mirowskan

Hemma igen efter kvällen på jobbet. Var fullt rulle hela kvällen, och självklart var folk kvar i över en kvart efter stägning... Varför man nu vill gå och storhandla mat vid 22 på kvällen, det övergår i och för sig mitt förstånd, men jag får rätt bra med pengar efter klockan 18, så jag bryr mig inte.

Kom hem och fick lite psykbryt, då det såg förjävligt ut hemma. Så ställde mig och städade köket och fixade disken, tömde sopporna och plockade lite allmänt. Ibland känner jag mig som en lågavlönad städko.

Ska väl röra mig mot sängen nu, är fortfarande rätt uppe i varv, men jag ska ju lyckas jobba imorgon och på torsdag utan att somna i kassan hade jag tänkt... Så får väl ligga i sängen och vara speedad ett tag istället...

Sov gott!

Sjukt fint väder idag, så vi tog en 2 timmars promenad. Leo fick sina sprutor igår, så han har inte riktigt varit sig själv inatt... Vi sov knappt någonting, men Leo fick iallafall ta igen sig i vagnen, det är värre för en annan...

Annars har dagen varit rätt trist, sitter och jobbar på min hemsida och väntar på att Jonny ska komma hem och lösa av mig, sen är det jobbet till 22.20 som gäller. Börjar faktiskt se fram emot att börja jobba igen. Förra veckan var det bara ångest men nu känns det helt ok. Och det ska bli så sjukt skönt att få lite mer pengar på kontot varje månad.

Visst mår man så himla mycket bättre så fort solen skiner? Dessutom är det nu bara 12 veckor kvar tills vi åker till alanya!

 

Har precis kommit hem från sista kursdagen på enliden, och nu är det nästan bestämt att jag ska börja rida lektion igen!

Ska börja redan nu på lördag, med hoppning, och så ska tränaren se hur jag rider (som en jävla kratta, så hoppas hon inte har för höga förväntningar...) Sedan vill jag rida varje lördag förmiddag fram till 1a Maj, för då börjar jag jobba igen, så därefter får det bli varannan lördag.

Hoppas på att det här kommer att funka nu, och att allt går bra! Känner mig så sjukt ringrostig, det är ändå över 4 år sedan jag red regelbundna lektioner...

Nä, nu ska jag sova... Älskade Leo fick 2 stycken sprutor idag, så han är alldeles varm... får väl se hur mycket sömn det blir inatt. Imorgon och 3 dagar framåt är det sedan jobb 17.30-22.15 som gäller. Spännande!

Idag är det 6 månader sedan världens finaste lilla kille kom till världen.

Klockan 05.20 den 29:e september föddes Leo äntligen, efter en 2 dygn lång förlossning. Det var det värsta jag gjort i hela mitt liv, men också det absolut bästa, för det gav mig ju världens finaste unge!

Det var tisdag morgon, och jag minns inte så mycket efter att han fötts, eftersom jag förlorade så mycket blod att jag knappt var vid medvetande... Jag minns att jag skickade ut ett sms till i princip hela telefonboken... Och att jag inte ville äta något, men att barnmorskorna tvingade i mig supersockrig smoothie.

Det har gått 6 månader sedan den där morgonen på huddinge sjukhus, och tiden har bara flugit förbi. Samtidigt känns det som om Leo alltid har funnits i mitt liv. Känslan av att bli förälder går inte att beskriva, kärleken till Leo är starkare än allt.

Så grattis på 6 månaders dagen älskade Leo. Du är det bästa som har hänt mig.

Bara några timmar gammal...

Gårdagen var så sjukt kul! Först en riktig tjejdag på stan, sedan pizza och sedan utekväll, kan det bli bättre?

Det enda som var lite tråkigt var att rätt många av mina kompisar bangade ur i sista sekund, eller helt enkelt bara inte dök upp (varför är jag inte förvånad?) Men det löste sig ju iallafall eftersom en hel del kompisar till Jonny kom. Sedan hade jag ju velat porrdansa med finaste Anna, men klubben vi var på spelade så sjukt konstig musik, så det blev inte mycket dansande inte.

Kändes som om de flesta tyckte det var en rätt lyckad kväll, jag hoppade mest runt och försökte prata med alla som vanligt, jag älskar ju sånna här tillställningar!

