Ibland känns livet så bra!
Har precis kommit hem från en väldigt lyckad kväll i stallet.
Jonny var supersnäll och stressade hem från jobbet så att jag skulle hinna ut till stallet för hopplektion. Kom ut till stallet 17.23, lektionen började 17.30... Så blev ingen långrykt för Pilen idag inte! Men vi kom bara 10 min sen till lektionen iallafall, turbomalin!
Kändes helt hopplöst i början, det gick åt helvete. Och sen satt det massa folk och tittade, och då rider jag ännu sämre... Har verkligen noll självförtroende kvar, jättetrist. Var nära att ge upp och säga till Therese att jag ångrat mig, men precis då skulle vi börja hoppa, så då tänkte jag att jag lika gärna kunde vara kvar.
Och vilken tur att jag stannade! Visst, mellan hindrena var det väl inte sådär jättesnyggt. Men vi höll bra tempo och rätt galopp hela tiden. Men över hindrena kändes det så jäkla bra! Flera ggr så kände jag att "shit, jag KAN ju faktiskt det här!". Och Therese är så bra som lärare också, hon får en att känna sig duktig.
På slutet hoppade jag bana på 80 cm! Visst, det kanske inte såg så högt ut... Men när jag kom runt och kom runt helt OK, då kändes det som om jag precis vunnit en 150 hoppning!
Åh, hela kvällen känns bara så bra nu när jag har hoppat. Det är ju det här jag älskar, det är ju det här jag vill göra. Och världens duktigaste ponnyplutt har man också. Det är så skönt att ha en så trygg häst. Jag vet ju att han aldrig skulle göra nått dumt, och att han brukar lösa situationen när jag klantar mig. Finaste ponnykillen...
Nu ska jag gå och lägga mig, och drömma vackra hoppdrömmar.
Jonny var supersnäll och stressade hem från jobbet så att jag skulle hinna ut till stallet för hopplektion. Kom ut till stallet 17.23, lektionen började 17.30... Så blev ingen långrykt för Pilen idag inte! Men vi kom bara 10 min sen till lektionen iallafall, turbomalin!
Kändes helt hopplöst i början, det gick åt helvete. Och sen satt det massa folk och tittade, och då rider jag ännu sämre... Har verkligen noll självförtroende kvar, jättetrist. Var nära att ge upp och säga till Therese att jag ångrat mig, men precis då skulle vi börja hoppa, så då tänkte jag att jag lika gärna kunde vara kvar.
Och vilken tur att jag stannade! Visst, mellan hindrena var det väl inte sådär jättesnyggt. Men vi höll bra tempo och rätt galopp hela tiden. Men över hindrena kändes det så jäkla bra! Flera ggr så kände jag att "shit, jag KAN ju faktiskt det här!". Och Therese är så bra som lärare också, hon får en att känna sig duktig.
På slutet hoppade jag bana på 80 cm! Visst, det kanske inte såg så högt ut... Men när jag kom runt och kom runt helt OK, då kändes det som om jag precis vunnit en 150 hoppning!
Åh, hela kvällen känns bara så bra nu när jag har hoppat. Det är ju det här jag älskar, det är ju det här jag vill göra. Och världens duktigaste ponnyplutt har man också. Det är så skönt att ha en så trygg häst. Jag vet ju att han aldrig skulle göra nått dumt, och att han brukar lösa situationen när jag klantar mig. Finaste ponnykillen...
Nu ska jag gå och lägga mig, och drömma vackra hoppdrömmar.
Kommentarer
Trackback
