och så blev det tisdag...
och helt plötsligt har det gått 11 dagar sedan du försvann från mig.... Och faen nä, det blir inte lättare.
Nånstans vill jag bara att det ska vara vår igen. För då kanske jag kan börja minnas, och sluta gråta så fort ditt namn nämns. Jag vill minnas DIG, våra minnen, alla gånger jag varit med dig, allt. Men jag minns bara slutet. Alla andra minnen är som foton, platta och stilla. Ironiskt nog är det enda levande minnet jag har av dig just nu, är det där du dör. Det minnet är så starkt, jag minns varje steg, varje ord, varje minut.
Nätterna börjar bli bättre iaf. Jag somnar på kvällen, men när jag vaknar har jag svårt att somna om. Istället ligger jag vaken och funderar på livets alla jävla gåtor. Finns du kvar nånstans? Minns du mig? Kommer vi ses igen? Gör det ont att dö?
Jag är alltid alldeles grusig i ögonen när jag vaknar, för när jag väl somnar, då gråter jag i sömnen istället.
Allt jag vill är att ha svar... Men svaren på mina frågor dröjer förhoppningsvis många, många år, samtidigt vill jag veta NU! Och ständigt detta dåliga samvete, ständigt dessa mardrömmar.
Att jag borde ha räddat dig. Att jag borde ha gjort mer. Att jag borde kämpat.
Rent logiskt vet jag att jag gjorde rätt. Du hade ont, vi hade varit på kliniken, din mage började pajja av all stark medicin, dina ögon hade förlorat glansen...
Men ändå. Tänk om. Tänk om jag hade sagt emot veterinärerna. Tänk om jag kämpat några månader till.
Förmodligen hade det bara resulterat i att du hade fått lida. Men TÄNK OM. Tänk om du hade blivit frisk. Min älskling, min ponnyprins, min bebis. Herregud vad jag saknar dig. Tänk om jag hade fått ha kvar dig. Livet hade varit så mycket lättare då.
Har egentligen inte tid för detta. Ska till ikea och kungens K med Emmi, Adam och kanske Daniela. Ska bli skönt att få tänka på något annat i några timmar...
Orkar inte, vill inte vara ledsen mer. Livet måste fortsätta. Men faen. Det är lite jobbigt just nu bara.
Nånstans vill jag bara att det ska vara vår igen. För då kanske jag kan börja minnas, och sluta gråta så fort ditt namn nämns. Jag vill minnas DIG, våra minnen, alla gånger jag varit med dig, allt. Men jag minns bara slutet. Alla andra minnen är som foton, platta och stilla. Ironiskt nog är det enda levande minnet jag har av dig just nu, är det där du dör. Det minnet är så starkt, jag minns varje steg, varje ord, varje minut.
Nätterna börjar bli bättre iaf. Jag somnar på kvällen, men när jag vaknar har jag svårt att somna om. Istället ligger jag vaken och funderar på livets alla jävla gåtor. Finns du kvar nånstans? Minns du mig? Kommer vi ses igen? Gör det ont att dö?
Jag är alltid alldeles grusig i ögonen när jag vaknar, för när jag väl somnar, då gråter jag i sömnen istället.
Allt jag vill är att ha svar... Men svaren på mina frågor dröjer förhoppningsvis många, många år, samtidigt vill jag veta NU! Och ständigt detta dåliga samvete, ständigt dessa mardrömmar.
Att jag borde ha räddat dig. Att jag borde ha gjort mer. Att jag borde kämpat.
Rent logiskt vet jag att jag gjorde rätt. Du hade ont, vi hade varit på kliniken, din mage började pajja av all stark medicin, dina ögon hade förlorat glansen...
Men ändå. Tänk om. Tänk om jag hade sagt emot veterinärerna. Tänk om jag kämpat några månader till.
Förmodligen hade det bara resulterat i att du hade fått lida. Men TÄNK OM. Tänk om du hade blivit frisk. Min älskling, min ponnyprins, min bebis. Herregud vad jag saknar dig. Tänk om jag hade fått ha kvar dig. Livet hade varit så mycket lättare då.
Har egentligen inte tid för detta. Ska till ikea och kungens K med Emmi, Adam och kanske Daniela. Ska bli skönt att få tänka på något annat i några timmar...
Orkar inte, vill inte vara ledsen mer. Livet måste fortsätta. Men faen. Det är lite jobbigt just nu bara.
Du var mitt allt, du var hela min värld...
Kommentarer
Trackback
