Tjejkväll med bio!
Ajja, sjukt mys med tjejkväll iallafall, det var alldeles för längesen.. Usch för att bli vuxen och jobba hela tiden, så man aldrig har tid att ses. Och jobbar man inte så har man ändå femtielvatusen saker man måste göra.
Nu väntar sängen, imorgon är det mammagrupp igen (och jag ska släpa med mig en hel massa kläder som ska läggas i bortskänkeslådorna på öppna förskolan).
Sov gott!
2004, det var tider det!
Jobbhelg...
Har ju inte direkt tänkt ha det här jobbet i flera år, men nu medan Leo är liten så är det faktiskt väldigt tacksamt att kunna jobba kvällar och helger, för på så sätt kan vi spara föräldradagar men ändå vara hemma lite längre... (å andra sidan skulle jag inte tacka nej till en dagisplats just nu, vi är liiiite lessna båda två på att bara gå hemma...)
Men iaf. Jobbar hela helgen, skittrist. Massa folk, massa kaos, massa skrikande barn och ännu mer skrikande vuxna. Blir trött i huvudet av att bara tänka på hela cirkusen, och imorgon börjar den om igen. Men men, det betalar räkningarna, så det är bara att le och se glad ut.
Kvällen var iaf mysig, åt middag med älskade mams som kom hit med massa gott (Leos nya favoritmat är tydligen chevréost... suck) sedan var det kvällsfodring och efter det tillbaka till soffan för att fortsätta äta gott och titta film. Mycket mys att träffa mamma igen "på riktigt" och inte bara snabbt när jag lämnar av Leo lr är där och städar.
Nu väntar sängen... Och GLÖM INTE ATT VRIDA TILLBAKA KLOCKAN INATT! (jag tänker absolut inte glömma det, hua, tänk att komma en hel timme för tidigt till jobbet, snacka mardröm!)
Bjuder på bilden, kolla mina ridbyxor... Fatta hur blöööööt jag var när jag ridit klart. Bilden togs 10 minuter efter att jag suttit upp. Man måste vara knäpp om man ska ha häst, helt klart.
Globen bokat!
Nu är Globen horse show bokat! Ska dit med underbara Jossan och en kompis till henne. Är sjukt taggad!
26e november efter jobbet ska vi dit 19-23, så jag lär vara härlig pigg och glad på jobbet dagen efter, men det får det vara värt! Dessutom ska vi ju hinna shoppa lite på annexet innan!
Känner mig som en 10åring på julafton, det ska bli såååå kul!
Tvätt, stall, jobb, mcdonalds och ett mirakel!
Dagen började iallafall med att fortsätta tvätta. Helt sjukt vad mycket tvätt det hinner bli på ett par 3 veckor när vattnet är avstängt så man inte kan tvätta dagtid. Lyckades ta en powernap när Leo sov, det var helt underbart.
Sedan blev det iväg och träffa Daniela, som köpt vovve. Blev en sväng till stallet (tack för sällskapet) och sedan vidare till Hööks där jag snackade lite skit med tjejorna, Leo sprang runt och pillade på precis ALLT och Daniela testade täcken på vovven.
Efter "shoppingturen" (jag köpte ingenting, hör och häpna!) blev den Mcdonalds. I´m loving it! Det fanns ju en tid, för inte så längesedan, som jag verkligen försökte att bli smal. Tränade, gick på detox, körde olika kurer, åt tabletter. Och ingenting hände. Sen började jag äta som vanligt igen, dvs godis 7 dagar i veckan, och pizza, mcdonalds och ungefär en miljon kalorier om dagen. Och gissa vad som hände? - Jo jag började gå ner... Så nu fortsätter jag stenhårt på den här linjen. Orkar inte riktigt bry mig heller, det är vinter nu, alla ser ändå ut som michelingubbar...
Sedan vidare hemåt, släppa av Daniela, hem och fixa mer tvätt, natta övertrött bebis och när han väl somnat, pussa Jonny i dörren och springa till jobbet. (eller ja, okej då, jag tog bilen, men det lät bättre att skriva springa...)
Jobbet var som vanligt skittrist, och än en gång satt jag mest och förundrades över hur lite folk verkar tänka... Allt ömtåligt skickar man tydligen ner först, innan mjölken, läskbacken och potatisen. Sen inga påsar eller kanske 1 fast att man köper mat för 2000 kr. Och sedan bli förvånad när påsarna inte räcker. Helt otroligt.
Men vet ni vad som händer klockan 22.03 idag? Min näst sista kund kom praktiskt taget springandes mot min kassa efter sista stängningsropet. Hon var helt röd i ansiktet och började be så himla mycket om ursäkt för att hon var sen, hon förstod ju att jag också ville hem och hon lovade att skynda sig och hon brukade absolut inte handla såhär sent. Både jag och tjejen i kassan bakom mig satt som två stora fågelholkar. För första gången på 2 (!)år så är det någon som ber om ursäkt för att de kommer efter stängning! Helt otroligt!
Det måste vara ett mirakel! Dessutom var hon jättetrevlig, sjukt snabb och bad om ursäkt en gång till innan hon gick, samt önskade mig en trevlig kväll.
Jag är mållös. Kanske nånstans att gud finns ändå. Denna dag ska jag minnas resten av mitt arbetsamma liv i kassan på ica. Helt otroligt. Är fortfarande i chocktillstånd.
Idag har vi varit duktiga!
Idag förtjänar både jag och Leo en rejäl applåd. Vi hann tvätta 6 maskiner tvätt, diska 2 maskiner och fixa och dona lite allmänt i stallet.
Leo har hela tiden varit på superhumör, och råtaggad till tusen eftersom han får "trycka knappen" på alla maskinerna plus alla lampknappar i hela trappen när vi går upp och ner till tvättstugan.
Stallet gick dessutom super, så skönt att Leo är så gammal att han kan roa sig själv nu. Bara att stänga igen stalldörrarna, ge honom en sopborste, eller en grep, eller en vattenkanna och Voila, glad bebis! Han vill sååå gärna vara med och hjälpa till överallt nu, och inte bara bli buren jämt, och det är så skönt och framförallt så är det roligt att se att han tycker nått är kul!