Blev dock inte så mycket sömn inatt, och dessutom försvann ju en hel timme efter omställningen till sommartid!

Finaste klänningen som jag hittade på H&M, hör och häpna!


Snygg-Anna var här såklart...


Balkongen...

Förkrök innan förkröket


Tycker vi är rätt fina ihop, visst har jag rätt?

Balkongen igen

Folket hängde i baren...

Giiiirls!

Baren-Malin gör det igen!


Schleeeten?

Hann inte uppdatera igår, hade fullt upp med massa saker hela dagen, och sen på kvällen när jag kom hem från stallmötet var jag heeeeelt slut.

Idag är det iaf PARTY för hela slanten som gäller! Det ska bli så sjukt kul med en riktig utekväll, det är nog verkligen vad mitt ego behöver, att få komma ut och skaka rumpan lite och känna mig ung igen och inte som någon jäkla hemmafru som är på rymmen om man är mer än 5 meter från lägenheten...

Så nu blir det först ut till stallet jättesnabbt, sedan hem, duscha, byta om. Sedan ska jag möta upp älskade Anna i hornstull vid 10 tiden och så ska vi åka och fixa naglarna! Efteråt blir det nog en sväng på stan, har man tur hittar man något att ha på sig ikväll, annars får jag väl köra på nån av trasorna jag har hemma redan...

Systemet fixade iallafall jag och underbara lillebror (som följde med som barnvagnschaufför) redan igår, så det slipper jag idag! Och så har jag fått Jonny att lova att han ska städa och lämna Leo hos mina föräldrar, så det är iallafall två saker som jag slipper!

Tror vi ska leka lite spa dock när vi kommer hem, och blanda lite bål... Och röja ut i baren så det finns plats och glas för alla! Hoppas på att det kommer mycket folk, de flesta har börjat banga ut i sista sekund (precis som vanligt, så jag är inte ett dugg förvånad).

Nä, Off to the stable now, och så har ännu en hektisk, men förhoppningsvis rolig, dag tagit sin början! Passa på och njut kära vänner, för dagarna kommer aldrig tillbaka igen!


Over and out.

Idag kom min brodyrmaskin!

Har tänkt försöka brodera först och främst allt jag äger och har... Nej men i princip alla hästsaker kan piffas upp med lite brodyr, så det är väl det jag ska ha den till mest. (Sen kommer jag ju slippa märka Leos kläder för hand när han börjar dagis, bara det gör ju maskinen värd pengarna!)

I framtiden hoppas jag även på att kunna brodera lite saker åt andra, sälja via tradera/blocket och kanske en del runtomkring i stallarna? Men det ligger långt fram, för först måste jag lära mig maskinen ordentligt!

Så just nu håller jag bara på och övar på en massa billiga IKEA handdukar... Men shit, det är så kul!

Idag fyller min pappa år.

Jag tror helt seriöst att jag har världens bästa pappa. Och Leo har helt klart världens bästa morfar.

Min pappa ställer alltid upp för mig, oavsett vad det gäller. Och pappa har hjälpt mig ur fler situationer än jag kan minnas. Punka på bilen? - ring pappa. Kört fast? - ring pappa. Vägbeskrivning? - ring pappa. Hjälp med skoluppgifter? - ring pappa.

I mina ögon kan min pappa allt. Han har alltid svar på frågor, och trots att vi inte är lika mkt för att prata känslor med varandra som mamma och jag, så vet jag ju att han alltid finns där och älskar mig över allt annat. Och när man minst anar det, så kommer nått jättekänslosamt sms, eller bara några få ord, men som ändå innehåller så mycket känsla, och så mycket kärlek, att jag ofta börjar gråta.

Min pappa har lärt mig det mesta här i livet, och det är från min pappa jag fått intresset för det svenska språket. Alla mina skolbetyg i svenska och samhällsämnena har jag min pappa att tacka för. Han har hjälp mig så mycket, och stöttat mig genom alla år, och genom alla mina tokiga idéer. Han har lyssnat med en ängels tålamod på alla mina vardagliga bekymmer, och han har funnits där när världen känts svart.

Pappa, världens bästa pappa. Jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Visst blir man så mycket gladare så fort solen tittar fram?

