mirowskan

Det var som jag skrev ett "riktigt" inlägg, och inte bara postade upp nått snabbt från mobilen!

Men har så himla mycket att göra just nu. Startade mitt eget företag för dryga 2 veckor sedan, och det rullar faktiskt! Inte så att jag har hunnit bli rik direkt, men sakta men säkert närmar jag mig mitt mål, att iaf kunna gå plusminus0 första 3 månaderna, för att därefter iallafall kunna sätta ett datum för uppsägning på ica!

Det är helt otroligt roligt att jobba på salong - och ett stort plus i kanten är ju att jag numera får sätta på mig mina egna kläder och gå till jobbet! Att gå upp på morgonen och få välja ut något fint, men lite accesoarer och snygga, högklackade skor till är världens bästa känsla!

Alla mina tidigare jobb (och även ett av de nuvarande) har ju haft "arbetsuniform" eller åtminstonde väldigt strikta klädregler. På ica får jag tex inte själv bestämma vilken färg strumporna, hårsnodden eller naglarna ska vara...

Men på salongen får jag klä mig precis hur jag vill, och ingen kan säga ett skit! Så en underbart lycklig malin lallar runt i växelvis långklänningar, knallrosa tröjor, jeansshorts och alltidalltidalltid högklackat till! Det är så kul att få göra sig fin och känna sig riktigt tjejig och snygg på jobbet!

Dessutom är jag helt kär i mina kollegor, salongen, kunderna och läget. Säkert kommer det komma dagar då man bara vill ligga kvar i sängen och dra täcket över huvudet igen, för det är jag helt övertygad om att även vi med drömjobb ska få ha rätt att känna, men just nu är det bara helt LOVLEY!

Nu ska jag passa på att njuta av friden, jag har vabbat hela dagen idag och det blir ganska så intensivt emellanåt... Barn som är sjuka vill sällan ligga i sängen och kolla film och äta glass (vilket är det enda jag vill göra när jag är sjuk!), utan tycker istället att det är skitkul att bygga kojor, gå ner och banta burkar, baka och leka med lera... Herregud vilken energi den ungen har!

Men nu sover monstret och jag ska njuuuuuta!

Gonatt alla!

Litet monster i thailand, 2 dagar efter sjukhusvistelse...

Har jag som tusan över min lilla häst. Det händer så himla mycket nu, och jag har lixom inte alls tid för det som egentligen är viktigast i livet - att slappna av och bara njuta av sådant man tycker är kul!

I nästan 15 års tid har hela mitt liv kretsat runt stall och hästar. Sommarlov, semestrar, födelsedagar, julaftnar och nyårsfester - precis allt har planerats efter stallet.

Och jag har bara hängt på, nästan jämt med ett leende.

För vad är julafton utan kaffe och lussebulle i stallet?

Och vad är skratt och tårar, utan att ha en ponny att dela det med?

Jag minns faktiskt inte ens... Stallet ÄR livet, att vara hästägare är en del av min identitet...

Hur ska jag klara mig utan det? Går det ens? Eller borde jag inte ens försöka?

Så mycket tankar, så mycket beslutsångest. Så fruktansvärt dåligt samvete! suck..

Älskade pilgrim 2010


Tösen, saknad ridskolehäst... ca 2004

Börjar jag mitt nya jobb! Gah ska bli sååå galet kul men är nervös som få! Var där i fredags med gulligaste Anna som hjälpte mig att flytta alla femhundraelva saker till salongen, och måndag morgon fixar jag iordning allt och öppnar dörrarna till mitt nagelbord!

Önska mig lycka till!

Idag är det måndag, och då är det dags att ta tag i sitt liv, städa och fixa och göra allt annat pissetråkigt som man skjutit framför sig en hel vecka...

Därför sitter jag nu i 4e telefonkön för idag och lallar... Är det bara jag som hatar att man måste trycka in en jäkla massa saker först innan man ens blir placerad i kön? Varför i hela fridens namn ska jag göra växelns jobb lixom? Hade varit galet bekvämt att få prata med en människa istället för jag har en förmåga att sluta lyssna när den där robotrösten säger; Om du vill göra detta tryck 1, om du istället vill göra detta tryck 2, osv... bah. Hate it!