Dessutom lunchfodrade vi hästarna idag (brukar göra det när jag ändå är ute mitt på dagen, onödigt att tjejerna som egentligen ska göra det kommer förbi stallet om jag ändå är där!) och då satt Leo glatt fastspänd i vagnen och messade sitt "Iiiiiiddda iiiiiidda iiiiiiiddda" och kollade glatt på Bonnie och pekade med hela handen.
För er som inte vet kan jag tala om att Bonnie är en fet, vit ponny i stallet. Och Ida är isbjörnen i Leos djurbok... Likheten är tydligen slående enligt liten Leo.
Idag fick Leo även hjälpa mig att mäta upp hästens "jamjam". Dum idé märkte jag dock då jag vände ryggen till för en sekund, och Leo snabbt som tusan tryckte i sig en näve krafft grund. Hmm. Dessutom hann han svälja innan jag lyckades få honom att spotta ut dom... Och tydligen smakade dom himla gott, eftersom han försökte sno åt sig mer... Mammas knäppbebis.
Efter stall, tvätt och fix så var det dags för mig att åka till jobbet. Snacka duktighetspoäng till mig idag. Synd att det fortfarande ser ut som crap här hemma (för varje sak jag plockar undan dyker minst 3 nya saker upp). Men rom byggdes inte på en dag.
Nu väntar sängen!
(Och ett litet ps sådär bara, visst är nya designen på bloggen kanonfin?!)
Mammas duktiga kille!
Jag saknar dig!
Du är mer saknad än vad ord kan förklara, än vad någon kan förstå.
I hjärtat finns du alltid kvar...
Och ingenting blir någonsin som förut...
Det borde varit 5 år idag...
Idag skulle vi ha firat 5 år tillsammans. 5 hela år av lycka. 5 år tillsammans, bara du och jag.
Istället sitter jag ensam i soffan med tårar längst kinderna.
För du finns inte längre vid min sida. Vår tid är inte längre något mer än minnen av det som en gång var. Det finns inte längre ett VI, inte längre ett OSS. För du kommer aldrig någonsin komma tillbaka till mig.
Aldrig mer kommer vi busgaloppera runt i skogen, aldrig mer kommer jag höra dig gnägga när jag parkerar bilen. Aldrig mer får jag pussa din mjuka mule, eller krama din hals.
Vi borde ha firat 5 år idag. Istället sitter jag ensam kvar och gråter.
Livet är inte rättvist....
Bilder!
Veronica fotade lite, men dels så vräkte ju regnet ner, och dels är min kamera bajs så ah bilderna blev därefter. Dessutom är både jag och häst omusklade... så var snälla?
Ska ta bättre bilder nån dag när det är fint väder. Om någon känner för att anmäla sig frivilligt så skrik, bjuder på fika isf! (kör stenhårt på mutor, enda sättet att lura med nån normal människa ut till stallet under vinterhalvåret).
Så mycket mer än bara en häst...
Eller, nu ljög jag. Jag minns faktiskt när jag började tänka såhär. Jag var 12-13 år gammal och över en natt ändrades världen. Från rosa-fluff värld där man sprang och lekte häst i trädgården, till att helt plötsligt vara vuxen, bära springtrosor och sminka sig innan man gick till skolan.
Det var då alla andra ändrades. Och kvar i mitten stod jag och förstod absolut ingenting. Varför var man tvungen att spela så himla mycket, varför kunde man inte längre få vara den man var? Varför var alla andra så elaka?
Varför började de andra tjejerna helt plötsligt säga så fruktansvärt elaka saker? Varför sa mina vänner att jag var fet, att jag hade en "fetrumpa" för? Kunde man inte vara bra ändå, trots att man var bred om baken?
Sen blev det sommarlov och jag träffade Honom. Han som fick mig att förstå, att ingen någonsin skulle kunna älska mig, iallafall inte på riktigt. Han som sa så att jag var vackrast i hela världen, för att sedan ändra sig och börja säga så mycket elakt. Jag minns orden, jag minns smärtan i hjärtat när orden träffade. Minns att jag tänkte "kan du inte bara slå mig istället, då skulle iallafall smärtan gå över efter ett tag". Det var Han som fick mig att förstå, att jag ingenting var värd.
Och jag trodde Honom. Trodde på vartenda ord. Och varje dag levde jag mitt liv som så. Utåt var jag fortfarande den glada, spralliga tjejen. Utåtriktad, framåt, kaxig och ganska grov i munnen. Inåt var jag så himla liten, och så himla rädd. Bombsäker på att ingen någonsin skulle älska Mig, så jag spelade. Och jag visade ingen vem jag var, för vem skulle vilja ha mig, vem skulle tycka att jag dög?
Och jag blev äldre, men världen ändrades inte. Varje dag fick jag nya bevis, bevis på att jag inte dög som jag var, att jag aldrig skulle kunna vara mig själv bland folk. Vågade aldrig ta av masken, fortsatte glatt att spela med.
Men sen kom du. Och världen ändrades sakta men säkert. Långsamt kom det rosa fluffet tillbaka. Långsamt insåg jag att du älskade mig, trots att jag alltid var mig själv med dig. Började förstå, att kärlek inte behöver ha gränser. Vågade ta av mig min mask, vågade vara mig själv. Och du fanns alltid kvar, alltid vid min sida.
Dagar blev till veckor, blev till månader, blev till år. Och vi, som förut varit två, blev till en. Du räddade mig från mig själv, från mina tankar. Du gav mig mitt självförtroende tillbaka. Och jag skrattade med dig, utan att vara rädd. Och jag grät med dig, utan att skämmas, utan att vara rädd för att visa mig svag. Du fanns alltid där när man behövde dig som mest, men också när jag inte behövde dig alls.
Med dig vid min sida, vågade jag vara mig själv. Vågade sluta spela, vågade säga emot, vågade vara Jag. Vågade tro på kärleken igen, att jag kanske, kanske, kanske var värd att älskas, helt av mig själv, utan att behöva ljuga, utan att behöva spela någon annan.
Och så försvann du. Och ensam kvar står jag. Och ingen förstår nog, hur pass mycket du betydde för mig. Hur pass mycket du gjorde med mina tankar. Att du räddade mig, att du var mitt lugn i livet. Att du var min punkt, som fick mig att våga, våga vara mig själv.
Och ingen kan förstå, hur det smärtar i hjärtat att du är borta. Hur själen skriker efter mitt stora stöd, efter min stora kärlek.
