Min älskade Pilgrim...
Jag skriver för att minnas detta. En dag kommer jag minnas med glädje, nu finns bara sorg.
Mamma hämtade mig med lillbil 06.40. Jag kom till stallet, och du gnäggade inte godmorgon som du brukar. Du fick dubbel kvällsmat igår, och hade för första gången i ditt liv inte dammsugit boxen. Gav mat till de andra hästarna, och då blev det liv i luckan, HALLÅÅÅÅÅ skrek du på ditt eget vis, fnös upprört och sparkade på boxdörren, du har glöööömt någon?!.
Mamma och jag släppte ut dig på bergakullen. Du fick gå där hela dagen igår och vara häst, för första gången på över en månad. Trots att vi släppt dig, stod du kvar länge, länge och bara mös, la huvudet i min famn. Självklart rann tårarna då. Lugnt och stilla gick du sedan iväg för att äta gräs. Mamma och jag stod kvar i hagen och pratade om allt och inget. Livet kändes så surrealistiskt. Klockan var strax efter 7, det var mindre än 3 timmar kvar, men det kändes som en evighet som aldrig skulle ta slut. Jag hoppades fortfarande på ett mirakel, att någon skulle hoppa fram ur en buske och säga att du var bra igen. Senare tog vi en promenad runt sommarhagarna, första och sista gången på över en månad som du gick från stallplan. Det kändes bra, och du var glad.
Vid 8 ringde jag folksam. Deras veterinär hade godkänt avlivning. För mig var det den tredje veterinären som sa att det var dags att ge upp. Därefter ringde jag Benny på stockholms nödslakt. Det var riktigt jobbigt, men kändes fortfarande avlägset. Han skulle komma vid 10, och var snäll mot mig i telefon, trots att jag grät så jag knappt kunde prata.
Efter det tog jag in dig i boxen. Du fick äta ditt morgonhö efter att jag släppt ut de andra, ocg jag satte mig i ett hörn av din box och läste tredje twilight boken, precis som jag gjort varje morgon denna vecka. Ibland kom du fram till mig, blåste luft i mitt hår, nosade på mina händer, eller lät mig klappa din panna, men mest var vi bara stilla. Jag minns ingenting av det jag läste.
När klockan närmade sig 9 tog jag ut dig i gången. Jag flätade en bit av din svans och klippte, och klippte även av en bit av manen. Sen borstade jag dig, och du blev grinig när jag råkade kittla dig. Jag kom på mig själv med att tänka: Jag kommer aldrig kunna slänga dina borstar, eller dina höpåsar. Varför ska jag behålla dom, vad ska jag med dom till? Men jag kan helt enkelt inte med att slänga dom, slänga en bit av ditt liv...
Jag sprayade hela dig full i pälsglans, och medan det sjönk in lät du mig mysa. Du brukar vara så bestämd, man får bara klappa dig i ansiktet på DINA villkor, men nu fick jag mysa hur länge som helst. På nått sätt kändes det som du sa hej då. Det var hela tiden så lugnt, men jag kunde inte sluta snegla på klockan. Jag pussade din mjuka mule, följde virveln i din panna med fingret, kliade dina spetsade öron och kramade din hals, och tänkte att jag hade ångrat mig, jag vill inte detta längre.
När klockan var bara några minuter över halv 10 hörde jag en bil. Nånstans visste jag att det var dags nu, men i mitt huvud skrek en liten ologisk röst: DET ÄR FÖR TIDIGT! JAG HAR INTE HUNNIT BORSTA SVANSEN ÄN!. Som om det skulle ha någon betydelse alls just nu...
Benny kom. Han nynnade långsam en melodi jag aldrig hört förut, han talade med lugn röst och frågade om han fick hälsa på dig. Han fick hälsa, men du lät honom inte klappa dig i pannan, du har ju faktiskt dina gränser!
Vi gick ut, jag, benny och mamma, för att skriva alla papper. Jag grät så mkt att jag knappt vet vad jag skrev under, bokstäverna såg ut som kråkfötter men jag orkade inte bry mig. Benny förklarade vad som skulle hända, att vi gjorde rätt, att det var det bästa för hästen. Jag ville skrika MEN JAG DÅ; VAD I HELVETE SKA HÄNDA MED MIG?!. Men jag satt bara stilla, med tårarna rinnandes.
Vi gick in i stallet igen. Benny sa att vi skulle gå ut när jag kände mig redo. Jag svarade att jag aldrig skulle bli redo. Förklarade för honom att du är mer än häst, du är bästa vän. Han verkade förstå.
Vi matade dig med banan och äpplen tills du inte orkade mer. Nånstans i dina ögon såg jag ett avslut. Det kändes som om du förstod, och jag kände att jo, nu är jag nog redo iallafall. När du väljer bort en banan, då är det dags att säga hej då.