Var ute och gick en underbar promenad i solskenet med Leo och Pilen. Folk vi träffade på kollade lite skeptiskt mot oss, undrar om dom kollar lika skeptiskt om man går förbi med en hund? Ett par vi mötte skrattade tillome och frågade om jag var ute och gick med hunden?

Har ju världens snällaste ponny, annars hade jag ju aldrig haft honom i närheten av barnvagnen... Och skulle olyckan vara framme, så skulle jag inte tveka en sekund på att släppa hästen och låta honom lösa situationen själv. Pil är dock så fruktansvärt feg, så han hade inte gått många meter ifrån mig ändå...

Nu har jag precis kommit hem från min grönt kort kurs - det är så skönt att komma iväg och vara något annat än bara mamma och flickvän i 2 timmar. Synd att kursen bara är på 4 dagar... Kvällsfodrade efter kursens slut, Pilen hade knappt druckit något vatten, så jag blev lite orolig och tänkte KOLIIIIIK! men magen lät, och han hade både kissat och bajsat, så jag tror jag kan sova lugnt inatt iallafall. Dessutom slängde han i sig maten, precis som vanligt... Men mitt mammahjärta får ju hjärtsnurp av att bara tänka tanken på att han en dag kommer försvinna från mig, så jag har lite lätt för att nojja upp mig över ingenting...

Nu ska jag gå och sova, har massvis att göra imorgon! Ska bli skönt att fylla dagen med aktiviteter så jag slipper tänka...

Världens snällaste ponny njuter av solskenet och av att slippa täcke för andra gången i år!

Faen, dagarna blir inte lättare, utan bara svårare och svårare. Kan jag inte bara få bli mig själv igen?

Nu ska vi iallafall äta lite lunch här, och sedan blir det att åka ut i det fina vädret till Pilen. Hoppas på att solens strålar och att pussa lite på Pilen ska få mig på bättre humör.

Vad ska man göra när vardagen blir en övermäktig? När man känner att nej tack - nu går jag?

Jag har absolut inget att vara ledsen över, ändå kommer minnena när jag minst anar det. Jag har så dåligt samvete jämt, över precis allt. Och nu kan jag inte ens sova längre, så jag får inte ens fly tankarna och känslorna på natten!

Anyway, idag kom världens bästa mamma förbi. Jag älskar verkligen min familj över allt annat, och är en riktig liten mammagris. Och Leo skulle inte kunna ha en bättre mormor, hon är så engagerad! Det känns så skönt att vad jag än gör, så har jag min familjs stöd. Och att veta att dom alltid kommer att älska mig, oavsett vad, det gör mig till en bättre människa.


Mamma kom alltså hit, och så åt vi lunch tillsammans medan Leo tog en power-nap... Sedan traskade vi alla 3 bort till liljeholmen i väntan på att hantverkaren som ska fixa våra element skulle dyka upp. (men nej, se på faen, han kom inte idag heller! Blir galen på honom... Men det är en helt annan historia).

Jag försökte hitta något att ha på mig inför min födelsedagsfest på lördag, men nej, hittade ingenting.

Sedan var det dags att skadebesiktiga bilen, som har en enorm bukla på ena sidan. Stackars lilla volvon... Fick iallafall en tid i slutet på april för att fixa den. Ska bli spännande att se hur jag klarar mig utan bil i en hel vecka...

Ingen händelserik dag med andra ord... Och andra dagen i rad som jag i princip är hemma till klockan 16.30 och bara väntar på den dumma hantverkaren som aldrig kommer...

Har du sett mig?

Någon gång i februari 2009 försvann Malin.

Hon var vid försvinnandet iklädd snygga, stilrena och välpassande kläder, samt en snygg sminkning och skyhöga klackar.

Tjejen vi letar efter hade vid tidpunkten för försvinnandet extremt många bollar i luften, och satt sällan still och var tyst en längre stund.

Kan ha försvunnit någonstans på väg ut till stallet, där hon tillbringade X antal timmar varje dag, eller på något av sina 2 jobb. Möjligheten finns även att hon försvann någonstans på innerstans dansgolv.

Just nu finns det en look-a-like som rör sig i södra stockholm, men det är lätt att se skillnad på den vi söker och look-a-liken då kopian är betydligt tjockare, ofta går i gummistövlar eller gympadojor samt använder jeans och alltid har håret uppsatt i en hästsvans. Dessutom är kopian blek, i mer än en betydelse.

