mirowskan

Jag har alltid känt mig annorlunda, lite speciell. Tyvärr inte på ett bra sätt, utan snarare att det är nått allvarligt fel i hjärnan på mig, som gör att jag ser världen på ett helt annat sätt än mina medmänniskor gör. Eller kanske snarare så att jag har nått fel, som gör att jag tänker för mycket, och på helt fel saker.

Eller, nu ljög jag. Jag minns faktiskt när jag började tänka såhär. Jag var 12-13 år gammal och över en natt ändrades världen. Från rosa-fluff värld där man sprang och lekte häst i trädgården, till att helt plötsligt vara vuxen, bära springtrosor och sminka sig innan man gick till skolan.

Det var då alla andra ändrades. Och kvar i mitten stod jag och förstod absolut ingenting. Varför var man tvungen att spela så himla mycket, varför kunde man inte längre få vara den man var? Varför var alla andra så elaka?

Varför började de andra tjejerna helt plötsligt säga så fruktansvärt elaka saker? Varför sa mina vänner att jag var fet, att jag hade en "fetrumpa" för? Kunde man inte vara bra ändå, trots att man var bred om baken?

Sen blev det sommarlov och jag träffade Honom. Han som fick mig att förstå, att ingen någonsin skulle kunna älska mig, iallafall inte på riktigt. Han som sa så att jag var vackrast i hela världen, för att sedan ändra sig och börja säga så mycket elakt. Jag minns orden, jag minns smärtan i hjärtat när orden träffade. Minns att jag tänkte "kan du inte bara slå mig istället, då skulle iallafall smärtan gå över efter ett tag". Det var Han som fick mig att förstå, att jag ingenting var värd.

Och jag trodde Honom. Trodde på vartenda ord. Och varje dag levde jag mitt liv som så. Utåt var jag fortfarande den glada, spralliga tjejen. Utåtriktad, framåt, kaxig och ganska grov i munnen. Inåt var jag så himla liten, och så himla rädd. Bombsäker på att ingen någonsin skulle älska Mig, så jag spelade. Och jag visade ingen vem jag var, för vem skulle vilja ha mig, vem skulle tycka att jag dög?

Och jag blev äldre, men världen ändrades inte. Varje dag fick jag nya bevis, bevis på att jag inte dög som jag var, att jag aldrig skulle kunna vara mig själv bland folk. Vågade aldrig ta av masken, fortsatte glatt att spela med.

Men sen kom du. Och världen ändrades sakta men säkert. Långsamt kom det rosa fluffet tillbaka. Långsamt insåg jag att du älskade mig, trots att jag alltid var mig själv med dig. Började förstå, att kärlek inte behöver ha gränser. Vågade ta av mig min mask, vågade vara mig själv. Och du fanns alltid kvar, alltid vid min sida.

Dagar blev till veckor, blev till månader, blev till år. Och vi, som förut varit två, blev till en. Du räddade mig från mig själv, från mina tankar. Du gav mig mitt självförtroende tillbaka. Och jag skrattade med dig, utan att vara rädd. Och jag grät med dig, utan att skämmas, utan att vara rädd för att visa mig svag. Du fanns alltid där när man behövde dig som mest, men också när jag inte behövde dig alls.

Med dig vid min sida, vågade jag vara mig själv. Vågade sluta spela, vågade säga emot, vågade vara Jag. Vågade tro på kärleken igen, att jag kanske, kanske, kanske var värd att älskas, helt av mig själv, utan att behöva ljuga, utan att behöva spela någon annan.

Och så försvann du. Och ensam kvar står jag. Och ingen förstår nog, hur pass mycket du betydde för mig. Hur pass mycket du gjorde med mina tankar. Att du räddade mig, att du var mitt lugn i livet. Att du var min punkt, som fick mig att våga, våga vara mig själv.

Och ingen kan förstå, hur det smärtar i hjärtat att du är borta. Hur själen skriker efter mitt stora stöd, efter min stora kärlek.

För du var så mycket mer än bara en häst. Du var en riktig kärlek. Och jag sörjer dig med hela mitt hjärta, hela min själ.

Återigen står jag ensam. Knappt värd att synas, knappt värd att älskas. Så jag spelar, skrattar glatt med, gör det jag ska. Skämtar, fixar, donar, jobbar och håller på.

Men inuti gråter hjärtat. För nu finns bara jag kvar. Och ensam är jag inte stark. Och jag är mer ensam nu, än innan du kom. För nu vet jag ju hur det kan kännas, att känna sig normal. Att känna sig viktig. Att känna att man är värd någonting, att man är värd att finnas till, precis så som man är.

Jag saknar dig, min ängel.