Vi gick långsamt bort mot din älskade sommarhage, du gick med spetsade öron, men ändå lugnt, och det har nog aldrig hänt förut. Jag minns att jag tänkte att det var vår sista promenad, alltså verkligen SISTA, men kunde ändå inte ta det till mig. Allt kändes fortfarande så overkligt.
Benny sa till mig, att det är hästen som bestämmer hur lång tid detta tar, det kan ta 10 sekunder, och det kan ta 20 min, men så fort hästen är redo, då är det dags.
Mamma höll i en hink full med banan och äpple, och jag kramade din hals, klappade din mule och tog en steg bakåt.
2 sekunder senare sa Benny; det kommer låta lite det här... Han höll undan din pannlugg och sen föll du bara ihop. Det var det värsta jag någonsin sett, som att trycka på en lampknapp. Det såg inte normalt ut alls, sättet du föll på, men ändå hann jag se, att du var borta.
Mamma vred grimskaftet ur min hand, jag tror jag skrek. Sedan blundade jag medan hon drog mig mot stallet. Jag skrek ditt namn hela vägen, men visste samtidigt att du inte kunde höra mig längre.
Vi kom in i stallet, jag bröt ihop totalt. Mamma pratade med mig, hon var också helt förstörd. Jag kände att det gått för snabbt, jag hade inte hunnit fatta någonting. Men det kändes ändå bra, för om jag inte hann fatta, då kan du inte heller ha hunnit förstått. Och allt gick så lugnt till. När det väl blev läskigt, när jag väl skrek av sorg, då var du redan borta.
Benny kom in och lämnade grimma och grimskaft. Det var lite blodstänk på grimman, och jag kramade den hårt. Det var det sista som rörde ditt vackra ansikte...
Det kändes som en evighet när vi satt där i stallet. Benny hade sagt att en sten skulle falla från mitt hjärta när du försvann, och han hade faktiskt rätt. Förut fanns där ångest, hoppet om att du kanske kunde bli bra. Nu fanns bara sorgen kvar, och övertygelsen om att jag gjort rätt. Jag såg det i dina ögon.
När vi hörde lastbilen åka gick mamma ut med vatten för att skölja bort blodet. Jag kände mig dum som inte hjälpte till, men jag hade nog inte klarat det. Istället satt jag kvar i din box, såg på resterna av ditt morgonhö och kramade din grimma.
När jag väl tog mod till mig att gå ut, var allt som vanligt, men ändå inte. Alla de andra 4 hästarna stod längst nere vid grinden. Trots att där inte finns någon mat, och lunchen var 2½ timme bort. Det var så tyst, så stilla. Det var som om dom förstod, som dom visste att du var borta. Det tröstade mig lite. Djur tar mycket lättare på döden än vi människor.
Tårarna slutade inte rinna, men jag hade lugnat ner mig lite. Jag skrev kort ner vad som hände i din bok, slutet på vår saga måste finnas med, när hela vår historia står i den boken.
På tavlan på din box skrev jag: Vila i frid älskade Pilgrim, och ritade ett hjärta. Det kändes bra. Från ditt skåp tog jag ner kortet på oss, det där som togs vintern 06, det skulle med hem.
Att se dig dö, det var det värsta jag har sett. Och varje gång jag sluter mina ögon nu, ser jag bara hur du faller ihop, hur dina ben bara viker sig sådär onaturligt, hur du försvinner, så snabbt så man inte hinner uppfatta några detaljer. Ändå är jag glad att jag var med. Du och jag till slutet, precis som det ska vara. Och nu VET jag att du är borta, jag såg det...
En dag kommer jag kunna tänka på dig utan att börja gråta, en dag kommer jag kunna sluta mina ögon utan att se dig falla. En dag kommer jag att kunna tänka på alla vackra minnen vi har tillsammans, och sluta vara bitter över de få åren jag fick, och istället vara tacksam för den underbara tiden vi hade tillsammans.
Den dagen är inte idag, och inte imorgon. Förmodligen kommer den inte ens inom de närmaste månaderna. Men den kommer att komma, och det ger mig tröst.
Och på trapalanda betar nu världens finaste ponnyprins. Fri från smärtor. Det är hästarnas paradis, och du är där. Kanske kör du ett kort busrejs, men mest äter du nog bara gräs, min älskade lilla tjockis.
Vänta på mig vid regnbågsbron, en dag syns vi igen.
För alltid i mitt hjärta, aldrig någonsin glömd. Jag älskar dig.
Matteus "Pilgrim"
980101-100910
SItter på ica med tårfyllda ögon, vad fint du skrev=)
Ååh, tårarna bara rinner. Kan inte ens föreställa mig hur det är att förlora sin bästa vän på det där sättet. Jag förlorade min och jag vet att jag gjorde rätt och det var mitt eget val, men han finns fortfarande kvar även om saknaden skaver värre än något annat emellanåt. Men de dagar i framtiden när saknaden är som värst ska jag tänka på dig, hur stark du är och hur mycket man kan se upp till dig.