Har du några tips, eller har du rent av sett den vi söker?
Vänligen hör i så fall av dig till:
snä[email protected] eller ring 070- 123 45 67.

Den 21a mars 2007 fyllde jag 19. Jag gick sista året i gymnasiet och hade fullt upp med förberedelserna inför studenten. Jag minns inte hur jag firade min födelsedag då, men vi gick väl antagligen ut nånstans.

Livet lekte, jag hade hur kul som helst. Sommaren närmade sig, studenten, och allt vad det innebar, närmade sig också. Jag var, liksom mina klasskompisar, fylld av förväntan.

Jag hade höga krav på mig själv. Jag visste att det snart var dags att bli vuxen. Snart skulle jag säkert flytta hemifrån, ta det förbaskade körkortet, lära mig laga mat som faktiskt gick att äta och börja pensionsspara. Men framförallt skulle jag snart veta vad jag ville göra med mitt liv.

Skulle jag plugga vidare? Eller skulle jag hitta drömjobbet? Skulle jag åka utomlands och plugga något år? Eller skulle jag satsa på hästarna ett tag, passa på att utbilda mig inom mitt intresse?

Möjligheterna var oändliga, och det kändes som om det var nu, nu som livet började! Snart skulle jag också bli sådär vuxen, bara kunna allt helt plötsligt, veta allt och allt skulle bara bli så bra.

Men aldrig ens i min vildaste fantasi hade jag väl trott att jag efter sommaren skulle träffa en kille som skulle charma mig så totalt att jag tackade nej till drömjobbet på en hästgård i lund. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle hinna bli gravid innan jag fyllde 21. Och aldrig, aldrig, hade jag väl trott att jag skulle sitta och jobba i kassan på ICA.

Livet blev inte som jag tänkt mig alls, där när jag firade min 19e födelsedag för 3 år sedan.
Det finns saker som jag kanske borde ångra, saker som jag borde gjort, saker som jag borde testat. Men jag tänker inte ångra mig. Alla mina beslut ledde mig till det liv jag har idag. Alla mina beslut resulterade i min son. Min underbara Leo...

Men ibland kan jag känna att det vore så skönt att få känna sig vuxen. Att helt plötsligt bara veta en hel massa saker. Att drömjobbet skulle hoppa fram och bita mig i näsan, eller att jag iallafall skulle komma på vad jag vill göra, vad jag vill utbilda mig till. Det skulle vara så skönt att inte behöva oroa sig för pengar, eller för att jag ska fastna i den där förbannade ICA kassan. Att helt plötsligt bara veta...

Idag fyller jag 22. Och jag väntar fortfarande på att jag ska känna mig vuxen...

Idag blir det till att gå och lägga sig tidigt, för imorgon ska jag upp och släppa ut hästarna!

Min stackars Pilgrim har lyckats få ett balltramp, så han får gå med boots på sig i hagen nu, och dessutom vid all ridning.

Anyway - Jonny tog lite bilder på mig och Pilen när vi red på ängen i onsdags, så tänkte lägga upp de bästa på finaste ponnyn! Vet att jag rider som en kratta just nu, så inga kommentarer om det tack! Det ska bli bättre, tränare är på G ut och jag är sjukt taggad inför framtiden!

Just nu har jag bara så himla mycket planer om allt - ridningen, stallet, framtiden, utbildning osv. Det ska bli så kul att se vad som fungerar och vad jag kommer behöva inse att jag måste sänka mina krav/förväntingar inom. Har börjat skriva ner allt på dokument i datorn, för det sprutar snart idéer ur öronen på mig!

Dessutom är jag sjukt sugen på att skriva en längre roman/ungdomsbok... Har varit sugen på det i flera år nu, men tvivlar starkt på att jag är tillräckligt duktig för att skriva en hel bok. Jag har storyn, jag har upplägget, jag har en början... Men har jag modet?


Travar fram...

Mer trav...


Galopp!


Galopp!

Uppställd.

Har tänkt att jag ska använda den här som "före" bild och sedan ställa upp honom på samma plats i sommar för att se hur mycket som har hunnit ändras på några månader med diet och seriös träning.

Men jag kan verkligen inte låta bli att älska Twilight serien!