För du var så mycket mer än bara en häst. Du var en riktig kärlek. Och jag sörjer dig med hela mitt hjärta, hela min själ.
Återigen står jag ensam. Knappt värd att synas, knappt värd att älskas. Så jag spelar, skrattar glatt med, gör det jag ska. Skämtar, fixar, donar, jobbar och håller på.
Men inuti gråter hjärtat. För nu finns bara jag kvar. Och ensam är jag inte stark. Och jag är mer ensam nu, än innan du kom. För nu vet jag ju hur det kan kännas, att känna sig normal. Att känna sig viktig. Att känna att man är värd någonting, att man är värd att finnas till, precis så som man är.
Jag saknar dig, min ängel.
Efter 13,5 h arbetspass..
1. Hööks är ungefär femtielva ggr roligare att jobba på än kvantum.
2. Pizza är sjukt gott, särskilt när jobbet bjuder.
3. Efter 13 timmars leenden och rövslickeri mot kunder så känns det konstigt att bara sitta avslappnat. Kom på mig själv i bilen på vägen hem med att tokle. Inte bra.
4. Att jobba i hästaffär när man precis förlorat sin häst är ingen bra idé. Allt påminner om honom...
5. Att jobba i hästaffär när man precis har fått pengar är inte heller bra, allt försvinner.
6. Om man nu MÅSTE storhandla 10 min efter det att butiken har stängt, kan man inte då iallafall ha vett nog att be om ursäkt och kanske skynda sig lite?
7. Har sagt det förut, säger det igen... Mjölken först, äggen sist. Svårare än så är det inte.
8. Nej tyvärr alla kära kunder, jag har inte lärt mig att trolla med knäna idag heller. Är nått slut så är det slut.
Nu väntar SÄNGEN! Imorgon ska allt göras om igen, jobbar 9-22.15 (dock på två olika jobb), så hoppas att jag får sova inatt. Igår kväll var nämligen hemsk, men kan inte ta det nu, för då börjar jag störböla. Natt natti.
Mjölken först, äggen sist, mjölken först, äggen sist, mjölken först, äggen sist...
Förnedring på hög nivå!
Blev inkallad till chefen idag. Anledning? Jag har kommit ett par minuter sent ett par ggr denna månad, samt att jag har glömt ta ut min tungpiercing 3 ggr.
Visst, fine. Klart man ska vara i tid till jobbet, inget snack om saken. MEN - man kan lägga fram det lite snyggt. Men inte på mitt jobb inte. Där blir man inkallad till chefen, precis som man blev inkallad till rektorn när man var liten och hade gjort något riktigt fel. Men väl inne hos chefen får man inte slå sig ner i en stol på ett kontor och prata i lugn och ro - nej istället öppnar chefen en liten lucka i väggen och sticker ut huvudet.
Och ja. Vi kan väl säga som så att det finns olika sätt att framföra saker på. Och min chef fick mig verkligen att må helskit. Hur tänkte hon där lixom, tror hon på fullaste allvar att jag ska kunna gå ut och vara sprudlande glad mot mina kunder, när inte ens min chef kan bemöta mig på ett trevlig sätt och med iallafall lite respekt?
Med arg stämma meddelade hon mig att jag minsann "hängde löst", snart skulle stå "med ena foten ut" och om detta upprepades hade en skriftlig varning att vänta. Och hon var bara sååååå besviken på mig! Hur kunde jag bara underlåta mig att inte ta ut bulten i tungan? Och nu fick jag minsann öppna munnen och visa henne! Det är faktiskt jättetydliga regler, man får INTE ha bult i tungan osv.
Hon höll låda i säkert 5 min, medan jag stod och mådde sämre och sämre, kände mig som ett olydigt barn, och självklart inte fick en syl i vädret. Sen stängde chefen luckan och jag skulle återgå till mitt jobb...
Nu är jag dock flyförbannad! Herregud, som jag ställer upp på dom till 110% hela tiden, kommer in med kort varsel, fixar barnvakt, jobbar extra, jobbar över, fixar och donar. Och dessutom, vilket jäkla sätt att behandla sina anställda på! Noll respekt!
Det roliga är att bakgrunden till allt är att dom har ändrat i mitt schema, så jag har svårt att hinna till jobbet eftersom det är rätt tajt mellan att lämna Leo hos mamma, eller det att Jonny kommer hem osv. Detta diskuterade vi INNAN jag kom tillbaka till jobbet, och INNAN det nya schemat började gälla. Jag var helt ärlig och sa att ja, beroende på trafik så kommer det nog komma dagar när jag blir max 5 min sen. Detta var då helt ok. Men nu hänger jag löst av samma anledning? Jag fattar absolut ingenting.
Jag har alltså varit mellan 1-3 minuter (!) sen fler än 3 ggr denna månad. Det är ju inga jättetider vi pratar om? Och sedan är det en piercing jag har i tungan, ingen bult. Och den sitter ju hela tiden där, så helt ärligt glömmer jag bort den hela tiden, särskilt eftersom jag vid arbetsinterjuvn för 2 år sedan fick veta att det inte var några problem med tungpiercing för "den syns ju ändå inte".
åååh, så frustrerad jag är nu, när jag inte längre känner mig nertryckt i skorna! Man behandlar inte sina anställda såhär, man måste kunna prata på ett bra sätt, med respekt, med lite förståelse, med en diskussion.
Respekt är inget man bara får - det är något man förtjänar. Gissa vem som sjönk i mina ögon ikväll?
Trött på alla byggjobbare nu!
Men herregud vad jobbigt det är ändå! Dom låter hela dagarna, HÖGT. Gärna på tider då en annan försöker natta bebis, eller då bebis precis somnat. Det luktar snusk i trappuppgången, det är damm precis överallt och byggjobbarna står och snackar om helgens erövringar högt och tydligt i trappen, vilket gör att jag hör dem lika bra som om dom stått i mitt knä och skrikit.
Som om det inte räckte (nu ska jag passa på att gnälla ur mig allt när jag ändå håller på!) så stänger dom av vattnet med jämna mellanrum, och eftersom dom gör det har vårt vatten blivit helt crazy och går knappt att reglera mellan varmt och kallt längre. Dessutom försvinner värmen i elementen när dom stänger av vattnet (detta vecka har vattnet varit av måndag, tisdag, onsdag...)