Vill verkligen ge dig så många styrkekramar jag bara kan. Jag vet ingenting om varken dig eller Pilgrim, jag har bara träffat er ett par gånger. Men jag hoppas fortfarande att du kommer må bra en dag och du vet att du gjorde rätt, att det här var det enda alternativet. Han kommer aldrig behöva lida igen nu och han kommer aldrig att glömma dig.
Känns så fånigt att säga "vila i frid" när jag varken känner dig eller honom. Men jag hoppas verkligen att han har det bra nu. Och det är okej att låta tårarna rinna, det är faktiskt din andra halva som har försvunnit, om du någon gång skulle känna dig fånig. Kärleken övervinner allt.
Massor av kramar
/Nike
Det började rinna kalla blöta tårar längst min kind när jag läste detta. Malin, vad fint du skrivit.
Jag finns här för dig, när och om du behöver det.
Kram på dig, och tro mig, jag vet precis hur det känns. <3
Sara.
Malin, oj vad jag gråter nu men det är nog inget vad du har gått igenom idag. Pilgrim springer nu i Trapalanda men min första vita lilla islandshäst och beter sig som galningar på de gröna ängarna och EN dag får vi lukta på deras mular som det sista vi gjorde innan dom sprang dit.
Nu ska du sörja, för att sen resa dig som Pilen vill du ska göra. <3
Kramar i massor från Mig och Tigull
tårarna bara rinner och rinner. utan något slut. du skriver så fint malin, orden liksom träffar! på något sätt känns det som även jag fick uppleva hans sista dag på jorden. hans sista dag som häst. även om den inte borde kommit nu eller på flera så, är det här det bästa för honom. nu lider han inte mer, och kommer aldrig att göra det heller.
känns bara som jag skriver samma som alla andra, men du ska veta att jag finns här. även om vi inte känner varandra så bra, så gör jag det. om jag på något sätt kan vara till nytta.
han kommer inte finnas vid din sida längre, men i ditt hjärta kommer han alltid att leva. han kommer finnas med dig i alla svåra stunder, och dom bra. precis som förr. bara på ett annat sätt.
styrkekramar i mängder till dig. ♥
Här rinner det också tårar. Livet är så fruktansvärt orättvist ibland.. Verkligen ett fint inlägg, du kommer vara glad åt det i framtiden. Glöm inte vart du har mig om du vill snacka av dig. Kram
läste de fina du skrivit malin vill inte ens sätta mej in i din situation ja har förlorat min bästa kompis för ett antal år sen min fina schäfer Fanny hon fick borelia o de fanns ionget att göra mej vill alrig mer vara me om de så förstår de smärta =( sen sitter ja fortfarande och gråter som ett litet barn usch många kramar till dej
Malin, jag gråter med dej.
Du har skrivit jättefint, och så bra!
Det är hemskt att förlora sin bästa vän, jag försöker sätta mej in i din situation, ens för att försöka förstå en bråkdel av hur du känner det.
All världens styrkekramar till dej, många många kramar!
Åh, gumman! Visste inte ens att det hade tagit slut nu! Alla mina tankar med dig! Det är hemskt när sådant händer!! Ta vara på allt fint du minns! Massa kramar
sitter här och tårarna bara sprutar ner. just nu i detta läge vet jag inte hur det känns, men när jag försöker sätta mig i situationen av att mista sin bästa vän, att jag i framtiden kommer förlora Hero, precis som du förlorade din fina Pilgrim är hemskt och ofattbart. Det är den absolut sämsta sidan i att skaffa häst och få en vän för livet.
Jag lider med dig och jag vet att ni hade en underbar tid tillsammans, jag hoppas att du snart mår bättre och sen alltid kommer minnas de underbara stunderna som fick dig att le.
Massor utav styrkekramar till dig Malin!
fan vad jag grät när jag läste det här! gråter ännu, jag vet hur du känner dig, jag har varit med om nästan precis samma sak för bara lite över en vecka sen,försöker vara glad, men det går inte.men tillslut så får man lära sig leva med att dom inte finns längre helt enkelt..
En tårdrypande berättelse! Tårarna bara rinner....
Vet att jag kommer att stå inför detta beslut, kanske imorgon kanske om 1 år eller 2... min stora varmblodskille är över 28 år, och har alla tänder kvar men tuggytan är inte den båsta så han äter mkt lucern och annan specialmat som håller honom i gott hull- jag fasar över vad som komma skall! Efter 20 år ihop...........
En tårdrypande berättelse! Tårarna bara rinner....
Vet att jag kommer att stå inför detta beslut, kanske imorgon kanske om 1 år eller 2... min stora varmblodskille är över 28 år, och har alla tänder kvar men tuggytan är inte den båsta så han äter mkt lucern och annan specialmat som håller honom i gott hull- jag fasar över vad som komma skall! Efter 20 år ihop...........