Jag har redan läst alla böckerna 5 gånger, utom de två första, för de har jag hunnit läsa 6 gånger. Jag känner mig som ett litet barn på julafton. Jag kan inte låta bli att älska allt som har med twilight att göra!

Och just nu är jag i extas, för jag har förhandbokat New Moon som släpps imorgon... Men gissa vad som kom på posten idag!

Så ikväll blir det fredagsmys med mina finaste killar, indiskt på bordet och New Moon på tvn! Lycka!

Ibland behöver man bara vara sig själv för ett tag. Lägga mammarollen och duktiga flickvännen på hatthyllan, skaka av sig hemmadammet och bara vara sig själv med en kompis.

Nyss hemkommen från en enkel fika på donken med bästa vännen Anna känner jag mig så himla mycket bättre än jag gjort på länge! Det behöver inte vara något avancerat, jag behöver inte vara borta i många timmar, men att bara få vara iväg en stund och snacka skit, det kan jag leva länge på sedan!

För ibland är det faktiskt lite jobbigt att inse... Jag älskar min son över allt annat, mer än själva livet, men ändå. Jag är inte ens 22 än, och de flesta tjejerna i min ålder leker inte mamma pappa barn på heltid.

Jag hann inte göra allt det som man "ska" göra innan man bildar familj. Jag åkte aldrig på någon jorden runt resa, jag var aldrig någon ansvarslös student, jag har aldrig bott helt själv, och jag gör sällan något bara för min egen skull.

Inte för att jag vill byta bort mitt liv som jag har nu, inte för någonting i hela världen, men ibland måste jag komma bort. För jag är så mycket mer än mamma, flickvän, anställd, dotter, hästägare. Jag är jag, jag är Malin, och ibland måste jag få vara bara jag.

För det är så lätt att tappa bort sig själv i alla duktiga roller, alla måsten och alla "jag ska bara". Ikväll fick jag vara bara Malin för ett tag, och det var så himla skönt!

Det gör mig inte till en sämre mamma, en sämre flickvän, en sämre dotter eller en sämre hästägare, utan snarare tvärtom. Det här kan jag leva på i flera dagar.

Tack Anna för att du drar ut mig och låter mig leva som bara mig själv ibland, för det är så lätt att glömma bort sig själv... Kärlek till dig och alla våra minnen!

Det var sommarlovet mellan sexan och sjuan i högstadiet. Jag hade platåskor med glitterhjärtan, en beige miniryggsäck med nitar, svarta savannbyxor och min Nokia 3310 bytte jag ständigt skal på. Mina underkläder hade bilder av snobben och nalle puh, och det var inte alltid jag orkade sminka mig.

Jag var medlem på en sida som hette pussokram, och det var där jag mötte honom. Han som var 3 år äldre, som visste allt och var så vuxen. Han som var så snygg att jag knappt vågade tro att han ens skulle titta åt mitt håll. Han som i mina ögon såg ut som en ung Leonardo Dicaprio.

Han bodde inte i Stockholm, utan åkte bara hit för att träffa mig, och känslan när han kom där på centralen... Jag var så himla blyg! Jag hade mina platåskor, och en vit kjol med möster och fransar längst ner. Det var varmt den dagen, så jag hade ingen jacka på mig. Men han hade en skinnjacka med sig, som han la över mina axlar när solen gick i moln, och dagen närmade sig sitt slut.

Jag var 13 år gammal, och jag hade aldrig gjort nått värre än att pussa en kille. Och här kom den här killen, som var 16 år gammal och snart skulle börja gymnasiet, och han hade definitivt inte nöjt sig med en puss. Jag var så nervös, och hjärtat slog som en hammare i bröstet. Jag gav honom allt det, som man ska vara rädd om, och han fick inte bara mitt hjärta.

Jag var hans, och han var väl min antar jag. Jag älskade honom av hela mitt hjärta, och kunde inte tänka mig att världen någonsin skulle kunna snurra utan honom i mitt liv.

Mina föräldrar hatade den här killen, som kom och förstörde deras lilla dotter. I efterhand kan jag inte tacka dom nog för vad dom gjorde för mig då, men när jag var 13, då tyckte jag att dom förstörde min värld. Bråk och skrik blev en del av vardagen, och jag kan knappt minnas en natt då jag inte grät mig till sömns.