Och nån i styrelsen tyckte nog att det var en bra idé, att när vi ändå har hela huset fullt av byggjobbare, så kan vi ju fixa precis ALLT samtidigt. Därför hade vi förra veckan killar här som fixade fönstrena (som byttes förra hösten, men det gjorde skitdåligt) och idag var det dags att fixa nått med ventilationen i köket.
Men ja är sååå trött på dom nu. Hatar när det springer okänt folk i min lägenhet, som bara klampar in, inte tar av sig skorna, inte stänger ytterdörren efter sig och som inte ens försöker dämpa sig fast att jag förtvivlad står och viskar att min bebis sover, kan ni snälla prata med små bokstäver?
Dessutom snor dom min parkering. Och är det något som jag HATAR så är det när nån snor min parkering. Jag blir heeeelt rabiat, skulle kunna ta en golfklubba och drämma in i biljäkeln om jag bara hade nån hemma. Brukar sätta lapp på rutan iaf, med hot om polisanmälan. Brukar funka hyffsat.
nä, nu ska jag slippa gnälla och göra nått vettigt av dagen. Men mår lite skit idag (man blir dum i huvudet när man inte fått sova ordentligt på ett par månader) så behövde gnälla av mig... hua.
Älskar min parkering!
Stallet i höstrusket
Men men... pallrade ju såklart iväg mig själv till stallet iaf, och när man väl är där är det ju mys, trots höstrusk. Det är bara innan, när man sitter hemma i sin varma lägenhet, på sin breda bak i soffan, som det känns sådär att åka ut i regnet. Men väl framme så känns det bra i hjärtat.
Och veeet ni vad som väntade i stallet? PAKET! I loooove paket och överraskningar, blev helt till mig i trasorna! Världens bästa medis hade köpt present till Wanco. Han fick ett schabrak i supersnygg blå färg, ett pannband, en lädergrimma och en vanlig grimma, båda med ludd. Han kommer bli sååå snygg, bebisen! Supertack Sofia för det, du är helt klart världsbäst!
Har ju annars inte köpt ett skit till Wanco tyvärr... Det blir ju lätt så, har ju för det första i princip allt som man behöver, och sen känns det lite konstigt att shoppa till någon annan än Pilen... Men liten Wanco ska iallafall få ett nytt träns vid löning, för han är mkt smalare om näsan än vad Pilen var... Och ja... klart hästen måste ha något som BARA är hans, och som inte är fullt med minnen för en annan...
Anyway, stod och fixade läänge i stallet, och insåg att jag inte skulle orka rida i regnet. Så vi tog en powerwalk ist på 30 min. Tog seriöst längre tid att bara sätta på reflexerna än tiden vi var ute och gick. Jag är livrädd för att bli påkörd, och ser därför ut som en levande julgran så fort det blir mörkt... Gick bra iallafall, Liten W skötte sig bra även om vissa saker fortfarande är läskigt, läskig.
Nu ska jag hoppa duschen och hoppas på att vi fått tillbaka varmvattnet (varit utan varmvatten 2 dagar nu, usch på det!).
Sussa sött alla mina 20 underbara läsare!
Fina wancobebis i höstsolen
cupcake!
Köpte en sjukt söt cupcake på ICA (som Emmi vägrade titta på ens) innan vi gick hem, och trots att den nu är lite lätt mos efter promenaden hem så ska jag njuta av varenda tugga!
Stallet ikväll!
Vet ni en sak? Jag har haft en konstig känsla i kroppen i två dagar nu... Gått och funderat på vad tusan det är för känsla, och så inatt kom jag på det. Jag saknar stallet!
Det är nog första gången sedan det där hemska hände som jag verkligen ser fram emot att åka till stallet, trots att inte Pil kommer att vänta på mig där.
Jag har ju alltid känt att jag vill tillbaka till berga, oavsett vad, men det har känts så otroligt jobbigt att åka dit, och även om jag velat så har jag inte sett fram emot det med förväntan. Men nu känns det riktigt bra.
Pilen är fortfarande otroligt saknad, och kommer så vara för all framtid, men nu står det en ny liten häst där ute... En liten Wanco, som sakta men säkert börjar ta mer och mer plats i mitt liv, och som sakta får en egen liten plats i mitt hjärta.
Tänk så fantastiskt ändå, att hjärtat kan växa så, och rymma så mycket kärlek. Inget behöver försvinna, det skapas lixom bara mer plats, ju fler man älskar. Det tycker jag är en helt otrolig känsla.
Och även om det inte riktigt är kärlek än... så gillar jag ju Wanco skarpt (annars hade jag aldrig köpt honom...). Det kan nog bli bra det här. Ge mig lite tid bara.
Som stjärnor...
Läste bok för Leo igår kväll. Kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag kom till sista sidan...
Boken handlar om Liten, som är arg och tror att ingen älskar honom, och om Stor, som försöker övertyga Liten om att hon alltid kommer älska honom, boken heter "Vad som än händer".
"Liten såg på Stor och sa, men när vi dött och inte finns och så, älskar du mig då? Kan kärleken bestå?
Stor tog Liten i sin famn och sa, Åh Liten, vem vet sånt bestämt, jag vet bara, att jag ska älska dig jämt.
Tillsammans gick de fram till fönstret och såg ut på månen, och tusen stjärnors mönster.
Stor sa, Där glittrar de i natten, de som en gång var, kärlek är som stjärnor, den finns alltid kvar..."
Överallt finns påminnelserna, överallt finns du. I varenda bok jag läser, i varenda sång jag hör. Överallt finns du. Jag saknar dig min vackraste.
Egentid är guld värt!
Precis hemkommen från BVC och mammagrupp på öppna förskolan. Leo somnade i vagnen på väg hem, och fortsatte sova trots att jag plocka upp han, klädde av han och stoppade ner han i sängen... Helt lovley! Var helt hundra på att han skulle vakna...
Så nu ska jag passa på att njuta järnet och göra absolut INGENTING. Jonny är nämligen på konferans idag och imorgon, så jag är ensam med liten Leo. Så ah, detta lär ju vara den tid jag får för mig själv nu på 2 dygn. Borde städa, borde ringa massa jobbiga samtal men det tänker jag strunta fullständigt i. Här ska njutas!
