hur tusan är folk uppfostrade egentligen?! Man reser väl på rumpan för gamlingar, gravida, småbarnsmammor och alla som verkar ha lite problem att stå upp i vinglig tunnelbanevagn?!

Jag blir såååååå galen när folk bara tittar åt andra hållet!!!

Så - alla människor, kan vi snälla komma överens om att vi ska HJÄLPA varandra och framförallt hjälpa gamlingarna?! Det är faktiskt pga pensionärernas skattepengar som vi kan leva det liv vi ungdomar lever idag!

Tittta upp, hjälp till och gör som jag - vägrar någon reagera - bli grön och skrik, det sätter fart på folk!

För inga papper är skrivna.... Men om allt går som det ska, så sitter jag snart i en salong och gör det jag verkligen vill!

Det här skrev jag precis när jag skapat min blogg.... Det var den 14e mars 2010 och jag trodde fortfarande att vi skulle ha all tid i världen på oss....  Hade någon sagt då att vi bara skulle ha ett knappt halvår tillsammans innan allt skulle vara slut, för alltid, så skulle jag nog ha prioriterat annorlunda....

Ponnyn i mitt liv!

Har precis skickat ett vackert litet klagomail till SF.

Var på bio nyss med älskade Anna, och såg hungerspelen. Fasen va tid det har tagit att bara hitta en kväll och tid som passar oss båda att gå på bio... Förväntningarna på kvällen var med andra ord ganska höga (jepp, jag är småbarnsmamma och noll liv, jag blir helt till mig i trasorna av tanken på en biokväll, ni får gärna skratta men så är det!)

Men gissa vad som hände ungefär 15 min in i filmen?

Jo - självklart kommer det 4 fjortisar in och sätter sig bredvid oss! Och jävlar i mig vad de höll på! Skrek, hoppade i sätena, pratade, visslade och sprang fram och tillbaka i salongen. Att de dessutom luktade som åhlens parfymavdelning gjorde ju inte saken bättre... Inte skärpte de sig heller av att både jag och anna hysschade på dom och att halva salongen bad dem vara tysta...

Pratade med en anställd utanför bion sen och svaret jag fick var bara - du skulle sagt till under filmen, nu kan vi ju inte göra nått?!

Blir bara sååååå trött på den inställningen! Ska alltså JAG, som betalat 110 kr (!!!!) för min biobiljett för en film jag verkligen längtat efter att se, gå ut ur salongen, leta upp nån anställd och sedan be dem ta bort störningsobjekten?

Det enda som händer isf är ju att JAG missar kanske 15 min av filmen. En film som JAG betalat för och som jag faktiskt vill se hela. Hur tusan ska jag kunna avgöra att det säkert inte händer nått viktigt under de närmaste minutrarna? Jag har ju inte sett filmen tidigare?

Nää, visa dina medmänniskor respekt när du vistas i allmäna utrymmen. Skratta, gråt och viska gärna tyst med ditt sällskap, men förstör inte för oss andra!

Wanco hade ju tappsko förra helgen, så blev noll ridning då... och gissa vad han lyckats med nu, den lilla klantiga skiten? Jo - han har trampat av sig en till sko! Dumma ponny!...

Så ja... förhoppningsvis blir det ridning för mig på måndag igen ;) Om inget annat händer *pepparpeppar*

Något jag inte klarar alls är att se djur lida... Så min kväll ikväll var inge rolig... För att inte hänga ut nån ska jag bara dra det i korta drag...

Häst i stallet har extremt ont i ryggen. Skavsår på manken som ingen sett... Hästen står täckad dygnet runt...
Vi behövde vara två personer för att få av hästen täcket. En som höll i hästen och en som tog av täcket. Hela hästen skakar, hoppar runt och försöker resa sig. Ögonen vidöppna och hela hästen skrek verkligen SMÄRTA!

Vad gör man när man inte får tag på ägare? Man vill ju inte gå över huvudet på någon... Och när täcket var av och hästen fick stå för sig själv så blev den ju lugn.