Han styrde mitt liv med en järnhand, och jag hade inte det minsta emot det. Han hade fått mitt hjärta, helt utan förbehåll, och det var hans att styra över. I mitt liv fanns bara han, så vad skulle jag med vänner till? Jag förstod inte varför alla andra bara bråkade med mig, såg dom inte att han var mitt öde? I min värld var han min prins, som kommit för att rädda mig. Men från vad, det har jag fortfarande inte listat ut.

Jag minns att folk skrattade, och kallade mig fula saker. Och jag minns hur det kändes, hur det brände i bröstet. Men allt skulle bli bra, bara vi hade varandra. För visst skulle det vara han och jag resten av livet, något annat var ju otänkbart.

Men saker blir sällan som man tror, och jag sörjde honom och det som hade varit vårt, som bara en 13årig tjej kan sörja en kärlek.

Jag träffade honom sista gången sommaren 2005. Jag åkte moppe då, och skulle precis börja gymnasiet. Jag var inte lika naiv som när jag var 13, och jag trodde inte längre att han skulle rädda mig från världens alla hemskheter. Jag visste hur det hade slutat sist, jag kom fortfarande ihåg hur det hade känts, när han var den enda som fick min värld att snurra runt.

Ändå tog det inte många minuter innan han hade fått mitt hjärta på nytt. Och när han försvann igen, då tog han det med sig... Och jag var precis lika ledsen som förut, och lovade mig själv, att aldrig någonsin hamna i samma sits igen. Ingen skulle någonsin få mitt hjärta igen, ingen skulle någonsin få makten att förgöra mig så totalt.

Det känns så konstigt nu, att sist jag träffade honom, så var han 3 år yngre, än vad jag är nu. Ändå tyckte jag då, att han var så mycket äldre än vad jag är nu. Jag går fortfarande och väntar på den dagen vissa av hans värderingar ska försvinna ur mitt huvud, och den dagen jag ska känna mig lika vuxen som han var då.

Jag tänker på honom då och då, jag undrar vad han gör, om han någonsin blev lycklig. Om han lyckades ta körkort, vart han flyttade när han flyttade hemifrån, och vad han gör idag. Men mina tankar är inte längre upptagna av idéer om hur jag ska få tag på honom, eller hur jag ska kunna visa honom att jag lyckades.

För i många år, så lyckades aldrig någon få mitt hjärta. Jag har varit elak, manipulativ och okänslig, skrattat och hånat andras kärlek. Jag har varit otrogen och jag har sårat. Det är inget jag är stolt över, men det är den jag var, i väldigt många år.

Men jag vågade ge bort mitt hjärta på nytt, och det är jag glad för, för annars hade jag aldrig kunnat få det liv jag har idag.

Jag älskar min sambo, och min son, mer än jag älskar mitt eget liv. De har mitt hjärta, och det är deras att göra vad de vill med.

Men jag kommer ändå aldrig glömma, för tro mig, ingen kan älska, så som en 13årig tjej älskar sitt livs första kärlek.

Jag är en sån där tjej som älskar kläder, men inte är så mycket för mode. Ofta tycker jag att de som går efter modet klär sig lite... konstigt. Tex så är jag definitivt inte mycket för senapsgult, hög midja på jeansen och alltför mycket smink.

Jag älskar att matcha kläder, och älskar färg. En av de värsta sakerna med att vara gravid var helt klart att det inte fanns några fina kläder. Det finns inga färger eller snygga kläder alls för alla stackars gravida tjejer. Tur att det inte är så länge man måste ha mammakläder iallafall...

Just nu är jag helt inne på klänningar och leggings. Jeansleggins, lackleggings och vanliga leggings i bomull - jag älskar dom allihop! Det är så skönt att våren börjar titta fram så man kan plocka fram lite snygga kläder igen, för det finns nog ingen som tycker att dunjacka är snyggare än en sommarklänning, väl?

Det är så himla trist med folk som säger att dom inte gillar kläder. För man måste ju faktiskt inte älska mode för att gilla kläder! Och när man väl har på sig något som man trivs bra i, då strålar man! Självförtroendet får ju såklart en kick av att man känner sig fin!

Och jag är helt klart för att folk får klä sig precis som dom vill. Om man känner sig fin i nått, så go for it!