Behöver dock fortfarande hjälp med bloggen... Hur tusan får man in bilder sådär snyggt? Är såååå trött på standardmallen som finns, jag vill ju göra bloggen personlig. Är det verkligen så satans svårt att ingen snäll själ bara kan förklara lite snabbt? Snälla, snälla, snälla?
Snälla hjälp en gammal kvinna någon?
Så jag erkänner. Jag behöver hjälp. Nu snarast. Helst igår. Jag har inte ens kvar photoshop på datorn, jag har bara paint! Förstår ni? Det är pinsamt, jag vet.
Jag vill också ha en sån där fin blogg, som alla andra har. Med bilder längst upp, info på sidorna och kategorier. Har tillochmed sett en del som har en egen signatur i slutet på alla sina inlägg. Åh så fint! Jag vill, jag vill, jag vill också!
En gång i tiden var jag en baddare på sånt där HTML skit. Jag gjorde råsnygga sidor på playahead. Sen blev jag, uppenbarligen, gammal, grå och trist.
Snälla hjälp mig någon, jag vill inte ha kvar den här tråkiga standardmallen!
Jag vill också kunna lägga in videor (inte bara länka till dom), Jag vill också ha sånna där fina bilder och info.
Så snälla, var barmhärtiga och visa lite hänsyn till en gammal kvinna. Jag behöver HJÄLP!
Jobb, jobb och mer jobb.
Jobbade över två timmar i fredags (det var kaos på jobbet, inte förvånad alls, så går det när man inte har tillräckligt med personal) sedan blev det miljöträning i höstmörkret med Wanco. Det skiftade mellan att han gick kanon och var superduktig, och att han stod still och fnös som ett lokomotiv och blev 3 meter hög. Men men, han är bebis och vi har inte ens kännt varandra i 2 veckor, så han får göra så.
Igår var det jobb hela dagen (hua) men jobbet bjöd iallafall på tårta, alltid något. (Tycker ifs att vi borde få tårta varje dag, med tanke på vilka utskällningar och annat som våra kära kunder brukar ösa över oss. men men).
Efter jobbet kom Anna och mötte mig, och så handlade vi ihop Fredriks inflyttningspresent. (den blev grym!)
Sen bara snabbt hem, fixa till sig, sedan lämna Leo hos mormor och morfar (baaaarnvakt, helt lovley!) och vidare till Fredrik i farsta. Tog bilen så höll mig nykter, rätt skönt såhär dagen efter...
Var faktiskt en riktigt rolig fest, skönt att komma ut och faktiskt göra något. Annars blir det ju mest bara jobb och stallet och sedan sängen...
Idag blir det jobb ett par timmar, sedan hem till mamma och städa. Men först ska jag hämta Leo!
Och jag är faktiskt riktigt taggad för denna dag. Solen skiner, jag har fått mer än 8 timmars sömn för första gången sedan augusti, det är 100% OB på jobbet och jag har fått sitta helt själv och ätit frukost och datanördat.
(sorgen efter vackraste tonar dock ner lite, men livet måste gå vidare, även utan dig min älskade ponny... Men mamma saknar dig, något så fruktansvärt...)
Höhämtning och gnällig bebis.
Så ah, nu sitter jag och väntar på att pappa ska ringa så vi kan åka iväg... Ska väl försöka få in mig lite frukost också.
Leo har varit gnällig hela natten och är lika gnällig nu, han är nog minst lika trött som sin mamma, stackaren. Förhoppningsvis somnar han i bilen sen...
Duktiga Leo hjälper mamma i stallet
Ibland är ju livet helt ok!
Stallvistelsen började ifs inte särskilt bra alls, då jag hittade en av Pilens höpåsar (trodde jag städat undan alla...) och det sved ju rätt fint i hjärtat. Alltid är det något som ska påminna... Tur det var folk i stallet iaf, annars hade jag satt mig ner i ett hörn och brytit ihop totalt. Tänk att en höpåse kan frambringa så mycket minnen, och så mycket smärta...
Svalde som sagt ner tårarna och ångesten och fixade allt. Är superallergisk mot höet just nu, så får ha en sån där vit mask för ansiktet (som byggjobbare har...)l yckades skrämma livet ur ett par joggare samt Wanco och Kingen, fjolljoggare och fjollhästar säger jag bara...
Wanco skötte sig exemplariskt i gången idag. Vi hade ett litet bråk i söndags om att man måste lyfta på fötterna när matte säger till, och att man absolut INTE får sätta ner fötterna på mattes fötter - för det gör skitont. Hur som så verkade iallafall det lilla bråket räcka för herrn, för nu sköter han sig som en ängel och lyfter så snällt på alla fötterna.
Borstade lite längre än vad jag egentligen hade tid med såhär på kvällskvisten, men W tycker att det är så mys och står still och halvsover, så då är det svårt att låta bli, dessutom går ju tiden så himla fort i stallet!
Som vanligt tog jag på både hästen och mig så mkt reflexer att vi såg ut som vandrande julgranar, vågade dock inte introducera pannlampan riktigt än, och sedan bar det av ut i mörkret.
W var superduktig, lite tittig men det märks att han börjar lugna ner sig nu... Tog en promenad runt i området och sedan gick vi upp till Enlidens bana. Och sen gick det liksom bara så himla bra! Ni anar inte vilken ego boost det var! Travade runt och växlade mellan volt- och fyrkantsspår, och hade verkligen ingenting i händerna, behövde bara krama lite lätt på ytter och hästen svävade fram. Herregud vilken känsla! Jag hade helt glömt bort hur det kändes att rida, på riktigt! (för er som inte vet, Pil var bortlånad i somras 5 veckor till sin medis, och när han kom hem blev han sjuk rätt omgående, så jag har inte ridit ordentligt sen jaaa... innan sommaren)
Dock märks det ju ganska fort att W inte är så mycket riden, han blir trött fort, och galopperna blev lite springiga, för där orkade han verkligen inte hålla ihop sig själv, men det blev iaf rätt galopp, på rätt ställe och avbrott på rätt ställe, så jag är nöjd där med!
Nu ska jag fortsätta sväva runt på mitt lilla rosa moln, och hoppas på att få sova lite inatt.
