Minns den här dagen...
För ett år sedan åkte jag, mamma och leo ut till stallet ganska sent på kvällen. Min underbara medis hade varit ute hos pilen och sagt hej då. Mötte henne och hennes mamma på stallplan, men orkade inte prata. var rädd att uppfattas som otrevlig men var för ledsen för att orka bry mig.
Liten Pil stod i uteboxen, och gnäggade åt mig när jag kom. Pussade på han, grät floder i hans mjuka man, och tänkte febrilt på hur jag skulle kunna rädda honom. Hjärnan gjorde upp flyktplaner utan att jag ville det.
Kanske kunde jag ringa en fjärde veterinär och be om råd? Kanske skulle jag kunna rymma med Pilen? Eller kanske skulle ett mirakel ske under natten, och min vackra ponny skulle vara stark och frisk igen när jag kom nästa dag?
Men innerst inne visste jag ju. Att min lilla bebis bara var sådär pigg och glad för att han gick på maxdos med smärtstillande.... Jag visste ju att fången fram var allvarlig, att det inte gick att göra nått mer. Och jag visste ju att han, under de senaste månaderna av sjukdom, fått belastningsskador på bakbenen. Dessutom började hans stackars mage balla ur efter alla mediciner den senaste tiden...
Jag visste ju, men det gjorde så djävulusiskt ont i hjärtat.
Så jag grät. Jag satt ner i boxen och bröt ihop, och grät bara mer när en liten varm mule kom ner och puffade på mig, kollade om jag var okej.
Mamma fick kvällsfodra den kvällen. Hon grät också. Klappade liten pilen och bara grät. Ingenting behövde egentligen sägas, allt som hade behövts sägas, behövt frågas, hade vi sagt och frågat under veckan innan.
Tårarna tog inte slut, men kvällen gick till natt, och liten leo skulle inte behöva sova i bilen, så vi åkte hem. Jag stannade vid en affär på vägen, köpte äpplen och massvis med bananer, och morötter.
Gick hem och la mig, med tårarna rinnande längst kinderna, och när jag vaknade, så grät jag fortfarande.
För ett år sedan, ville jag att den här dagen aldrig skulle ta slut, för jag ville inte behöva säga hej då.
Ett helt jäkla år har gått.... Men det gör fortfarande så ont i hjärtat att jag bara vill bryta ihop, sätta mig ner i spånet, skrika ditt namn och gråta tills ögonen gör ont.
Men det är ingen idé. För det hände ju inget mirakel... Du försvann från mig, och det finns inget jag kan göra för att få dig tillbaka.
Bryter jag ihop nu, så kommer ingen liten mjuk mule komma och puffa på mig...
Så därför ler jag, fortsätter mitt liv, och låtsas att allt är bra, fast att jag innerst inne fortfarande är trasig i hjärtat.
Jag saknar dig så mycket att det är svårt att andas...