Känner att jag behöver presentera en av mina största kärlekar här i livet, ponnyn Pilgrim.

Jag hämtade Pilgrim den 25 oktober 2005. Det var mörkt och det spöregnade, men jag var lyckligare än på länge. Jag var 17 år gammal, hade precis fått ett fast jobb på Mcdonalds och gick andra året i gymnasiet.

Ofta har folk svårt att förstå min kärlek till den här hästen, och jag har mer än en gång fått höra att "men det är ju bara en häst?!", och visst, det kanske stämmer. Pilen är bara en häst, men han är även en vän.

En vän som varit med mig genom en stor del av mitt liv. Han var med när jag tog studenten, när jag var gravid, när jag fick min son, när jag träffade min sambo, när jag flyttade hemifrån... Listan kan göras lång.

Han har funnits där för mig genom svåra val, genom panikångesten, brustna hjärtan, svikna relationer och han har alltid lyssnat. Han har lyssnat i timmar på mina klagomål, mina funderingar och mina åsikter. Han har sett mig gråta tills jag trott hjärtat skulle gå sönder, men han har även sett mig skratta tills tårarna rann och jag fick kramp i magen.

Hur många har fått privilegiet att ha en sådan vän? En vän som alltid lyssnat, aldrig sagt emot och aldrig skrattat åt dina dåliga hårdagar? En vän som aldrig någonsin har sagt "tyvärr, jag har inte tid idag"? Hur många har haft en vän, som man kan berätta precis allt för, och veta, att hemligheten aldrig kommer vandra vidare?

Just nu är det jag som säger "jag har inte tid". Det är jag som avstår för min vän, till förmån för familjen. Just nu finns inte tiden att vara i stallet 3-4 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Men någon dag kommer jag att ha tid igen, och då vet jag, att det inte kommer vara några sura miner för att jag varit frånvarande.

Det är mycket som har ändrats på sista tiden, och att få barn kan vända hela ens liv uppochner. Men ändå... När jag sitter på Pilgrims rygg, och galopperar runt på snötäckta ängar - då är jag 17 år igen. 17 år gammal, utan problem. Och överlycklig över att ha fått en egen ponny.

Idag, imorgon, för alltid. Jag älskar dig.

 

Ikväll är det melodifestivalen!

Tycker lite synd om mig, för jag ska snart iväg och jobba, och slutar först vid 21.30... Så jag missar hela melodifestivalen!

Tur att man har en inspelningsbar box till tvn iallafall, jag kommer spela in hela mello, och sedan avnjuta programmet imorgon kväll istället. Så nåde den som kläcker ur sig vem som vann innan jag har hunnit se!

Och så blir det väl till att blunda när man kör förbi affärerna imorgon så man inte ser löpsedlarna...

Ska jag gissa vem som vinner så tippar jag dock på Darin. Fast jag skulle gärna se Eric Saade eller Timoteij som vinnare! Eric är ju så söt att man nästan skäms över sig själv... Killen är ju faktiskt inte ens lovlig!  Herregud, hur gammal är han liksom? 17? Hur som, sådär hunkig som Eric är, det var då inte killarna när jag gick i gymnasiet. Herregud, kidsen har verkligen gått upp sig nu för tiden! För att inte tala om hans flickvän, hon har väl knappt börjat gymnasiet? Men herregud så söt hon är! Och vilken röst!


Nej då - jag är inte alls avundsjuk...

Klockan är 06.19 lördag morgon... Och jag har varit vaken i 40 min! Livet är roligt nästan jämt!

Detta är då inte frivilligt, utan det var sonen som väckte mig med ett härligt skrik. Alla ni som har svårt att komma ur sängen på morgonen, skaffa barn, det går inte att sova vidare när en överlycklig bebis ligger och gör glädjeskrik. Eller förresten, ni behöver inte alls skaffa barn, det går så bra att låna min. Varsågod!

Så - vad har dagen att bjuda på för er del?

Helgerna brukar vara knökfulla för min del, för då är ju alla andra lediga och har tid att ses. Dessutom brukar jag försöka rida varje lördag och söndag eftersom jag inte alls har samma tid för hästen på vardagarna längre.

Idag är det dock mest jobb på schemat. Jobb och hästen. Och förhoppningsvis får jag sova iallafall någon timme till innan det är dags att kasta sig iväg!