Wanco Panco
Jag var 17 år gammal...
och satt och kollade annonser. Jag och en vän hade bestämt oss för att ta en häst på foder då vi båda tröttnat på ridskolan. Det var då jag hittade dig. En kort annons, helt utan bilder, om två hästar som skulle fodras ut tillsammans. Än idag vet jag inte varför jag skickade iväg ett svar på annonsen, vad var det som gjorde att jag fastnade?
Svaret kom fort. Det var den 19e oktober 2005. Ett långt svar, visst kunde hon tänkas dela på hästarna. Det tog en minut, sedan trillade ett till mail in. I detta mail fanns två bilder.
Och jag var kär. Jag var 17 år gammal, och hade aldrig förut i hela mitt liv varit så säker på någonting. Hästen på bilderna var min.
Vi åkte och provred strax efter det där mailet. Jag var så nervös, tänk om jag inte skulle duga, inte räcka till? Jag höll mig i bakgrunden. Hästen mötte mig i hagen. Han såg på mig, med ögon som verkade alldeles för kloka för att tillhöra en häst, och sedan fnös han.
Provridningen gick sådär. Den andra tjejen red mycket bättre än mig. Jag var ung, osäker och vinglig. Så otroligt rädd för att inte bli accepterad.
3 dagar senare, i spöregn, lastade vi dig och tog hem dig. Jag hade aldrig varit lyckligare. När jag kom hem skrev den andra tjejen till mig på pa. "Hej HÄSTÄGARE!" stod det. I vanliga fall skulle jag påpekat att vi inte ägde hästen, att han faktiskt inte var vår, utan bara till låns. Men istället satt jag där, med ett stort leende på läpparna. Du var MIN!
Och månaderna gick. Jag slet som ett djur, jobbade natt på mcdonalds för att allt skulle gå ihop. Hade en timmes kommunal resväg till dig, fick aldrig skjuts. Jag gjorde allt jobb själv, betalade allt, fixade alla fodringar. I ur och skur, morgon och kväll. Och det var ren lycka. Jag var så lycklig!
Efter ett par månader valde den andra tjejen att sluta. Jag grät floder, helt säker på att nu, nu skulle din riktiga ägare ta dig tillbaka. För vem skulle nöja sig med mig? Vem kunde, på fullaste allvar, vilja ha mig?
Men jag fick behålla dig, utan minsta tvivel från ägaren, det var inte ens någon diskussion. Helt plötsligt var du min, BARA min.
Tappade räkningen på hur många gånger jag grät i din box. Jag var så liten, så osäker, så rädd. Utåt var jag liten, kaxig och van att ta för mig. Alltid den som både hördes och syntes. Inåt var det en helt annan sak. Efter år av skit, så mådde jag så dåligt. Panikångestattackerna avlöste varandra, självmordstankarna fanns alltid där.
Jag visste att jag inte var vatten värd, att jag inte var värd att älska. Jag var helt övertygad om att jag var den fulaste tjejen i Sverige, kanske i hela världen. Och ingen, absolut INGEN skulle någonsin vilja ha mig, alltså verkligen MIG, på riktigt.
Men du fanns alltid där. Du svek aldrig. Du snackade aldrig skit, klagade aldrig på mina kläder. Tvingade mig aldrig till saker jag inte ville. Jag älskade dig villkorslöst, och du älskade mig tillbaka. Du fick mig att börja leva igen, våga ta för mig.
Började inse att jag kanske ändå var ganska bra, iallafall vissa dagar. Och dom dagarna då jag fortfarande mådde skit, ja, då hade jag åtminstonde dig. Innan var jag ensam, nu var vi två. Och det gjorde sådan skillnad, kändes så bra i hjärtat. Det var en sådan egoboost, så skönt att kalla dig min. Veta att jag var viktig, för jag tog ju hand om dig.
Den 23e augusti 2007 blev du min även på pappret. Mamma och pappa satt med och förhandlade ner priset på dig. Jag vågade knappt säga någonting, hade gett miljoner för dig om det hade krävts. Kände mig så dum, ville bara ha det klart. Du var ju min, det var ju inget att ens diskutera. Att låtsas som något pris skulle vara för högt var bara löjligt.
Grät av lycka när köpet gick igenom, när jag fick hem ägarbeviset. När det stod svart på vitt, att ingen kunde ta dig ifrån mig.
Och sedan fortsatte livet. Och du fanns alltid där. Genom med- och motgångar. När allt kändes hemskt fanns du där och tröstade, och när allt kändes toppen, fanns du där och gladdes med mig.
Sedan blev det den 10e september 2010, och jag har aldrig gjort något svårare i hela mitt liv.
Kramade din hals, sa hej då, och du var borta. Och jag stod ensam kvar...
Jag är 22 år gammal, och har aldrig någonsin varit mer ensam i hela mitt liv, än jag är just nu, och för första gången på nästan 5 år, så finns du inte här. Och det skär i hjärtat så jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Vill inte att vår saga ska vara slut... Helvete vad jag saknar dig!
When you left, I lost a part of me.
Det är såhär jag vill minnas dig...
http://www.youtube.com/watch?v=Z54OmJcx9fQ
4 år, 10 månader och 15 dagar fanns du vid min sida, men i hjärtat finns du alltid kvar... 
Helvete vad jag saknar dig min fina ponnyprins, min pilgris, min älskling, min andra hälft, min själsfrände, mitt ALLT. Snälla kom tillbaka?
En månad utan dig.
En hel månad utan mitt ljus, mitt allt, min pilgris, min stora bebis. Vet helt ärligt inte hur jag har kunnat överleva detta. Ibland känns det nästan okej, ofta känns det skit, och nästan jämt så är allt helt åt helvete.
Drömmer att du är tillbaka på nätterna, att vi är ute och galopperar på galoppstigen, eller att jag kramar dig. Drömmer att du äter banan, att du kommer när jag parkerar bilen. Drömmer om framtiden, drömmer om hur du och jag tävlar, hur Leo lär sig rida på dig. Drömmer att du blir gråhårig runt näsan och ögonen, att du får gråa strån i man och svans.
Men sen vaknar jag. Och du är inte längre här. Du hör inte längre till framtid, utan till dåtid.
Och det gör så jävla ont. Aldrig, Aldrig mer.
För du fanns ju alltid där. Och nu finns du inte längre. Och det går inte att greppa, går inte att förstå.