Hade det varit min häst så hade jag ju för det första försökt bremsa hästen och sedan kolla såret noggrant. Hade det inte funkat, så hade jag antingen ringt ut jourvet eller bokat akuttid på klinik. Ryggen är ju så känslig... det kan ju bara vara ett litet sår... men det kan ju också vara en rejäl skada.

ah faen. Hela kvällen blev kaos, jag hann inte rida... Ägaren är skitsur på mig av oklar anledning. Inget "tack snälla för att du ringde" eller nått... till saken hör att ägaren är bortrest - och lämnat ansvaret för hästen till ett barn som har noll koll... Inga nr till nån är lämnade, inte till hovis, veterinär, försäkringsbolag eller nått...

Jag önskar såååå att jag inte blev så illa berörd av sånt här, att jag inte blir så ledsen för stackars hästens skull... att jag inte kände att jag nu måste hålla koll på stackars hästen...

Och varför blir jag så arg för att ägaren är arg på mig? JAG har ju inte gjort några fel, så varför skrika på mig? HJälp hästen istället!!!!

åååh ni märker ju... tusan vad irriterad jag är fortfarande!

dessutom hann jag inte rida... buhu.

Har inte bloggat på ett tag... Helt ärligt så har jag väl inte mått kanon.

Försökt att få lite gjort idag iaf men allt bara byggs på hög så det nästan blir omöjligt att komma ikapp...

Ikväll ska jag iaf ut till mitt älskade stall, enda stället på jorden där jag kan finna ro, även om det finns en udd av sorg därute också...

Ingen ridning idag heller. Feber igen och heeelt slut, att lämna och hämta litet monster på dagis var träning nog för mig idag.

Var iaf ute och mockade och fixade allt + kvällsfodrade och pussades lite med Wanco... Pga febern hade jag dunjacka på mig - självklart med päls på luvan.... Gissa vad wanco gjorde? Jo, han tog en stor fet dregglig tugga av min luvpäls! Var tydligen jättegott enligt herrn, för hela toffsen han tog åkte snabbt ner i magen...

Skum häst det där - gillar inte sockerbitar, men päls går tydligen hur bra som helst?

Imorgon bitti blir det läkarbesök igen. Tyvärr tidigt på morgonen då det var den enda tiden som fanns innan helgen, så stackars liten Leo får gå upp tidigt och följa med mamma till doktorn innan dagis.... Får se hur det går, efter thailandstresan är Leo något skeptisk mot alla i vit rock och blir hysterisk bara vi går in på ett apotek tex... (stackaren låg ju på sjukhus i thailand i flera dagar och där hade alla vit rock och dom kom in i rummet typ 1 gång i timmen och tog prover och skit...)

men men, wish me luck och att jag mår bättre imorgon, för nu vill jag tillbaka till vardagen med allt vad det innebär - jobb, ridning och stress!

Eftersom jag har varit sjuk som en gris så har jag inte ridit på 2 hela veckor! Jag har såååån ridabstinens så ni anar inte!

Och så måste jag ut och hoppa lite, var nog ett år sedan jag hoppade seriöst senast... och jag som älskar att hoppa!

Vill bara bli frisk nu och komma igång igen!

Denna gång hos vårdcentralen som skrivit lite knasigt på mitt sjukintyg... Oj vilken spännande dag jag har här hemma!

Åh vad roligt det måste vara att jobba på försäkringskassan! Sitta och vara otrevlig i telefon och slöa massa hela dagen, loooovley!

Nä men skämt åtsido, senaste 2 ggr jag ringt så har jag faktiskt fått prata med en trevlig gammal herre som gjort allt för att hjälpa mig...

Sitter just nu i telefonkö för att anmäla lite vabb... Har plats 257 i kön så jag antar att jag kommer att få sitta ett tag! Tjofräs!

Jag är fortfarande sjuk som en gris... eller ja, jag har varken spytt eller svimmat idag, så det räknas kanske som att jag börjar bli frisk?

Fortfarande ont dock, och ser ut som hej kom och hjälp... suck.

som tur var hjälpte världens bästa mams mig med morgonfodringen i stallet imorse, hade nog inte klarat att ens köra dit själv så det var gaaaalet snällt av henne att följa med, trots att hon är lite rädd för hästar. Allt gick iaf bra, mamma städade stallet medan jag mockade och sedan körde vi på en donkenfrukost på vägen hem.

jepp... roligare än så blir det inte...