Tillbaka på jobbet
Och hela morgonen, och hela förmiddagen satt jag och kollade på klockan. När jag borstade tänderna var det en timme kvar tills du skulle försvinna. När jag satte mig i bilen var det 24 min kvar. När jag stämplade in på jobbet var det 15 min kvar. Och när kassan började strula var du borta för 10 min sedan. Eller ja, det var ju en vecka sedan, men ändå, det var ju samma klockslag. Samma klockslag som för alltid, varje fredag, kommer att betyda något.
Jag undrar så, kommer det vara såhär varje fredag nu?
Och när börjar smärtan kännas bättre? För just nu, så kan jag knappt prata om det. Och alla ser på mig så förstående, och frågar hur jag mår. Och jag vill bara slänga mig ner på golvet, gråta tills det inte finns några tårar kvar, skrika tills rösten tar slut, och slita av mig håret i ett försök att lätta på smärtan.
Men istället svarar jag, oftast med ett leende, vi pratar inte om det nu, då börjar jag bara gråta. För jag är en duktig flicka. Jag ska vara vuxen nu, och vuxna människor lägger sig inte ner på golvet och gråter sönder sig. Iallafall inte när någon annan ser på.
För smärtan blir inte bättre. Varje dag blir bara värre. Nätterna igenom drömmer jag att du är tillbaka, och jag försöker rädda dig. Jag drömmer hur jag ringer runt till varenda veterinär i världen, hur jag åker land och rike runt för att hitta någon som kan rädda dig, men ändå, varje natt i mina drömmar, så faller du igen. Och jag försöker rädda dig, men jag är alltid steget bakom.
Saknaden blir bara större, ångesten bara djupare. För du kommer inte tillbaka. Vad jag än gör, hur snabbt jag än springer, hur många veterinärer jag än ringer. Och alla säger att jag gjorde rätt.
Men hur kan nått så rätt kännas så väldigt fel? Jag vill bara ha dig tillbaka. Vet inte vem jag är utan dig. Vi var ju ett team, det var ju vi två. Och nu är jag ensam kvar. Och det gör så jävla ont.
Jag visste att den här dagen skulle komma. Men jag trodde det var många, många år kvar. Och det gör mig bitter och ledsen. Världen är så orättvis.
Livet går vidare utan dig. Det blir bara lite tråkigare, lite svårare, och lite mer smärtsamt. Livet kanske går vidare.... Men det blir aldrig någonsin desamma igen... Fy i helvete vad jag saknar dig min vackra guldprins!
Trapalandas vackraste ponny.
malin, det finns inga ord i världen som ger dig pilprins tillbaka. det spelar ingen roll att alla säger att det kommer gå över, förr eller senare. det spelar ingen roll att du försöker att visa dig svag, för saknaden kommer alltid att finnas där. den kommer bara att vara olika stor.
glöm inte att låta dig själv vara barn igen, krypa upp i någons famn och gråta tills tårarna tar slut. känna att någon tar hand om dig, och inte tvärtom. glöm för en sekund att du har leo, en lägenhet att städa och allt annat det kan vara. sätt dig ner, och tänk tillbaka på alla minnen tillsammans. försök att minnas det bra, inte då han föll. tänk på allt det positiva, den tid ni faktiskt fick tillsammans. och tillåt dig själv att gråta. det känns lite bättre efter, och kanske känns det lättare att ta tag i livet igen.
inte för att det kanske finns något jag kan göra, men ändå, är det något. bara en liten grej, så hjälper jag dig. om det känns bättre för dig. nu låter det som vi är typ jättebra kompisar, men ändå, jag bryr mig om dig. du gav mig tio underbara månader tillsammans med DIN prins. du är stark, innerst inne! <3