Har sån ångest, tänk om jag kunnat rädda dig? Sitter och surfar, googlar om fånghästar, läser andras erfarenheter på buke. Jämför röntgenbilder. Folk har rehabiliterat sina hästar. Folk har räddat sina hästar.
Men jag lyckades inte rädda dig. Jag borde ha gjort så mycket mer, borde inte ha gett upp så lätt, jag borde ha kämpat för dig, för oss, för livet. Förlåt...
Och allt som finns kvar nu, är saknaden...
Tänkvärt.
Lycka var när du fanns vid min sida. Livet kommer aldrig någonsin bli desamma igen utan dig min älskade vän.
Nu står en annan häst i din box, en ny häst, en liten Wanco. Och jag känner ingenting än, mer än att han är fin att titta på och rolig att rida. Jag hoppas att det med tiden kommer växa fram kärlek, men samma sak, det blir det aldrig.
Jag minns fortfarande när jag fick mailen om dig, bilderna din förra ägare bifogade. En blick in i dina ögon, och jag var såld. Det var du eller ingen. Du var min i hjärtat, långt innan du blev min på pappret. Jag älskade dig då, som bara en tonåring kan älska sin ponny, och jag älskar dig fortfarande idag, bara så, som en själsfrände kan älska sin andra hälft.
Och trots att du inte längre finns vid min sida, kan ingen ta ifrån mig mina minnen.
I hjärtat finns du alltid kvar. Nu och för evigt.
Vila i frid min älskade Pilgrim, du är enormt saknad.
Seeeegt.
Dagen har varit extremt seg måste jag säga.
Vaknade imorse och mådde skit, kände redan igår när jag la mig att nått var på g i kroppen men hoppades på att jag bara inbillade mig för jag var så extremt trött efter känslomässiga bergodalbanan igår men nä.
Feber och ont i halsen = hemma från jobbet. Jonny fick vara hemma en extra dag med liten Leo som är snorig och febrig han med, så det var riktig sjukstuga här hemma!
Men jag blir så fruktansvärt uttråkad av att bara gå hemma och glo! Dessutom hade vi tvättid.... Så jaa, jag tvättade i princip allt som gick att tvätta, och städade lite allmänt. Hann även med att dammsuga innan jag totaldäckade i soffan, resten av städningen får tas när jag mår bättre.
Jonny och liten Leo fick följa med till stallet på em då Leo inte hade feber längre och vi alla 3 höll på att klättra på väggarna här hemma. Leo fick tillome klappa Wanco, som var superduktig och inte brydde sig ett skvatt om varken vagn eller pratglad bebis.
Tydligen hade Wanco sprungit lite imorse men snabbt lugnat ner sig, dock så är han ju väldigt pratig av sig, så han har gått och gnäggat hela dagen men är ändå lugn och sansad.
Tog en promenad på ett par hundra meter från stallet och tillbaka. Mer orkade jag inte. Wanco skötte sig bra trots att allt var suuuuperläskigt. Det är ju mycket som är nytt för honom just nu, är tveksam till om hästen faktiskt sett vita linjer i marken (typ trottoarkanter, övergångsställen osv) och gatubrunnar. Men trots att det är läskigt så tar han bara ett par steg åt sidan, som max, så det känns bra ändå. Är ju inga dumheter utan väldigt hanterbart, och det kommer vi kunna jobba bort utan problem, det är bara öva, öva, öva.
Kom hem och stupade rakt ner i tv-soffan där vi spenderat senaste timmarna med att kolla filmen "the blinde side". Sjukt jävla bra! Var väääldigt nära till tårarna ett par ggr...
Nu är det dags för sängen, och sedan hålla tummarna för att morgondagen känns bättre, och blir lite roligare! natti natt!
Låt mig presentera....
Wanco är min nya häst, en liten valack på 5 år. Har inte hunnit med så mycket ännu då han varit lite "andrahäst" så vi får ta det lite lugnt nu i början.
Han är iallafall väluppfostrad och lätt att ha och göra med, så det här blir nog super i slutändan, med lite muskler, mer mat, mer träning och nu när han verkligen får vara nummer ett.
Åkte och köpte lilla ponnyn idag, och trots nästan 2 timmar i transport stod han som ett ljus hela vägen, även när det tutade och brummade på rätt fint väldigt nära. Duktiga killen! Han fick gå ute i hagen själv ca 30 min medan jag städade ur transporten, och det var lite trav och lite gnägg men han lugnade ner sig snabbt, samma sak när jag tog in, det var lite läskigt i några minuter och sedan stod han och tuggade hö som om han aldrig gjort annat!
Mer info kommer komma senare, just nu är jag helt slut efter en hel dag i bilen, och dessutom är det en känslomässig bergodalbana i skallen... Vill men ändå inte, fast ändå så vill jag ju inget hellre. Väldigt förvirrat med andra ord. Men nånstans har det ju ändå klickat rätt rejält, så det känns bra iallafall.
Nu kommer liten få stå onsdag och torsdag, fredag tänkte jag att vi bara ska ta en promenad, kanske testa om någon av mina sadlar ligger bra, testa ut bett och sedan lördag och söndag blir det lite lätt ridning om han verkar med på noterna. Han verkade ju ta flytten med fattning, men återstår ju att se hur det känns om några dagar....
Bjuder på några bilder iallafall innan det är dags för mig att gå och sova! Enjoy!
Står supersnällt i transporten efter nästan 2 timmars resa!
Framme vid sitt nya hem, allt är väääldigt spännande!
Fina Wancobebis
Jag kommer aldrig glömma dig...
Grät en skvätt i stallet, grät massvis igår kväll, grät hela natten och har gråtit hela morgonen. Saknaden blir inte lättare att bära. Du borde ju vara här! Jag borde inte behöva städa undan dina saker. Jag borde inte behöva ställa upp dina saker på loftet. Du borde vara här, hos mig, där du hör hemma.
Men det är du inte. För du är borta nu, för alltid. Och nånstans vet jag, rent logiskt, att jag gör rätt nu. Livet måste få gå vidare, mitt liv måste få levas här och nu.
Men ändå är saknaden efter dig så stark, tomrummet du lämnade efter dig så fruktansvärt stort. Lilla älsklingen, du förstår nog inte hur stort hålet i hjärtat är efter dig. Ingen kan ta din plats, inget kan få mig att glömma dig. I hjärtat är du alltid min, och jag är din. I hjärtat och i mina minnen är vi alltid tillsammans. Riktig kärlek tar aldrig slut, glöms aldrig bort.
