mirowskan

Usch, är trött som ett as idag. Leo gnällde hela natten... Jag gick och la mig vid 23.45. 02.27 var klockan när jag väl lyckades somna... 03.17 var det upp igen. Och sådär höll det på hela natten. Jättespännande. Klockan 6 var jag så trött att jag var kräkfärdig, så då fick Jonny ta det lilla monstret.

Livet är så jäkla trist just nu... Ingenting är roligt, allt känns bara sorglig. Hinner inte ens sörja ordentligt, för livet rullar ju på i 180 precis som vanligt. Hade jag fått bestämma hade någon annan fått ta Leo hela den här veckan, så att jag kunde få lägga mig under täcket och gråta sönder mig.

Men nej, nu måste jag ta hand om bebis. Och det slutar mest med att vi båda sitter och gråter. Superledsen mamma + supergnällig bebis är ingen bra kombination...

Dessutom hade jag behövt städa, och rensa garderoben, och laga middag, och diska, och och och och. Alla måsten hela tiden. Och det känns så surrealistiskt, att alla måsten fortsätter att existera, trots att en del av mitt liv är borta för alltid.

Har kollat annonser varje dag men INGEN är ju det som jag vill ha... Och det jag vill ha egentligen är ju omöjligt, för jag vill ha dig tillbaka. Men det går ju inte, för du är borta...

Jag vet att det inte stämmer, det finns ingen logik alls i det, men nånstans känns det som om du bara hade funnits kvar, då hade livet varit perfekt.

Jag vet ju att det inte var perfekt innan, det var måsten då också. Inte direkt som att maten lagade sig själv när du stod i hagen. Men allt var ju så mkt lättare.

Kommer hela tiden på mig själv med att tänka - så fort Jonny kommer hem, då ska jag åka till stallet så jag får vara ifred, så kan jag sätta mig hos dig och gråta.

Men det går ju inte... Ska jag sätta mig i ett tomt stall och skrika sönder mig? Vad blir bättre av det?

Nä usch och fy och blä på sånna här dagar när allt känns skit.

För alltid borta, aldrig någonsin glömd...