Och kvar finns bara saknaden....
Jag vill inte tro det. Jag vill så gärna tro, att all den kärlek som fanns mellan oss, finns kvar nånstans. Jag vill så gärna tro, att du finns kvar, på nån annan plats. För du kan inte bara vara borta, det går bara inte, det som var DU, alltså inte din kropp utan din själ, det kan ju inte ha försvunnit?
Ibland önskar man så, att kärleken kunde övervinna allt. Men det kan den inte, hur mycket man än älskar någon. Vissa säger, att det är kärlek att lära sig att släppa taget, att förlora kontrollen.
Jag har aldrig känt mig så maktlös som igår, när jag såg dig falla. Aldrig, aldrig någonsin förut har jag varit så rädd, så naken, så fullständigt förkrossad. Men känslan som var starkast, det var ändå maktlösheten. Att inte kunna göra något mer för dig. Att veta, att det bästa jag kunde göra, det var att låta dig gå, att låta dig försvinna.
Jag tänker på dig dygnet runt, vad jag än gör så finns du i baktankarna. Men nu är du borta, även om jag har svårt att greppa det. Du har ju varit borta förut, men aldrig såhär. Aldrig borta på riktigt. Borta för att aldrig någonsin, verkligen ALDRIG komma tillbaka.
Nånstans känns det fortfarande så hopplöst, nånstans vill jag fortsätta kämpa för dig, ringa veterinären och skrika RÄDDA MIN PONNY!. Men det går ju inte. För du är borta. Det finns inget att rädda längre.
För många år sedan, när jag var en trasig, osäker och väldigt ledsen 17åring, ja, då räddade du mig. Du fanns där alltid. Du var med mig genom hopplösheten, genom kärleken. Genom jobbyten, studenten, kompisar som försvann, kärlek som försvann, kärlek som kom. Genom flytt, graviditet, leos första år. Du var ALLTID med, alltid i bakgrunden. Du var familj. Du gjorde mig till en bättre människa, du fick mig att förstå att det fanns en mening med att jobba, med att plugga, med att bli någonting bra, med att komma bort från allt som var ledsamt.
Jag förstår inte hur jag ska klara mig nu. Genom allt, genom livet. Utan dig, utan din tröst. Utan våra busrejs i skogen.
Du var och är en del av mig. Och nu när du är borta, vem är jag då? Jag har varit Malin Mirow - Hästägare så länge att jag inte minns vem jag är utan det. Vem är jag utan dig? Hjärtat skriker INGEN ALLS; DU ÄR INGEN ALLS, men hjärnan fortsätter skrika KÄMPA; DU ÄR VISST NÅGON.
Kvar i mitten står jag. Utan identitet, utan ork, utan att orka tänka, orka andas. Kvar i hjärtat finns bara saknaden. Genom allt, genom livet. Bara saknad...
I hjärtat finns du alltid kvar.
malin, det är inte bara saknaden som finns kvar. alla minnen ni har tillsammans, dom finns där. i hela ditt hjärta. även om du inte tror det, även om saknaden är ivägen just nu, så kommer det komma en dag då du kommer minnas alla fina minnen med ett leende. för jag vet att dom finns där. under mina tio månader med pilen, fick jag en hel hög med minnen. så jag kan även tänka mig hur många ni har fått tillsammans under era fem år.
det är inte lätt för dig, men du måste kämpa. gör det för pilgrims skull. han ser på dig från trappalands gröna ängar, och jag vet att han inte vill se dig med tårar i ögonen. så gör det för hans skull. även om det är svårt. kärleken mellan er finns kvar, bara på ett annat sätt. det gäller bara att inse hur.
tänker på dig. & du, säg till om det är jobbigt att jag håller på att kommentera och så... vill bara försöka hjälpa dig. kram
Malin,
mitt i all sorg känner jag en så stor tacksamhet till dig och Pilgrim som givit Sofia så mycket fint, och som låtit henne ge så mycket omsorg, kärlek och roliga galna stunder med en underbar häst. Det bär hon med sig resten av sitt liv.
Varma tankar till dig och honom från Nenne, Sofias mamma
du är allt malin!! ALLT! bästaste bästaste vännen någon kan ha! älskar dig obeskrivligt! saknar pilen massa kan inte fatta att det e sant. men allt kommer bli bra! han har det bra! du kommer bli bra!!! allt med pilen minnena och alla underbara stunder kommer alltid finnas kvar!! han kommer alltid finnas hos dig och du hos honom och jag hos dig! allt kommer bli bra pälsk!! <3