Ikväll blir allt annorlunda. Och jag hoppas det blir bra. Aldrig mer desamma, men kanske ändå bra. Kanske kan jag snart minnas dig med glädje, utan att gråta sönder mig. Kanske snart, inte än, förmodligen inte ens detta år. Men nångång.
I hjärtat finns du alltid kvar älskling. Jag kommer aldrig glömma dig, min finaste guldponnie. Tack för allt, min älskade Pilgrim...
Lycka var när du fanns vid min sida. Vintern 2005.
Snorig och trött
Dagen började dessutom jäääkligt sent eftersom jag fick sovmorgon till 09.45 (tack underbara jonny!). Sov dåligt inatt, hade massvis av mardrömmar och sedan mådde jag skitdåligt, snorig, varm och sjuk ont i huvudet.
Jobbade iaf 11.30-17.30, vilket var segt och tråkigt. Vissa dagar har man bara sån otur, tror inte att jag hade en enda normal kund i min kassa idag. Inte vad jag kan minnas iaf. hua på det.
Direkt efter jobbet var det bara hem snabbt och hämta Leo (som var sjukt söt i sin björnmössa och ormvantar) och sedan vidare hem till Mamma för att fortsätta "jobba" med städningen där.
Käkade middag där, snackade lite skit och så, och sen var det dags att åka hem igen. Hade planerat att jag skulle städa lite, eller iallafall rensa klart mina kläder och sortera tvätten (tror jag började för över en vecka sedan, men med litet monster hemma blirman ju aldrig klar!). Men nej, jag orkar bara inte. Är såååå trött, trots att jag sov jättelänge imorse. Tror nog tyvärr att jag håller på att bli sjuk...
Dessutom är liten Leo jättesnorig och var dessutom lite varm när jag la honom... Så antar att natten kommer bli lite sådär lagom rolig, då han redan nu har knorvat runt rätt fint, och skriker till lite då och då....
Nä, nu ska jag sluta gnälla och gå och sova istället. Imorgon väntar iallafall donkenfrukost med finaste anna, och sedan ett litet hööksbesök! Dessutom har jag insläppet i stallet, och skulle behöva städa massa där. Både ser fram emot det och inte, kan tänkas att många tårar kommer falla...
nä som sagt, SÄNGEN!
För alltid i mitt hjärta. Min älskade ängel...
...men aldrig från mitt hjärta.
På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.
När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.
Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör;
de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.
Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.
Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.
Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.
Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...
Fy i helvete vad jag saknar dig mitt hjärta!
Vett och etikett vid storhandling!
För alla er som (uppenbarligen!) tycker att det är så himla svårt/jobbigt/krångligt att storhandla, här kommer en liten guide till er! Eftersom jag försöker göra er vardagshandling så smärtfri och trevlig som möjligt, kanske ni, i framtiden, kan försöka, iallafall litelitegranna, att underlätta mitt arbetspass?
* Alla dom där små ränderna, med siffror under, som sitter på dina varor, kallas streckkoder. Snälla vänd den mot kassörskans blipper, så slipper din kassörska få förslitningsskador vid 25års ålder...
* Tunga varor, som gigantiska läskbackar, har kassörskan oftast ett snabbnummer på. Fråga innan du ställer ner grejjen på bandet! 1 läskback klarar man att lyfta... Men kommer det 150 på en dag får man ont i axlarna!
* Ta med plånboken till affären. Tro det eller ej, men det underlättar faktiskt massor!
* Ta även med dig legitimation. Det kan ju faktiskt vara något fel på ditt betalkort, eller på kortläsaren.
* När kassörskan ler och säger hej, le tillbaka och säg hej du med. Det blir så mkt trevligare då.
* Pratar du i mobilen? Lägg undan telefonen medan du betalar, allt annat är extremt ohyffsat!
* Är du trött/sjuk/har småbarn/stressad osv. Be om packhjälp istället för att stå och gnälla.
* Var inte otrevlig mot kassörskan. Det är inte hennes fel att din favoritketchup var slut. Inte heller är det hennes fel att dina pengar är slut, maken varit otrogen och rosorna i trädgården vissnat.
* Bli inte arg när du får visa leg vid tobaksköp. Är du över 18, ta det som en komplimang att du ser ungdomlig ut!
* Ställ dig inte i kassakön förän du handlat klart. Det är okej att hämta en sak snabbt som man glömt, men inte 15!
* Plocka på dig påsarna INNAN du betalar. Och storhandlar du räcker inte 1 påse, utan du behöver snarare 5 stycken...
* Ska du storhandla, kom inte 5 minuter innan butiken stänger. Kassörskorna vill också, hör och häpna, gå hem i tid.
* Stå inte och sucka över att kassörskan är långsam, eller att kunden framför dig är seg. Vi gör bara vårt jobb, och det får ta den tid det tar.
* När du lagt upp dina varor klart, lägg en pinne på bandet så att inte dina varor blandas ihop med nästa kunds varor.
* Mjölken först, äggen sist.
* Sist men inte minst, försök att vara lite glad och trevlig. Det är inte skitkul att storhandla, och det kan hända mycket i livet runtomkring som gör att man inte är på topp. Men man ska möta sina medmänniskor med respekt, och det är inte så svårt att säga "hej" och "tack desamma" när kassörskan önskar dig en trevlig kväll. Kom ihåg att du är på vår arbetsplats, och det är så mycket roligare när alla är glada och trevliga.
Tack på förhand
/ Trött kassörska
3 underbara år
Igår firade jag 3 år med min underbara Jonny.
Herregud att tiden kan gå så fort... Då var jag 19, och han 25. Jag hade precis tagit studenten, börjat ett nytt jobb och livet lekte. Helgerna var en enda lång fest och livet var så jäkla superkul.
3 år senare bor vi tillsammans, och har en son på 1 år. Dagarna är inte längre en enda lång fest, utan fyllda av jobb, blöjbyten och storhandling.
Men - livet är fortfarande så jäkla superkul, och jag är så glad att du är vid min sida. Jag hoppas att det är vi två för alltid, för jag kan helt enkelt inte tänka mig ett liv utan dig.
Jag älskar dig!
