Jag grät inte ens!
Igår kväll, precis innan jag skulle somna, så tänkte jag på dig.
Jag tänkte på hur härligt det var att rejsa på ängen förra vintern, när det var 4 dm snö överallt, och trots att det var snorkallt ute så var jag lycklig.
Jag tänkte på hur det kändes när jag hoppade dig första gången, på den där extremt dåliga volten ute vid stallet i haninge. Hur jag tyckte att 50 cm kändes högt, och hur häftig jag kände mig som vågade hoppa i snön.
Jag tänkte på alla gånger vi ridit förbi barn. Barn med stora, tindrande ögon, som kollat upp på dig och med längtan i rösten frågat om dom fått klappa. Barn som blivit överlyckliga när dom fått mata dig, klappa dig på halsen eller bara för att vi har stannat och pratat när dom sett oss.
Jag tänkte på gången vi 4, Du, jag, Anna och Perla, red på långritt i Haninge. Skog hade vi nästan ingen, men trottoarer fanns det gott om. Och hur vi avslutade turen med en sväng på mcdonalds - självklart i drive throu. Hur tjejen som satt i luckan den dagen minns det besöket, det undrar jag än idag.
Jag tänkte på när vi badade tillsammans, det där snuskigt varma sommaren 2006, och hur vi skrattade åt dig för att du inte vågade simma, utan bara glatt gick ut tills du inte bottnade mer, och sedan stod och vägde på hovspetsarna, med halsen rakt upp som en giraff och fnös.
Jag tänkte på hur stolt jag var över att vara den enda felfria i klassen när vi tävlade på gömmargården. Att det bara var en clear round på 50 cm med 4 andra startande, det sket jag i, mammahjärtat bultade hårt den dagen ändå.
Jag tänkte på hur mycket jag alltid litade på dig. Att det aldrig var några problem att slänga upp vänner, familj, släktingar och bekantas bekanta. För du stannade ju ändå alltid när jag sa stanna. Och galopperade lugnt och försiktigt med nybörjarna när jag sa galopp.
Jag tänkte på att jag alltid brukade ha dig lös, som en stor hund, upp från sommarhagen. Jag visste ju att du inte gick nånstans, utan höll dig bredvid.
Jag låg i sängen och tänkte på dig, på många av stunderna då det varit ren lycka med dig. Och jag LOG. Kom på mig själv med att vara glad, över att kunna plocka fram minnen som inte gjorde ont, som bara framkallade andra, mysiga, varma, härliga minnen. Och sen somnade jag, och sov gott och utan mardrömmar. Det var första gången jag verkligen medvetet har kunnat tänka på dig utan att börja gråta.
Men idag när jag tänker på dig, idag när jag skriver det här, så rinner tårarna. Idag minns jag återigen din blick på kliniken. Hur veterinären sa att det var dags att ge upp nu. Hur du gick rätt in i transporten utan att konstra på vägen hem, och hur du inte lät avlivningskillen klappa dig i ansiktet.
Idag gråter jag, idag känns det som om hjärtat ska spricka och minnena av allt det fina, bara försvinna.
Men igår mindes jag dig, precis som du var. Igår var jag lycklig igen. Jag minns dig nu älskling. Precis som du var. Jag älskar dig för alltid.
Jag tänkte på hur härligt det var att rejsa på ängen förra vintern, när det var 4 dm snö överallt, och trots att det var snorkallt ute så var jag lycklig.
Jag tänkte på hur det kändes när jag hoppade dig första gången, på den där extremt dåliga volten ute vid stallet i haninge. Hur jag tyckte att 50 cm kändes högt, och hur häftig jag kände mig som vågade hoppa i snön.
Jag tänkte på alla gånger vi ridit förbi barn. Barn med stora, tindrande ögon, som kollat upp på dig och med längtan i rösten frågat om dom fått klappa. Barn som blivit överlyckliga när dom fått mata dig, klappa dig på halsen eller bara för att vi har stannat och pratat när dom sett oss.
Jag tänkte på gången vi 4, Du, jag, Anna och Perla, red på långritt i Haninge. Skog hade vi nästan ingen, men trottoarer fanns det gott om. Och hur vi avslutade turen med en sväng på mcdonalds - självklart i drive throu. Hur tjejen som satt i luckan den dagen minns det besöket, det undrar jag än idag.
Jag tänkte på när vi badade tillsammans, det där snuskigt varma sommaren 2006, och hur vi skrattade åt dig för att du inte vågade simma, utan bara glatt gick ut tills du inte bottnade mer, och sedan stod och vägde på hovspetsarna, med halsen rakt upp som en giraff och fnös.
Jag tänkte på hur stolt jag var över att vara den enda felfria i klassen när vi tävlade på gömmargården. Att det bara var en clear round på 50 cm med 4 andra startande, det sket jag i, mammahjärtat bultade hårt den dagen ändå.
Jag tänkte på hur mycket jag alltid litade på dig. Att det aldrig var några problem att slänga upp vänner, familj, släktingar och bekantas bekanta. För du stannade ju ändå alltid när jag sa stanna. Och galopperade lugnt och försiktigt med nybörjarna när jag sa galopp.
Jag tänkte på att jag alltid brukade ha dig lös, som en stor hund, upp från sommarhagen. Jag visste ju att du inte gick nånstans, utan höll dig bredvid.
Jag låg i sängen och tänkte på dig, på många av stunderna då det varit ren lycka med dig. Och jag LOG. Kom på mig själv med att vara glad, över att kunna plocka fram minnen som inte gjorde ont, som bara framkallade andra, mysiga, varma, härliga minnen. Och sen somnade jag, och sov gott och utan mardrömmar. Det var första gången jag verkligen medvetet har kunnat tänka på dig utan att börja gråta.
Men idag när jag tänker på dig, idag när jag skriver det här, så rinner tårarna. Idag minns jag återigen din blick på kliniken. Hur veterinären sa att det var dags att ge upp nu. Hur du gick rätt in i transporten utan att konstra på vägen hem, och hur du inte lät avlivningskillen klappa dig i ansiktet.
Idag gråter jag, idag känns det som om hjärtat ska spricka och minnena av allt det fina, bara försvinna.
Men igår mindes jag dig, precis som du var. Igår var jag lycklig igen. Jag minns dig nu älskling. Precis som du var. Jag älskar dig för alltid.
Saknaden är stor.
Kommentarer
Trackback