Men är det måndag så är det, och då är det bara att le och se glad ut ;)

Är hos finaste nu, förfestar och dricker vin, just like the good old times! Yeah! Ikväll blir det utgång och lammköttsraggning på HÖG nivå! Och så är jag heeeelt kär i en klänning jag fått av anna ;)

tjofräs nu ska jag ut och göra stan osäker!

Det är sånna här dagar jag saknar dig, dagar då det egentligen inte har hänt någonting.

Dagar som bara kommer och går, och som jag knappt kommer minnas nästa vecka.

Jag saknar dig så mycket att det känns som om hjärtat inte räcker till. Det gör så ont i hela kroppen att jag bara vill lägga mig ner och skrika tills all sorg försvinner.

Och jag känner mig så löjlig, för hur kan jag fortfarande sitta och gråta över en häst? För alla andra måste det framstå som jättekonstigt...

Men jo - jag gråter fortfarande. Inte varje dag, sådär som jag gjorde i början. Men ofta.

Och smärtan finns alltid där, någonstans i bakhuvudet.

För du är borta. Och med dig försvann en stor del av mig.

Jag trodde ju vi skulle få hela livet tillsammans! Att du skulle få somna in, lugnt och stilla, om en sisådär 20 år. Du var för i helvete bara 12 år gammal!

Det är så orättvist! Överallt står det hästar vars ägare knappt bryr sig. Hästar som är elaka, konstiga och opersonliga. Men vem var det som var tvungen att dö?!

Jo du - världens finaste ponnyskrutt, mammas bebis, världens mest personliga häst som var älskad av alla och så snäll att småbarn kunde rycka dig i morrhåren utan att du brydde dig ett skit. Min bästa vän, ponnykillen som kände mig utan och innan och som jag utan problem litade på till 110%.

Du dog. Och DU lämnade mig ensam kvar. Och jag är så jäkla arg över det, över att livet kan vara så fruktansvärt orättvist!

Vi skulle ju bli gamla ihop! Du skulle ju lära Leo rida, du skulle ju finnas där när jag förverkligade mina drömmar och blev vuxen på riktigt. DU SKULLE ALLTID FINNAS DÄR!

Men du försvann. Och kvar framför datorn sitter jag och gråter, med ett hjärta som skriker av sorg och saknad efter dig.

Fy i helvete vad jag saknar dig, hela dig, allt vi någonsin gjorde. Jag ville inte bli lämnad ensam kvar, det var ju inte såhär det skulle sluta!

Höll på att bli totalt överkörd av två skithäftiga killar i en BMW häromdagen... Dom kom i hundraåttio på småvägarna utanför oss, jag har ingenstans att ta vägen så var lixom tvungen att svänga upp på trottoaren... Och då fick jag ju självklart punka... Såååå typiskt och så himla onödigt!

Så påminnelse till alla där ute - håll hastigheten på små vägar, för när man minst anar det kommer en mötande bil, katter, hundar eller småbarn ut på vägen. Den här gången var det bara ett däck på en skruttig volvo som pajjade, nästa gång kanske ni inte kommer så lätt undan!

Hade tänkt ta en mysig uteritt idag i det fina vädret, men hade inte obegränsat med tid i stallet eftersom vi skulle hem till mina föräldrar och grilla på kvällen....

Och när jag kom ut till stallet insåg jag självklart att höet höll på att koka bort under pressen... så det var bara att glatt börja ta in skiten... blä. Ett par hundra kilo hö senare var jag klar, genomsvettig och hade asbråttom. Ingen ridning för mig idag med andra ord, men i helgen då jäääklar!

Nu har jag glömt bort bloggen igen!

haha nä, inte riktigt men nästan! Har jobbat som en gris hela helgen + igår, hade galet mycket dötid men fick bra betalt, så är nöjd ändå.

Wanco var halt i fredags och jag såg alla mina härliga framtidsplaner flyga all världens väg... suck. Lördagen kylde jag hans ben som en galen gris och hade kylgele på.... och gissa vaaad - i söndags var han inge halt alls! Woho på den, förmodligen hade klanthästen bara trampat snett och det är ren och skär lycka!

Jag har ju tyvärr vant mig vid att alltid frukta det absolut värsta så fort någonting går snett med hästarna... Först Pilen som hade fång två somrar i rad innan han fick tas bort, och sedan wanco som hade sin hovbensfraktur förra våren/sommaren...

Så nu håller vi alla tummar och tår för att liten Wanco får vara frisk så jag kan styra mitt liv åt det håll jag vill!