När ska man bli vuxen?
Imorse insåg jag att det flesta säkert ser mig som vuxen nu. Herregud jag är ju inte vuxen! Det är som när folk frågar "hur känns det att vara mamma nu då?". Vadå känns? Min mamma är mamma, jag är bara Malin...
Jag undrar om man någon gång kommer känna sig lika vuxen som man tycker alla andra ser ut att vara? När jag ser mig i spegeln ser jag fortfarande samma tjej som jag gjorde genom hela högstadiet, och genom hela gymnasiet. Kollar jag bilder kan jag väl se en viss skillnad, men jag är ju fortfarande Malin, jag ser ju fortfarande att jag är jag.
Men det är 6 år sedan jag gick ur nian. 6 långa år sedan jag började på gymnasiet. Det känns som om ingenting speciellt har hänt sedan dess, och ändå har hela livet förändrats, på så himla många sätt. Och ju äldre jag blir, desto snabbare går åren. Dom rinner bara ifrån mig.
Jag gillar att vara vuxen. Jag gillar att handla på systemet, få gå på krogen och köra bil. Det känns bra att kunna skriva under sina egna kontrakt och bankpapper, och att få göra som man vill, utan att behöva be om lov. Men innerst inne sitter jag egentligen och skrattar högt, jag är ju inte vuxen än! Jag borde inte få göra alla de här sakerna!
Att klara sig själv, hur gör man det? Jag har ingen aning, ändå är det ju precis det jag gör hela dagarna.
Ibland känner jag mig fortfarande bara så liten och rädd. Ibland kan jag verkligen sakna tiden då man hade någon som skötte allt. Då man inte behövde bry sig om att laga mat, städa och tvätta. När maten bara automatiskt fanns i kylskåpet jämt, och räkningar, det var något man bara lite vagt anade vad det var för något.
Jag vet ju att jag har blivit äldre, jag vet ju att jag är vuxen nu. Jag känner mig väl kanske aningens klokare och mer självständig nu än i tonåren. Men ändå...
Jag är fortfarande jag, jag är fortfarande Malin.
Jag undrar om man någon gång kommer känna sig lika vuxen som man tycker alla andra ser ut att vara? När jag ser mig i spegeln ser jag fortfarande samma tjej som jag gjorde genom hela högstadiet, och genom hela gymnasiet. Kollar jag bilder kan jag väl se en viss skillnad, men jag är ju fortfarande Malin, jag ser ju fortfarande att jag är jag.
Men det är 6 år sedan jag gick ur nian. 6 långa år sedan jag började på gymnasiet. Det känns som om ingenting speciellt har hänt sedan dess, och ändå har hela livet förändrats, på så himla många sätt. Och ju äldre jag blir, desto snabbare går åren. Dom rinner bara ifrån mig.
Jag gillar att vara vuxen. Jag gillar att handla på systemet, få gå på krogen och köra bil. Det känns bra att kunna skriva under sina egna kontrakt och bankpapper, och att få göra som man vill, utan att behöva be om lov. Men innerst inne sitter jag egentligen och skrattar högt, jag är ju inte vuxen än! Jag borde inte få göra alla de här sakerna!
Att klara sig själv, hur gör man det? Jag har ingen aning, ändå är det ju precis det jag gör hela dagarna.
Ibland känner jag mig fortfarande bara så liten och rädd. Ibland kan jag verkligen sakna tiden då man hade någon som skötte allt. Då man inte behövde bry sig om att laga mat, städa och tvätta. När maten bara automatiskt fanns i kylskåpet jämt, och räkningar, det var något man bara lite vagt anade vad det var för något.
Jag vet ju att jag har blivit äldre, jag vet ju att jag är vuxen nu. Jag känner mig väl kanske aningens klokare och mer självständig nu än i tonåren. Men ändå...
Jag är fortfarande jag, jag är fortfarande Malin.
Kommentarer
Trackback
