mirowskan

Åkte ut till Berga nyss för att hämta hjälm och stövlar. Klarade inte av att parkera framför hagen, där du försvann. Vågade inte ens titta dit. Tänk om det skulle finnas blod kvar?

Parkerade på stallplan. Tårarna började rinna redan när jag körde upp på motorvägen. Hade det gått att vända hade jag gjort det... Vägen kändes så normal, det kändes så vanligt. Stallet såg också ut precis om vanligt.

Hur kan allt vara precis som vanligt, när hela min värld har trillat ihop? Hur kan livet bara fortsätta, som om ingenting har hänt, fast att världens vackraste inte finns kvar? Hur är det ens möjligt?

Gick in i stallet. Underbara Lill hade mockat ur boxen, det kändes bra. Grimman hängde kvar på boxdörren, precis som vanligt, som att du bara gick i hagen. Det var nära att jag gick ut och ropade på dig. Innan hjärnan hann koppla, du kommer inte svara, du kommer inte komma gåendes när jag visslar. För du finns inte mer.

Jag börjar förstå det nu, det börjar sjunka in. För alltid. Borta. Aldrig någonsin mer kommer du tillbaka. Och det gör så ont, som om hjärtat ska gå i tusen bitar.

Ändå fortsätter livet, och jag förstår inte hur. Hur kan allt fortsätta, när hela min värld försvunnit? Hur kan jag fortsätta andas, fortsätta vara hungrig, kissnödig, trött, när allt bara är borta? Hur kan jag fortsätta skratta, fortsätta le, fortsätta träffa folk och göra upp planer, när du inte finns kvar?

Och smärtan efter dig, det gör så ont. Det är djupa sår i själen älskling, och jag tror aldrig dom försvinner. För du är inte kvar, och du kommer inte tillbaka. Och det finns ingenting jag kan göra för att ändra på det. 

herregud vad jag saknar dig min älskade vän....

Hur i helvete ska jag klara livet utan dig?