Igår låg jag och tänkte på hur kul det är med livet egentligen, och hur stora konsekvenser relativt små val kan ge. Skulle någon frågat mig när jag tog studenten för 3 år sedan, om jag trodde att jag skulle ha fast förhållande, sitta i lägenhet och ha en son på 5 månader innan jag hann fylla 22, då hade jag skrattat dom rakt upp i ansiktet. Nix, jag skulle minsann hinna jobba i stall, utbilda hästen, utbilda mig själv och sedan, när jag närmade mig 25, ja då skulle jag börja fundera på att skaffa ett seriöst 9-17 jobb, och sedan kanske börja överväga att skaffa barn. Självklart skulle jag bo i hus!

Ändå skulle jag inte vilja ändra minsta lilla. Jag är så lycklig med min lilla familj. Visst - jag skulle kanske önska mig ett något bättre jobb, samtidigt som jag faktiskt är glad för att jag har mitt jobb. Eller båda mina jobb ska jag väl säga, då jag har ett deltidsjobb och ett extrajobb.

Antar att det jag försöker säga med detta inlägg är att livet kan bli riktigt lyckat, även om det inte riktigt blev som man trodde...

Jag och Leo på ispromenad i vinterviken

De som känner mig vet att jag är löjligt fascinerad av tjocka människor. Jag har aldrig riktigt förstått hur man kan låta sig själv att flyga iväg i vikt och bli tjock a la brittisk dokumentärserie.

Jag menar, det måste ju ta år och dar att bli riktigt fet? Hur gör man ens för att närma sig hundra kilo? Dåliga gener, eller lever man på chips och dipp?

Jag har alltid varit smal, och som vuxen alltid vägt under 50 kg, oavsett vad jag tryckt i mig... Men sen blev jag gravid, och gick upp 23 kg. Nu, 5 månader senare, har jag 4 kg kvar till min startvikt, och vilket helvete det är att gå ner i vikt! Och vilket helvete det är att vara tyngre! Orken är minimal, kraften och kanske framförallt lusten för att göra något likaså.

Jag försöker verkligen vara duktig, har testat detox, börjat röra mig mer, äter inte onyttigt längre och ändå känns det som om dom där sista kilona bara vägrar försvinna.

Men nu var det inte mig jag skulle ventilera om, utan just fetma. Hur kommer det sig att så många är feta? Och att det är tabu att prata om det, att påpeka det? Men att däremot säga till någon att den är alldeles för smal, det är helt ok?

Jag vill inte trampa någon på tårna, jag vill bara lära mig att förstå... Hur kan man ogilla sig själv så till den grad att man vill misshandla sin kropp med övervikt? För det tar ju något otroligt på kroppen att vara fet. Och hur tänker alla föräldrar som ger sina barn godsaker i tid och otid?

Jag ser dagligen barn som helt klart borde sättas på diet. Hur tänker man som förälder då? Någon gång ibland är det helt klart att man ska få smaka nått gott, men det kan väl begränsas till födelsedagar och speciella högtider? Fredagsmys kan man ha med begränsad mängd godis, och man behöver bara ha fredagsmys på just fredagar, inte på hela veckans alla dagar.

Som vuxen kan jag ändå någonstans förstå att om jag äter en påse chips om dagen, då kommer jag förmodligen bli fet. Men som barn tänker man inte så, för man har inte den förmågan att tänka så pass logiskt i så många steg än!

Min undran är, hur kan man ha så pass lite respekt för sig själv att man tillåter sig att bli fet?

Att skaffa blogg. Någon som jag aldrig trodde skulle hända. MEN - jag saknar att skriva! Jag saknar att göra min åsikt hörd, och att få säga vad jag tycker utan att någon avbryter!

Så jag har insett att jag nog behöver en blogg, om inte annat för att få ventilera mig lite. För helt ärligt tror jag inte att jag har någonting att tillföra cybervärlden egentligen.

Så - vem är jag?

Jag är Malin, just nu mammaledig och med lite extrajobb. Bor i hägersten med sambo och son. Fritiden ägnas åt hästen ute i huddinge.

Jag har tänkt ägna min blogg åt både stora och små händelser. Saker jag blir upprörd över, saker som jag bryr mig om, men även vardagliga händelser som sker i livet.

Enjoy!