mirowskan

Precis hemkommen från stallet, eller ja, inte precis, jag har faktiskt hunnit ta mig en dusch också, haha.

Kom till stallet strax efter 17, blev sen till insläppet eftersom vägarna här hemma är ett jäkla skämt. Tycker det är rätt komiskt att vägarna ute vid stallet blev plogade och sandade samma kväll som det slutade snöa, medan här i "city" (haha) så är det decimetertjockt med snö på vägarna.

Iaf, fixade allt som vanligt, liten Wanco var på goshumör men blev livrädd när jag ställde in en spånbal i stallgången. Såg helkomiskt ut, Wanco puffade på den med hoven "skrek" på den, gnäggade åt den och "föltuggade" åt den. Han höll på säkert 15 min, men inte fick han nått svar alls, stackarn. Dock såg han helt förskräckt ut när jag drog in balen i HANS box och började prassla med den. Det är inte lätt att vara unghäst inte...

Sedan bestämde jag mig för att nej nu jääävlar är det dags att börja rida på allvar igen, och så inledde jag årets första riktiga dressyrpass. I ridbyxor och läderstövlar (minns helt ärligt inte ens sist jag red i nått annat än mjukisbyxor...) och herrejääävlar vad bra det gick idag!

Övade avsaktning - igångsättning och Wanco gick som en klocka. Visst, lite framtung och stundtals bakom lod med det får man ha överseende med tycker jag. Men han lydde minsta vink, kunde rida enbart med sätet genom volter, snett igenom och allt. Var heeeelt lyrisk och red bara 30 min för man ska sluta när det går bra...

Så ikväll väcktes nått till liv. Ett minne av att kunna rida. Att kunna sitta ordentligt, rida ordentligt. Ett minne av hur det kändes när jag inte skämdes så fort någon kollade när jag red. Nu jäääklans ska jag komma tillbaka.

Herregud, det kan nog tillome bli riktigt bra det här!